Över Regnbågen – Röster ur en rörelse Redaktör: Anna-Maria Sörberg Atlas 2005

En temperaturtagning på den svenska hbt-rörelsen med anledning av RFSLs 60-årsjubileum med texter rörande några av de frågeställningar som varit bärande under 00-talet.

En kärlekshistoria – på flykt från normen i Irak och Sverige

”Du måste hjälpa mig”, säger Hallo för tredje gången och vi är bara en halvtimma in på vårt möte. Det är mer ett mantra än en uppmaning. Han vet lika väl som jag att oddsen är kassa för pojkvännen som gömmer sig sedan avslagsbeskedet. Det är en vanlig dag, på ett vanligt gaykafé i Sverige, men det är en vardaglighet som är lyx i Hallos liv.

Snart ska han resa sig för att gå hem till Mohammed som väntar oroligt. ”Oro är oftast hans enda sällskap när jag är borta en stund”, säger Hallo och sjunker längre ner i fåtöljen. De skickar sms till varandra medan vi sitter och pratar. Det kan inte fortsätta så här för alltid, men just nu finns det ingen tid till att tänka på ”sen”, eller ens ”imorgon”. Just nu finns bara ”nu” och det måste räcka. Det måste vara tillräckligt: för det är enda sättet att få vara tillsammans.

I genomsnitt 70 procent av alla som söker asyl i Sverige får på olika grunder avslag. Hallo och Mohammed har hört talas om ett litet antal personer från Mohammeds hemstad Bagdad som fått uppehållstillstånd sedan kriget mot avvikare bröt ut i landet på allvar för omkring två år sedan (enligt rättighetsorganisationen HRW). Ett överklagande kräver nya uppgifter och advokathjälp som kommer att kosta. Men det finns inga pengar för sådant, det som finns delar de på och det täcker knappt mat och boende.

– Kärleken ställs på prov nu, men jag tror vi klarar det. Jag är en romantiker, säger Hallo och skrattar till.

– Jag tror på kärleken. Nära relationer är det enda som känns meningsfullt. Friheten i att tillåta sig en relation är verkligen inte självklar. Jag längtar så efter vardagligheten i ett fritt liv, att kunna dela den, utan att den är så tyngd av oro.

Mohammed har jag träffat på RFSL där han och Hallo hänger ibland, där de kan vara trygga och träffa andra från Mellanöstern. Mohammed var fåordig och skygg, med huvan uppe medan vi delade en cigarett och jag förstod att Hallo översatte med många fler ord än Mohammed använder. Några veckor tidigare, på väg hem efter en RFSL-kväll, omringades de av ett gäng på en av T-centralens perronger som slog ner och sparkade Mohammed. Han visade mig ett litet ärr vid tinningen. Eftersom det bara var Mohammed som sparkades ner och de upprepade gånger hörde orden ”jävla bög” på arabiska är han säker på att det var en hälsning från bröderna i Irak. Men det är bara att glömma att gå till polisen. De uppsökte akutavdelningen, han plåstrades om, men polisanmälan känns lika otänkbart som i det gamla hemlandet.

Hallo kom till Sverige från den nordliga kurdiska delen av Irak för sex år sedan. Idag har han permanent uppehållstillstånd som han fick som anhörig till en tidigare partner. Idag kunde han ha levt det där fria livet, ägnat all kraft åt att komma in på förskoleutbildningen han drömmer om och skapa den där lyxen av en vardag med fest och umgås med vänner. Istället mötte han en flykting från Bagdad utan papper och en resa fylld av möten med myndigheter, pappersarbete och ständig vanmakt inleddes.

Med sin egen bakgrund och sina erfarenheter från Kurdistan har han det inte svårt att leva sig in i pojkvännens situation. Mohammed är livrädd för sin familj, för att något ska hända honom om han åker tillbaka. Att flytta från lägenhet till lägenhet, använda vänner och kontakter är ett måste nu. De betalar en kille en mindre summa för att ta emot post. I övrigt handlar det om att röra sig när det inte är så mycket folk på tunnelbanan. Mohammed rör sig helst inte utomhus alls på kvällarna av rädsla för att dra blickarna till sig. Kan ni inte gifta er? försöker jag. Det skulle kräva att Mohammed återvänder till Irak, förklarar Hallo, för att invänta utredning och besked om tillstånd att återvända, något som vore omöjligt med tanke på riskerna. Dessutom har han inte heller fullvärdiga medborgerliga rättigheter, inte fullt medborgarskap, säger han.

