Såna som oss – röster om sexualitet, identitet och annorlundaskap. Redaktör: Susanne Mobacker. Tiden 2003

Min text problematiserar rosa pengar, tittar på hur gay blev ett varumärke, identitetspolitiska återvändsgränder och problemen med att som avvikare bli alltför omkramad i offentligheten – ja de där rätt eviga temana…

På rätta stranden 

”Honey, whatever they call you, they will let you in.” Transan, något sliten, på en något sliten bar i den annars så tillfixade stadsdelen Chelsea på Manhattan ger mig en lakonisk blick. Det är en blick jag skulle kunna betala för att få möta hemma i Sverige.

Vi befinner oss i gaygettots kärna i New York där regnbågskitschen flödar i skyltfönstren och där Gay är ett varumärke.

Hon har just gett mig svaret på frågan om bögarna kommer att släppa in mig på det stora nöjespalatset i Chelsea och jag känner mig upprymd. Inte för att jag fått veta att det är ok att som kvinna besöka ett av de 20 bögställena runt hörnet. Utan för att hon just talat o att hon tittar efter andra saker. Något som är betydligt mer komplicerat, mindre förutsägbart och till och med ibland mer farligt än vad de flesta har ork eller intresse att uppmärksamma.

Jag har vid det här laget förstått att det är många som tycker det är onödigt att krångla till allt. Varför får inte vissa saker vara så enkla som att världen är svart och vit, gay och straight och består av män och kvinnor? När allt omvärlden faktiskt vill är att du svarar A eller B, lutar dit tillbaka med en Norrlands Guld eller en Gayöl och är nöjd. Så jobbigt det måste vara för dom som inte är nöjda i sitt kön, säger man. Dom om måste klä sig i det motsata könets kläder eller kanske till och med operera sig.

Men det är inte kring de där vanliga kategorierna som världen snurrar. Det är kring det andra, det där vi inte förstår eller kan omfatta, som det händer saker.
Tack gode gud för att vissa inte nöjer sig. Missförstå mig rätt. Det är inte just det som gör mig upprymd. Men efter att ha levt genom rätt inskränkta tonår i småstaden, komma ut-processer och rikdsdagsdebatter om homoadoptioner och partnerskap, är jag så trött på indelningar, kategorier och min egen futtighet och oförmåga att orienter mig bland grupperna att jag kan spy.

Min längtan efter något mer, något annat, något som avviker och som jag kan dela med andra, är tillräckligt stor för att jag ska utnämna den lakoniska transan till hjälte. Hon som dessutom uppskattar maskulinitet hos någon hon inte har lust att bestämma könet på. Ibland undrar jag när längtan tog överhanden? Allt gick faktiskt rätt bra när det där tvivlet dök upp. Mitt liv som gay började rämna liksom. Inte så att jag börjat tro på någon medvandrargrupp som föreslog en avprogrammering av mitt lesbiska beteende. Nej, jag pratar om något annat. Något jag inte kunde komma runt efter ett tag.

Jag har funderat en del över mina homosexuella minnen. Och jag har kommit fram till att mitt tvivel har tre grundorsaker. Jag skyller på min barndom, gayvärlden som slutade vara politisk och en flickvän som inte är flata.
En kväll, jag var typ 17 hamnade jag på ett ställe för homosexuella. Inne på en gård, i ett rivningshus i en liten stad i mellansverige. Det var ungefär åtta stycken homosexuella där. Alla kring 50 och skitfulla De såg glada ut när jag och mina kompisar kom och vi fick alla presentera oss med namn och säga vilken läggning vi hade. Heterokompisarna sa att de var homosexuella och bisexuella. Jag och en annan killkompis sa att vi var heterosexuella. Ibland tänker jag på den händelsen som mitt första homosexuella minne. Och i mitt första homosexuella minne ljög jag om mig själv. Vi visste båda hur mycket som stod på spel, jag och min kompis, även om vi aldrig pratat med varandra om det. En av de homoseuxella somnade snart på toaletten och de andra satt och halvsov i en soffa. Det var ingen lätt tid för någon där. Det fanns inte lika många ord då för att beskriva verkligheten.

I mitt andra homosexuella minne sov en tjej över som jag skulle ha velat hångla med. Men jag vågade inte. Istället låg jag bredvid henne på rygg och låtsades sova och tänkte att jag är ensammast i världen. Det är bara ensamma människor som inte vet vad man gör med sin kropp och sina känslor. Jag hittade inga tips i Karin Boyes eller Edith Södergrans böcker. Bara vemod och sorg. Och när historieläraren en dag frågade oss om vi visste vilken sjukdom Karin Boye led av teg jag och stirrade ner i bänken. Jag läste aldrig mer Karin Boye efter det Jag kände mig som en svikare varje gång jag försökte.

Tio år senare står jag vid bryggorna på Long Island i New York, med en flickvän på väg ut till gaymeckat – en hel ö dit glada bögar och flator varje sommar åker för att bada och festa. Det kändes som om självaste frihetsgudinnan hade regnbågsfärger. Allt var gay i mitt liv och jag hade köpt nya solglasögon. Vid bryggorna var det två olika båtar som ledde till två olika båtar. Cherry Grove eller Pines var destinationerna. Två platser intill varandra, på gångavstånd.

