Stockholm Fria april 2011

Det var under 80-talet i USA:s storstäder när människor kedjade fast sig utanför Vita huset eller genomförde spektakulära manifestationer på New Yorks gator där man sprayade sig med blod i kampen mot hiv och aids. Läget var akut och tystnad lika med död. Människor dog i brist på sjukvård och viktiga mediciner som inte utvecklades i nödvändig takt när makten höll tillbaka resurserna. President Ronald Reagan personifierade fienden som vägrade engagera sig i ”bögpesten” medan (män)niskor dog en fruktansvärd död som omvärlden tog del av i närbilder på förvridna ansikten med bölder och kroppar som på bara några månader gick från att vara mitt i livet till att tyna bort.

Idag verkar bilderna på de människor som dör samma kvalfyllda död, på de platser där tillgången till mediciner är dålig eller obefintlig, någonstans långt ”där borta”. Människor utan några som helst medel dör på samma sätt också idag, vissa drar runt på gator i plågan till exempel i någon av Rysslands städer i jakten på en sil. Andra finns i kåkstäder eller städer och byar som saknar grundläggande förnödenheter ”där borta”. Men här i väst fortsätter aids-döden att skildras väldigt ofta via historien i dokumentärer om när ”hiv kom till Sverige” eller via en teve-repris på en storslagen Angels of America.

I Sverige handlar världsaidsdagen idag om att visa oss ”enade i kampen mot hiv”. Kanske tänder vi ett ljus i en marsch eller lägger till en red ribbon på våra profilbilder. Ingen förväntar sig en politisk manifestation eller ett plakat. Här ska inte finnas några läger eller sidor, förutom att vi ”alla är emot hiv”. I Sverige har den här frågan egentligen alltid hanterats på samma sätt, oavsett regering: alla ska vara inbjudna till bordet, känna delaktighet i hur vi hanterar frågan som majoriteten bestämmer upplägget för. Konsensus är utgångpunkten. Det anses vara det bästa sättet att hålla borta andra perspektiv och bråk. En gång i tiden hade bögarna sex på bastuklubbar, men de stängdes igen under hiv-panikens början. Det blev också en symbol för hur man visar kompromissanda med majoriteten. Svensk hiv-politik löses som sagt bäst inom landets gränser, fortfarande byggd på en idé om att ”vi” alla delar samma värderingar om hur vi vill att världen ska se ut och hur vi bäst upprätthåller en och gemensam politik som talar till ”alla”.

I språkbruket används ofta från politiskt håll ord som nolltolerans när det kommer till hiv. Det uttalade gemensamma målet är att halvera antalet nyupptäckta fall av hiv, till år 2016. Det betyder en politik som markerar att man inte accepterar någon form av risktagande eller förmildrande omständigheter när det kommer till risker för spridning av hiv inom Sveriges gränser. Det innebär också att man värderar levnadssätt där de som leder till mindre smittspridning anses överlägsna och visar en positiv livsstil. Problemen uppstår genom de andra nationella mål som också är inskrivna i politiken. De som handlar om mänskliga rättigheter och som är kopplade till erfarenheter som gjorts både i Sverige och internationellt kring vad som gynnar ett lands prevention: ett aktivt arbete mot stigmatisering och diskriminering av människor som lever med hiv. I den moderna kampen mot hiv finns idag långt större kunskaper och mer komplicerade förståelser av hur hiv sprids inskrivna. Att arbeta mot ökat förfrämligande mellan människor, utanförskap och mot stigmatisering mot redan utsatta grupper är den viktiga delen av det arbetet.

Men i Sverige lyser den nationella taktiken för hur arbetet mot stigmatisering fortsättningsvis med sin frånvaro. Göran Hägglunds politiskt sakkunniga Ulrica Sundholm på Socialdepartementet säger sig inte känna till att de har någon specifik definition av hur stigmatiseringen som hivpositiva möter ser ut i verkligheten.