Jag läser alla dokumenten som ingår i Mohammeds fall. Dokumentväxlingar mellan myndigheter, migrationsdomstol, förhandlingsyttranden, ombudsskrivelser, utskrifter från tolkar. Det framgår att Mohammed efter skolan drev en affär där han sålde elprodukter tillsammans med en kollega i hemstaden Bagdad. Efter den amerikanska invasionen riktades anklagelser mot Mohammed från en religiös terrorgrupp om samarbete med amerikanarna. En dag besöktes butiken av beväpnade män som sköt en av hans anställda medan Mohammed själv lyckades fly. Vid senare tillfälle har han hävdat att det var al-Qaida som låg bakom attentatet. Utsatthet på grund av kopplingar till amerikaner och USA är ett välkänt problem i Irak men myndigheten fann att historien hade märkliga luckor och att det var oklart hur stor hotbilden egentligen var. Det tog mer än ett år efter den första ansökan om asyl och efter väntan, överklagan och nya handlingar innan Mohammed via tolk berättade att han är homosexuell och att den man som blev skjuten i butiken var hans älskare. Han är övertygad om att pojkvännens ”feminina” framtoning dragit fientliga blickar till sig och väckt extremisters avsky. Han hävdar också att hans bror anmält honom till polisen sedan flykten, men Migrationsverket kräver att detta styrks med dokumentation.

Under sommaren 2009 slog rapporten They want us exterminated skriven av Human Rights Watch ner som en bomb efter att Migrationsverket under lång tid kritiserats för att inte acceptera ny landinformationom hbt-personers situation i landet. Här berättade för första gången personligen utsatta om terror från statliga, utomstatliga och privata aktörer med fokus på milis som systematiskt förföljde och torterade människor som avviker från genusnormer. Intervjuer byggda på personer från mellersta och södra delarna av Irak. Larmrapporten innebar troligen att fler irakier fått stanna men Mohammeds ärende hade redan avgjorts. Det förändrade läget har inte inneburit någon ny förståelse för Mohammeds första friserande av sanningen. Det som gör honom mindre trovärdig verkar inte vara innehållet i historien utan snarare att han inte varit tillräckligt öppen för att kunna sägas vara utsatt för en så allvarlig förföljelse.

2006 specificerades möjligheten att söka asyl på grunderna kön och sexuell läggning i den nya svenska Utlänningslagen. Hur många fall som har tillkommit, beviljats eller avslagits på dessa grunder är omöjligt att veta eftersom det inte förs någon statistik. Men undersökningar visar att åtminstone sexuell läggning oftare anges i ett sent skede i processen på grund av tabun, rädsla eller skamkänslor. Med tanke på att en bedömning av en sökandes trovärdighet ofta blir så central löper den här sortens fall större risk att sänkas på ett tidigt stadium. Det ska inte vara skäl i sig att ifrågasätta om information tillkommer i ett senare stadium, har Migrationsverket påtalat i vägledande rättsliga ställningstaganden. Ändå tyder resonemangen kring utredningen av Mohammeds situation på att hans ändrade historia har undergrävt trovärdigheten inför utredare på Migrationsverket. I en rapport som granskat rättsäkerheten i asylprocessen kopplat till hbt-personer konstaterar man att normativa utgångspunkter i asylprocessen gör det svårt att komma runt det problematiska trovärdighetsbegreppet. I praktiken betyder det att det som uppfattas som avvikande av enskilda handläggare eller beslutsfattare inom rättsväsendet inte inger känslor av trovärdighet. Hur Mohammed ser ut och hur han talar, hur många ord han använder för att beskriva sin situation, riskerar att ligga honom till last om det avviker från det mönster som tolkar, handläggare och beslutsfattare förväntar sig.