I den ena kön stod alla bögar jag levde sida vid sida med i vardagen på Manhattan. Nu i Pradashorts, Calvin Klein-linne, khakihatt och Hush Puppies från Barney´s; klonade som får, snygga i grupp. Själv stod jag i den andra kön, tillsammans med flatorna från stans utkanter och några bögar som inte orkat gå på gym eller som var äldre och inte längre passade in i bögkön.
Jag har aldrig känt mig så lesbisk som då och aldrig senare.

Jag visste hur man gjorde och det var inte vemod och sorg längre. Det var regnbågsflaggor, små pins på hattarna, t-shirts från olika Prideevenemang runt om i världen. Varumärket GAY och tjoho. Jag hade kommit ut och nu stod jag mitt i gruppen och sjöng, komma ut-brevet till föräldrarna var läst sedan länge, hela släkten hade fattat, jag hade slutat rodna varje gång jag sa att jag var lesbisk. Jag hade gift mig därför att partnerskapslaget gett mig möjligheten och tja, vad mer kan man begära? Den stunden därute vid bryggan, i väntan på båten, var början på slutet på mitt liv som gay.

Det kändes konstigt att inte se bögarna jag levde sida vid sida resten av året. Flatorna på vår del av stranden badade, drack öl, läste, så som många människor nog gör om de har semester och när vi kom till bögarna hände inget särskilt där heller som gav mig insikt om varför vi befann oss på olika stränder.  Vi roade oss med att slå rekord på datorns nya flipperspel. Den biologiska läxan var uppfattad. Ibland måste bögar och lesbiska vara för sig. Och jag kunde inte låta bli att fråga mig vad det var som gjort att jag åkt ut till den där ön.

Det närmar sig 2000 och jag sitter och skriker med min nya flickvän i en bar. Fem år efter att jag badat i olika vatten med bögar och lesbiska. Jag är vuxen nu och också Stockholm har gaybarer, gaytidningar, gayfestivaler och gayöl.
”Jag är osynliggjord”, säger jag.

”Då är väl jag också osynliggjord”, säger min flickvän, hon som inte är lesbisk.

”Av din värld, världen där man bara är välkommen om man är riktig flata.”

Det är sant. Men det har jag ingen lust att erkänna för det gör ont. Jag har kommit ut och det borde vara bra nu. Jag borde bara sitta här, vara nykär och happy. Ett tag hade jag nästan trott det skulle bli färdigt, men allt måste ständigt göras om. Varför får man aldrig bara luta sig tillbaka? Därför att hon dök upp för att rasera mitt identitetsslott
”Jag slåss så fort jag går utanför gaybarerna”, säger jag. ”De är fristäder.”

Men jag vet att det inte längre är sant. Om det någonsin var. Det är inte där som skiljelinjen går. Jag har sett och mött blickarna hon möter, genom henne, mottagande i den ”glada” gayfamiljen. Hon ser fel ut, har fel urringning och en massa andra mindre synliga fel Hon är inte att lita på, får bara vara på besök.

Nej jag vet, det är inte synd om just henne. Hon klarar sig finfint. Det är det vi hade kunnat göra tillsammans som gör mig ledsen. Hon och alla andra som också letar efter den perfekta stunden. Det perfekta mötet. Stunden där vi får vara människor på riktigt. Inte för att vi låter bli att säga vilka vi är utan just för att vi berättar vilka vi är eller vill vara.
Det är bara jag som får kritisera ”min” värld, tänker jag krampaktigt- Den som består av många som kämpat för at skapa ett rum utanför den straighta världen när det inte fanns plats därute. Fast det blir allt svårare att hålla mig fast vid ”min” värld. Jag vet inte längre var den är.

Ibland är jag lika trött på gruppfördomar som på att hon inte bara kan ge upp och göra de magiska orden, lesbisk eller flata, till sina. Det skulle göra allt enklare, fast ändå inte. Det är inte i det vi möts. Det finns ingen plats för oss båda tillsammans, tänker jag vissa regniga dagar- Och så alla andra som säger: herregud, hur orkar ni hålla på med det där? Kan ni inte bara låta saker och ting vara, ta varandras händer och sjunga en sång?.

”Jag är flata, det är världen jag kommer från, och jag kommer inte ändra mig”, skriker jag och blänger på den straighte bartendern, som serverar mig och hon som inte är lesbisk. Jävla idiotheteroman, du förstör mitt liv. Allt förstör mitt liv som inte är gay. Och gay förstör mitt liv för att det är gay och inget mer. Allt det känns plötsligt så avlägset. Det hjälper med tid ibland. Jag vill inte längre vara del av en grupp om det innebär att vi ska hålla oss på en egen strand, i en egen bar. Jag vill ha en plats där det finns plats för många läggningar, kön och så lite bra musik.

Jag tänker på hur bra det är att jag hittat redskap för att nå såna som också letar efter det där andra. Det där som är svårt att förstå och begripa sig på. Och som är fullständigt onaturligt. Som inte har någon given plats, som finns i småstäder, storstäder, helt plötsligt, mitt framför dig, på bussen eller i matkön.

Som transan i New York. Eller någon av alla de där andra människorna, de alldeles vanliga, ovanliga som inte accepterar det vanliga. Som aldrig skulle låta någon tala om för dem var de hör hemma och som söker en vardag utan färdiga regler- Som råkar vara på olika sätt, som söker sig till andra, som inte är som dom, eller som ”oss”, för att vi har något annat gemensamt.

Anna-Maria Sörberg