I boken The Gender Agenda från slutet av 1990-talet som handlar om hotet från en så kallad genusideologi listar författaren Dale O´Leary dåtidens spöken. Allt från sexuella libertarianer, gayrättsaktivister, marxister till postmodernister ingår i listningen. Idag har katolska kyrkan, den fortsatt grundläggande kraften i rörelsens mobilisering, fått ett allt större sällskap och listan över fienden inkluderar idag allt fler i den storskaliga, globala kraft som antigenusrörelsen nu mobiliserar. Förenade i kampen för en heterosexuell kärnfamilj, en patriarkal ordning som stabil grund målas ett kaos fram som anses sprida ut sig i en omvärld i formen av en allt mer svepande »ny genusideologi». Den är med andra ord inte längre så ny. De en gång utpekade gayrättsaktivisterna har dessutom idag fått ge plats för en annan allt oftare utpekadgrupp: transpersoner. Och som sociologen David Paternotte, som länge följt anti-genusrörelsernas framfart konstaterar: det handlar inte bara om en uppdatering av den gamla vanliga patriarkala ordningen som alltid hatat feminister, homosexuella eller transpersoner. Vi lever i en tid där en ny organisering av konservativa krafter tagit vid, som når långt bortanför sina tidigare rätt smala och traditionella cirklar. 

USA, Ryssland, Frankrike, Italien, Tyskland, Spanien och Polen är exempel på länder där aristokratiska nätverk och inflytelserika familjer tillsammans med organisationer, tidningar och politiker finansierar det utåtriktade lobbyarbetet. De konkreta resultaten hittills – alla med syfte att begränsa kvinnors och hbtqi-personers rättigheter – är omfattande:  förbud mot abort i Polen, förbud mot samkönade äktenskap i delar av centrala Europa, förbud mot undervisning i genusvetenskap i Ungern och en rad andra lagförändringar på nationella nivåer.  

Anna-Maria Sörberg

Intro till min artikel om antigenusrörelser i kommande dubbelnummer av Ottar. (November 2021)

Läs hela artikeln i mitt arkiv inom kort.