– Jag tror inte vi har definierat vad stigmatiseringen i sig innebär. Vi ser det mer som ett generellt påbud att eftersträva träffsäkerhet och effektivitet i arbetet med att nå de människor som är särskilt utsatta. Det är mycket pengar vi satsar på det här och det gäller att utnyttja varje krona på bästa sätt. Det handlar också om att respektera människors rätt att bli tagna på allvar. Idag får vi signaler om att det inte alltid är så. Många pekar på att det finns ett problem inom hälso och sjukvården, att hivpositiva blir särbehandlade, något som många menar sker på grund av okunskap och rädsla. Självklart tittar vi på hur vården fungerar, det är del av en större problematik som rör allas rätt att känna sig trygga, bekväma och jämlika och få ett bra bemötande i vården. Samtidigt är det ju inget konstigt att man blir särbehandlad när man har hiv, för det är ju en speciell sjukdom.

Sedan slutet av 80-talet har över 40 personer åtalats och dömts för att ha överfört hiv till någon annan eller riskerat att göra det. Ungefär hälften av domarna har kommit till under senare åren. Det här har lett till viss besvärande kritik ”utifrån” av det svenska rättsväsendet. Men de låga siffrorna över antalet människor som lever med hiv fortsätter vara beviset för att denna kritik inte är något som behöver tas på allvar över huvud taget. Den ursprungliga svenska nollvisionen fortsätter vara överordnad allt. Den går före alla ambitioner om att förändra synen på hiv som till exempel skulle kunna syfta till att minska sjukdomens omfattning globalt.

Det är fånigt att jämföra Sverige med andra länder, sådana som fängslar homosexuella till exempel, påpekar Ulrica Sundholm vid socialdepartementet. Vi har ju inget gemensamt utöver kriminaliseringen av hiv-positiva:

– Vi är medvetna om problematiken, vi har den med oss. Även om vi (socialdepartementet) egentligen inte är den slutgiltiga instansen här. Visst kan vi ta till oss av delar av kritiken, men det är inte så att vi står och skäms i ett hörn. Jag tycker att vi ska jämföra oss i första hand med andra EU-länder och inte göra kopplingar till länder med helt annan syn på till exempel homosexuella.

Sedan socialdemokraterna hamnade i minoritetsställning är det numera Göran Hägglund som regerar i frågan. Senast han gjorde något för hiv-frågan var när han för någon månad sedan lät sig fotograferas tillsammans med RFSL-representanter på ett hiv-mingel efter en större internationell konferens som specifikt tittat på hur utvecklingen ser ut för män som har sex med män. Bilden av enighet som sagt. Nu är inte världen längre densamma. Gränserna förflyttas, liksom att många av oss kräver och deltar i en större rörlighet. Denna rörlighet har också gjort att Sverige kritiseras utifrån, just för sin hiv-politik. Den anses bryta mot mänskliga rättigheter och stigmatisera människor. Men inom det slutna Sverige kommer kritiken inte särskilt långt. Kriminaliseringstrenden av rättsfall som inte bara handlar om den förstaplats vi uppnått i världen över antalet domstolsfall, det är trots allt väldigt få i antal, handlar ändå i första hand om vad denna politik i sig får för konsekvenser dagligen, i de vardagsliv som en minoritet hiv-positiva som lever i landet möter, och vilka konsekvenser det får för den majoritet hiv-negativa i landet som i undersökningar nu visar sig ha oroväckande dålig koll på en sjukdom som funnits bland oss i 30 år.

I en cell i ett av Sveriges största och högst klassade fängelser sitter Leo och väntar på utvisning. Efter att ha avtjänat ett sjuårigt straff för grov misshandel för att ha smittat två kvinnor med hiv är han en av de personer som numera ingår i den svenska statistiken över brottmål som omfattar hiv och som hängts ut i media som en ”hiv-man”, en av raden i en växande antal hiv-fall.