Trovärdighetsbedömningen utgår från att varje människa har sin grund i en självklar, öppen och sann berättelse om sitt liv Den tar inte hänsyn till de komplikationer som genomsyrar människor som lever utanför normen. Som journalist fick jag för en tid tillgång till ett 40-tal asylbeslut där sexuell läggning eller könsidentitet funnits med som skäl till förföljelse. Det är en typ av underlag som inte granskats eller undersökts i Sverige. Som en röd tråd låg ifrågasättande av trovärdigheten i berättelserna liksom hur allvarligt det hot de sökande upplevt verkligen var. Det kan låta som en absolut juridisk sanning men undersökningar visar att den som talar bra engelska och är från medelklass oftare uppfattas som mer trovärdig av beslutsfattare, enligt professorn i folkrätt, Gregor Noll.

Också RFSL:s flyktinghandläggare Stig-Åke Petersson som arbetat med hbt-flyktingar i över 20 år och i genomsnitt handhar mellan 50 och 60 fall varje år, ser en tydlig trend i hur trovärdighetsbegreppet blir avgörande för beslutet. Det innebär också att den information som läggs fram om situationen i det aktuella landet och de faror människor i den sökandes läge eventuellt står inför blir av underordnad betydelse. Det innebär i sin tur att efterfrågan på mer information från handläggare minskar och resultatet blir att kunskap om de risker hbt-personer löper i olika delar av världen förblir starkt begränsad.

Att ta risker för kärleken är inget okänt för Hallo. När han första gången kom till centralstationen i Stockholm var det efter en tre månader lång och skakig roadtrip som började i forna hemstaden Sulymania. Som för många andra gick resan via irakiska gränsen till Iran, vidare till Turkiet där han mötte upp med en flyktingsmugglare. Tack vare hopsparade pengar från sitt tidigare jobb kunde den sista men mest osäkra delen av resan påbörjas. Gömd i mörkret i en lastbil tog han båt över till Grekland, sedan vidare med tåg genom Europa för att slutligen en tidig vårdag möta upp med dåvarande pojkvännen på stationen.

– Han var kurd som jag och kom på besök från Sverige. Så fort han steg in i affären där jag jobbade fick vi en särskild ögonkontakt. Vi möttes vid tre tillfällen, blev förälskade och inledde ett förhållande.

– Jag hade drömt så länge om att få komma därifrån och leva som jag själv önskade, men kunde inte förstå hur jag skulle klara av att genomföra det. Det var kärlek, ingen praktisk flyktlösning. Han levde med fru och barn i Sverige men lovade att skilja sig om jag kom, säger han.

Det var inget akut hot som fick Hallo att lämna allt. Men trots anpassning lyckades han inte leva upp till familjens eller den närmaste omgivningens förväntningar på ”manligt” beteende. Det gjorde livet outhärdligt, säger han.

– Jag hade aldrig passat in och tillslut skulle jag bli tvungen att gifta mig, det visste jag. Jag växte upp med mig mamma, men hon hade väldigt svårt för mig, tyckte alltid att det var något konstigt. Jag var pinsamt feminin och hon ville inte synas ute med mig. När hennes vänner kom på besök generades hon över att jag satt hos dem istället för att hänga med deras söner.

Att inleda förhållanden med män var inget han tänkte på i sin situation.

– Jag var alltid så himla försiktig, träffade aldrig någon romantiskt över huvud taget. Jo, en gång hade jag faktiskt sex med en kompis i gymnasiet. Det var varmt ute och jag låg och läste på hustaket när min granne plötsligt såg mig. Han hoppade över till vårt tak och det bara hände, vi hade sex. Efteråt sa han att det inte fick hända igen. Idag är han gift och har två barn och skickar ibland en hälsning. Men vi har aldrig träffats igen efter den gången.

Det var Hallos pojkvän i Sverige som till slut ville att de skulle gå skilda vägar. Han var äldre och sa att han inte ville att Hallo skulle ”slösa bort sitt liv” på honom. Hallo har känt sig ensam i Sverige. Hans mamma har låtit meddela att han är förskjuten, att hon sedan flykten inte vill ha något att göra med honom. Länge höll han kontakten med sin bästa vän i Kurdistan som han då och då skickade pengar till. Han hoppades att de en dag skulle kunna återförenas i Sverige.

– Han var min klasskamrat och allra bästa vän. Han var som min bror.