(Går det att säga något mer här typ: Han visste mycket väl vad det betydde att vara en svart man med hiv i Sverige, en symbol för det fattiga Afrika han inte ens själv upplevt – den här typen av poäng skulle vara intressant om än omöjlig kanske?)

– Han var livrädd att rykten skulle börja spridas och att folk skulle dra sig undan, om en enda person skulle få veta skulle han utgå från att alla visste, berättar Marissa.

Han var även rädd för att bli lämnad och avvisad av de kvinnor han träffade. Han ville berätta men visste inte hur han skulle ta upp frågan. Efter läkarbesöken tänkte han att han inte kunde ha sex utan att berätta om sin hiv-status, men när han träffade någon ny tjej och var berusad var det lätt att förtränga de tankarna och han gick över gränsen igen. Ju fler gånger det hände desto svårare blev det att berätta eftersom risken för rättsliga påföljder blev större. Han känner stor skuld för att vad han gjort mot de kvinnor som släppte in honom i sitt liv och litade på honom och han skulle vilja be om ursäkt.

– De har fått sina liv delvis förstörda och det är mitt fel. Jag hade absolut aldrig någon avsikt att smitta någon, säger han.

Våren 2007 kom Leos förseelse mot informationsplikten ikapp honom och polisen ringde på dörren. Han blev intagen för tvångsvård sedan en smittskyddsläkare lämnat in en anmälan mot honom. Tre kvinnor hade testat sig positivt och alla hade uppgett att de hade haft sexuella relationer med Leo. När han fick reda på att han hade smittat personer blev han livrädd. Han förstod det då som att han antingen skulle få tvångsvård eller fängelse, inte både och. Under tvångsisoleringen gjordes en utredning och han träffade psykologer. När tvångsisoleringstiden tog slut omhändertogs han av polisen och kördes direkt till häktet. Han stod åtalad för grov misshandel av två kvinnor som smittats med hiv och försök till grov misshandel för två kvinnor som haft sex med honom men inte blivit smittade. (Går det att göra isf en kommentar från dig här Marissa vad du tänkte under den här tiden? Typ: det här var för mig en tid när jag insåg hur det såg ut med politiken?).

Den första tiden i fängelse var allra svårast för Leo. Han hade svårt att acceptera situationen han hamnat i och traumat med att vara frihetsberövad då centrala delar av ens rättigheter som människa och möjligheter att göra egna val ryckts ifrån en. Han anser att han har använt tiden väl ändå och gått utbildningar samt fått ett nytt fokus i livet.

I min reportagebok Det Sjuka [2009] gav åtta så kallade ”hiv-män” och en ”hiv-kvinna” sina versioner av den här berättelsen. De hade trots helt olika bakgrunder, liv och val, ändå några gemensamma saker med Leo: de hade aldrig pratat om sin sjukdom i en vardag, en dag rasade allt: dagen då de blev anmälda, av sin make, av någon tillfällig sexpartner eller en tidigare älskad. De blev hämtade av polisen och därefter dömda i domstol för att ha försökt smitta eller smittat någon annan med hiv. Nu satt de i fängelset och berättade om sina liv, var och en för sig. Men tillsammans bildade de ett pussel/mönster över den svenska hiv-politiken: ett samhälle som gör det omöjligt att leva med hiv i en vardag. I media är Leos och andra fall en berättelse om ett enskilt olycksfall, en person som betett sig illa och ansvarslöst. Tyvärr är han inte ensam. Det finns så många fall som liknar Leos att ett mönster framträder tydligt av rädsla och främlingskap, utsatthet och destruktiv självförnekelse. De visar alla på konsekvenserna av när hiv blir en omöjlig sjukdom att leva med.

På konferensen FEMP 2011 (Future of European Prevention among MSM) som under två dagar i Stockholm i november samlade deltagare från hela Europa och Asien fokuserades på män som har sex med män. Här presenterade forskaren Matthew Weit, professor i straffrätt från Birkbeck College i London en topplista över hur EU-länderna valt att hantera hiv i rättsväsendet. Sverige, Norge och Finland toppade listan över länder som oftare dömer människor i domstol för smittoöverföring. Konsekvenserna: som att det försvårar preventionen, försvårar möjligheten att nå ut med vettig, sansad information till människor och hur vi alla skyddar oss, blir allt svårare i ett klimat som präglas av övertoner och repression kopplat till sjukdom. Detta förutom brottet mot mänskliga rättigheter genom att på ett orimligt hårt sätt straffa en enda och numera uttalad grupp om man går igenom alla de olika fall i EU: migranter, heterosexuella män, från framförallt något land i Afrika. Frågan om kriminalisering har vuxit generellt och blivit ett ämne som numera ofta tas upp på hiv-konferenser i EU och resten av världen. I Sverige kan man konstatera att medierubriker om att ”hivpositiva snart inte längre ska behöva straffas för att de sprider smitta” eller varianter som ”XX vill göra det lagligt att sprida hiv” visar att diskussionen absolut erkänner ”två sidor” i den här frågan – om vi inte räknar en antagen helt ”stollig sida” som inte ”förstår vad den föreslår för galenskap”. I Sverige måste vi som sagt alltid enas i den här frågan – alla. Något som avkrävs också de statligt finansierade frivilligorganisationerna för att undvika tillsägelser, informella eller formella. Och officiella möten mellan alla inblandade är idag så etblerat som faktum att detta blir självreglerande. I övrigt är opinionen så liten att annan fakta inte klarar att tränga igenom eller uppnå någon större effekt för diskussionen.

Per Ole Treskman, professor i Straffrätt, är en av få personer i Sverige inom rättsväsendet som engagerat sig i frågan på ett djupare plan. Han har tittat närmare på hur straffväsendet ser på sexuellt beteende och konstaterar att straffväsendet är dåligt på att hantera frågor kring sexualitet.

– Av de fall vi haft i Sverige är det ett antal där man har bestraffat personer som inte i verkligheten kan klandras för det de straffats för, så mycket kan jag säga. Det handlar alltså om huruvida man använt straffrätten på rätt sätt, om den är rättssäker och där är mitt svar, nej. Straffnivåerna är dessutom överlag ovanligt höga, i jämförelse med andra typer av brott och grov misshandel.

För att du ska kunna dömas för att ha handlat likgiltigt så ska du för det första inse att du är hiv-positiv och att det du gör innebär en risk för att din partner smittas. Du ska ställa dig likgiltig inför möjligheten att den andre parten smittas. Det som domstolen ska avgöra i verkligheten är alltså gärningsmannens attityd vid tidpunkten för den sexuella kontakten. Hur skulle en domstol kunna avgöra gärningsmannens attityd under den sexuella kontakten (om vi förutsätter att målet inte handlar om frivilligt eller ofrivilligt sex)? Det som alltid finns i bakgrunden är att det ska vara ställt bortom allt rimligt tvivel, annars finns dessutom också kravet på att ett fall ska dömas till den anklagandes fördel. Jag tycker inte man kan ställas till ansvar i fall där man använt sig av kondom, där är det inte berättigat. Likgiltighetsbedömningen ska inte heller göras så fördomsfullt som man gör idag.

– Jag tror det finns en föreställning om att smitta överförs enklare än vad den faktiskt gör i verkligheten, säger Per Ole Träskman.