Idag vet Hallo att han mördats, säger han. Han blev upptäckt av familjen för några månader sedan när han träffat en annan man. Via kontakter på nätet och några bekanta fick han för en tid sedan bekräftat att familjen tagit saken i egna händer.

– Jag visste att de tagit honom på bar gärning när han hade sex med en vän. Han visste inte att någon var hemma. När brodern öppnade dörren till min väns rum och såg dem tillsammans gick han direkt till pappan och berättade vad som hänt. Det blev omöjligt för pappan att acceptera det han hört, det innebär en otrolig vanära om det kommer ut.

Pappan upplevde sig hånad på kaféet i stan där männen samlades. Att människor pekade på honom och använde det mest nedsättande ordet för avvikande som språket erbjuder.

– Killen han hade sex med var också känd för omgivningen men eftersom han uppenbart var den som var ”aktiv” i den sexuella akten, en kille som satte på andra män, kunde han komma undan med det, säger Hallo.

Så länge han gifter sig och skaffar barn.

– Min vän ringde flera gånger och bad om hjälp.”Pappa vet och han kommer att döda mig”. Om det går så långt finns inte någon polis att vända sig till eller några lagar för att skydda sig. Min vän blev aldrig begravd, det finns ingen kista. De säger att han lämnades kvar uppe i bergen där hans pappa sköt honom. Det är samma behandling som en kvinna får om hon har sex med en man utan att de är gifta.

Frågan om kopplingen mellan genusrelaterat våld och hbt-personer är mycket laddad i den svenska debatten. Oviljan att se att genusrelaterat våld handlar om brott mot könsnormer och avvikelser och därmed kan omfatta homo-, bisexuella eller transpersoner kommer från oron att problemet med våld mot kvinnor ska relativiseras och förringas om utsatthet börjar diskuteras över biologiska gränser och omfatta fler. När Migrationsverket för drygt ett år sedan genomförde en särskild utredningsresa till Libanon, Syrien och Norra Irak med anledning av den stora andelen asylsökande som anförde hedersvåld som skäl från dessa områden, gjorde man inga större ansträngningar för att titta på hbt-personers situation. Trots att det numera finns kännedom om utbredda negativa attityder till människor med genus och sexuella normavvikelser och att man vet att avsaknaden av intresse för hbt-personers situation är stor och att många organisationer är rädda för att sammankopplas med hbt-gruppen tog man avvisande svar från olika intervjuade som intäkt för att hbt-personer inte löper någon risk att utsättas för hedersvåld. RFSL reagerade starkt på rapporten och fick i efterhand in ett förtydligande i rapporten om att de inhämtade uppgifterna är otillräckliga för ett sådant konstaterande. Men materialet finns fortfarande tillgängligt för utredare och fungerar därför tydligt normerande för vilken attityd man intar i verket.

Oförmågan att driva den här frågan vidare är ett stort problem, menar RFSL:s flyktinghandläggare Stig-Åke Petersson.

– Den stora boven är helt enkelt bristande hbt-kompetens. När man frågar människor som jobbar med att ta emot flyktingar så anser de sig vara väldigt fördomsfria. Samtidigt är det uppenbart att ingen riktigt förstår hur de problematiker som rör kön och sexualitet hänger samman på ett vardagligt plan, hur förföljelse kan se ut och på vilka grunder det verkligen sker.

För den som upplevt konsekvensen av att bryta mot grundläggande samhälleliga normer utifrån sitt sätt att vara kommer inte insikten om vad det innebär naturligt. Att uppfatta viktiga signaler och skapa förutsättningar för människor att komma ut och våga berätta om sina liv inför en myndighet eller ett rättsväsende kräver en typ av kunskap som går utöver de krav som ställs inom Migrationsverket idag.

Mohammed tillhör, tillsammans med andra flyktingar som söker asyl på någon av grunderna kön eller sexualitet, fortfarande ett okänt folk. Det finns idag väldigt lite officiell information om hur den konkreta situationen ser ut för hbt-personer i världen. Ett problem är kanske just att hbt-personer – eller homosexuella män som i praktiken är den grupp som uppmärksammas framför allt – betraktas som en ”folkgrupp” med särskilda kännetecken. Detta trots att synen på sexualitet och kön och vad som räknas som avvikande skiljer sig stort mellan olika delar av världen. Precis som upplevelsen av att bryta mot köns- och sexuella normer skiljer sig mellan individer. Någon enkel checklista för att avgöra vem som är könsöverskridare eller vem som är homo- eller bisexuell finns inte. Istället måste det handla om att titta på förutsättningarna som människor har att leva sitt liv utifrån den asylsökandes situation i det aktuella området. Det betyder att mer utforskning av implicita och explicita regler i områden måste tas på större allvar.

Neil Grungras har över 20 års erfarenhet av flyktingfrågor och driver den internationella frivilligorganisationen ORAM som har specialiserat sig på att företräda flyktingar som flyr på grund av att de utsatts för genusbaserat våld eller förföljelse på grund av sin sexuella läggning. Han berättar att det tog lång tid också för honom som ständigt mötte människor på flykt att förstå varför dessa människor var så osynliga:

– Jag insåg att det var av samma skäl som gör att många inte kommer ut ur garderoben i sina hemländer, som gör att man inte kommer att gå i skolan, att man blir avskärmad från sina familjer och så vidare. Det handlar om människor som aldrig berättar utan förlitar sig på andra flyktingskäl, många saknar medvetenhet om sina rättigheter och har vana att leva med en lögn eller lever dolt och klarar sig så gott man kan. Har man inte pengar från familjen så kan man inte röra sig över huvud taget.

– Kvinnor överhuvud taget, lesbiska, transpersoner och homosexuella män är ofta så förtryckta och fråntagna möjligheter i sina hemländer att de inte kan lämna dem. De som har det svårast tar sig ingenstans, de som upplever sig förtryckta och har möjligheten att se ett annat liv kanske tar sig iväg på vilket sätt som helst medan de som tillhör överklassen kanske går till svenska ambassaden och söker ett studentvisum istället.

– De vi möter är en så liten del av dem som har den här typen av flyktingskäl.

Och de i sin tur är en mikroskopisk andel av dem som skulle behöva en utväg.

Rättvisa kommer aldrig per automatik. Det är något som ständigt måste återerövras eller uppdateras. Vilka som är avvikare ändras hela tiden och det finns också risker att de som frigörs fortsätter att identifiera sig som offer med konsekvensen att de inte ser vilka som fortsätter att falla utanför samhällets ramar. Vi måste söka efter de förtryck som fortsätter att drabba men inte koppla dem till förutbestämda identiteter och färdiga kategorier. Undersökningar av hur vi och andra uppfattar och definierar könsidentitet och sexualitet, hur vi ser på ”aktivt” och ”passivt” eller femininitet och maskulinitet visar hur olika status fördelas i samhället. Det här kan många gånger bli förvirrande eftersom vinnare och förlorare samlas i samma kategorier och får samma namn. Ansvaret för att inte fastna i föreställningar ligger särskilt hos alla dem av oss som faktiskt har upplevt hur komplexiteten i normen drabbar och som nu har ”råd” att engagera oss i andra.

Det är sommarsol när jag återser Hallo, nu ”mer anpassad till verkligheten än någonsin” som han säger. Verkligheten i Sverige som än en gång gör sig påmind i hans liv. Han har klippt av sig sin page. De tidigare perfekt noppade ögonbrynen har fått växa ut tillsammans med en skäggstubb.

– Jag insåg att jag behöver smälta in mer, säger han. Jag är rädd för att väcka uppseende och dra blickarna till mig för det kan drabba Mohammed. Därför dämpar jag min femininitet på bussen och tunnelbanan så mycket jag kan. Det är ofta den som drar till sig uppmärksamhet.

Mohammed befinner sig nu för tillfället i en annan del av Sverige för att det är säkrare så. Det finns ingen ny information, ingen ny advokathjälp i sikte. Att vara utan myndighetsskydd och utan möjlighet att uttrycka sig fritt och få tillgång till den närhet de vill ha är knappast en ny erfarenhet för Hallo och Mohammed. Det tar inte självklart slut genom en resa till Väst.

– Jag måste fortsätta hoppas för att orka, förstås. Men jag har också bestämt mig för att om Mohammed måste åka tillbaka, om han utvisas med tvång, då åker vi tillsammans.

Anna-Maria Sörberg