– Ett större beaktande av den smittrisk som en människa verkligen har måste till. Det finns bara en liten förutsägbarhet i det som en individ kan kontrollera när det kommer till de här frågorna. Dels handlar det om man över huvud taget ska ha eller inte alls ha sexuell kontakt. Som hivpositiv kan du bestämma över det. Du kan också bestämma vilken typ av skyddsåtgärder du ska vidta och sen kan du bestämma över om du ska informera den andre eller inte om din sjukdom. Så om du ska få rättssäkerhet så kan du inte bestraffa den som vidtagit åtgärder för att minska risken för överföring. Inte heller om det står klart att personen inte ens är medveten om att han är smittad. Som jag ser det skulle det vara önskvärt att sänka antalet fall i domstolar. I första hand handlar det om en begränsning i rättspraxis av de fall där man använder sig av likgiltighetsuppsåt. En mer kritisk hållning eller i alla fall en begränsning av de fall som idag hamnar i domstol behövs, genom mer upplysning till rättsväsendet.

Frågan är hur en sådan upplysning ska nå fram? Rättsväsendet är knappast skilt från resten av samhället. Ingen poäng går fram, det handlar inte om att ”ta bort” ett straff. Det handlar om att inse att varje rättsfall där inget uppsåt finns är ett misslyckande i sig och ett misslyckande för hela samhället. Det är stigmatiseringen i sig och en aspekt av hur den yttrar sig.

Det stora problemet är uppsåtet. De flesta fall som hamnar i domstol lyckas man inte bevisa något uppsåt, eller medveten vilja att sprida hiv vilket är anledningen till att man hamnat i rätten. Ju fler fall och övertoner som blir resultatet i media ju längre bort från grundproblematiken hamnar vi: nämligen VARFÖR berättar inte människor, vad är det som gör att människor förtränger sin sjukdom?

I takt med att psykosociala insatser skärs ner/besparas i allmänhet i samhället drabbar det också den minoritet som bär på ”den där sjukdomen”. Samtidigt är det inte ”minoriteten hivpositiva” som idag bär ett gigantiskt ansvar för sjukdomen där problemet ligger utan hos majoriteten oupplysta alltmer okunniga och omedvetna medborgare som idag lämnas oförberedda om en verklighet som existerar sedan länge: att ha sex innebär alltid en visst mått av risktagande, att ha sex med en annan människa innebär alltid ett visst mått av risktagande men OM vi orkar sätta oss in i problemen så kan vi göra en hel del för förebygga våra liv om nu att leva så riskfritt som möjligt är det mål som en person har. Så länge Sverige fortsätter tro att det går att hålla de sedan länge rörliga gränserna stängda, tro på en egen hållning, byggd på egna regler när vi samtidigt kräver rätt att få röra oss helt fritt över gränserna och resa som vi vill är det snarare en utopi att tro på en förändring.

I februari 2012 blir Leo villkorligt frigiven efter att ha suttit av två tredjedelar av sitt straff, vilket är den tid av straffet man sitter i fängelse om man har skött sig. Utvisningen kommer då verkställas och han kommer bli transporterad till ett land som där det blir svårt att få tillgång till bromsmediciner i allmänhet och särskilt den effektiva sort hans kropp nu vant sig vid. Det finns stor risk att svagare bromsmediciner inte kommer hjälpa alls. Han har inte heller möjlighet att träffa sitt barn och känner ångest och oro över framtiden.

– Sverige säger sig värna om mänskliga rättigheter men kan utvisa hiv-smittade till länder där de inte kan få tillgång till bromsmediciner – det är dubbelmoral, säger Marissa som alltså följt Leos fall under flera år. Han har snart suttit av sitt fängelsestraff och ska nu självklart utvisas till ett land där han kommer gå mot en långsam död utan bromsmediciner. Det är dubbelbestraffning.

Eller så är det ännu värre. Vilken rätt har vi att upphäva en människas tillhörighet som svensk och rätt till sina barns hemland på grund av moraliskt uppförande? Med vilken rätt bestämmer vi att hiv hör hemma ”där borta”?

Leo heter egentligen något annat. Han har vädjat om nåd hos Regeringen att hans utvisning ska upphävas men att döma av tidigare ansökningar där ingen beviljats nåd på samma grunder i liknande fall är hans chanser små.

Anna-Maria Sörberg

http://www.fria.nu/artikel/91088