Ottar nr 3 2018

”Mitt sätt att komma ut ur garderoben, att stå för och bejaka min homosexualitet, sammanföll med en fas i min personliga utveckling då jag klev in i vad man skulle kunna kalla för en klassgarderob”. Så inleder den franske sociologen och författaren Didier Eribons sin uppmärksammade Tillbaka till Reims, en personlig, teoretisk och politisk essä om den dubbelhet som format hans liv. Han som burit på en social skam över sin arbetarklassbakgrund skriver nu för första gången i sitt snart 60-åriga liv om ämnet. Som ung homosexuell man lämnade han tidigt hemstaden i norr för det som utgör en numera välkänd gayklassresa mot huvudstaden, i hans fall rakt in i den intellektuella medelklasseliten i Paris.

Med brinnande intresse för filosofi och skrivande blev han snart vän med stadens kändisintellektuella. Han producerade uppmärksammade verk, flertalet problematiserar sexualitetsfrågorna på nya sätt. Vänskapen med Michel Foucault resulterade i en prisad biografi där Eribon introducerar filosofen för en än större publik. Att glida in i den urbana Paris-världen krävde dock stark självkontroll, ett ständigt passande på kropp och tunga för att smälta in. Livet innan, hans familjebakgrund, uppväxten, försvann i ett livsomfattande försök att fjärma sig från klassbakgrunden.

Återvändandet, berättelserna om den nu döde fadern, som försvann från livet utsliten och sjuk, som fabriksarbetade från 14 till 56 och utan att tillfrågas förtidspensionerades samma år som sin hustru, modern som slet ut sig som städerska för att ”han skulle få gå på gymnasiet och lära sig om Montaigne och Balzac”, får Eribon att tänka vidare på en större berättelse om klass. Han lyssnar, betraktar hur föräldrarna dömda av ett system som skamlöst exploaterat dem under ett helt liv, utstått konstant förnedring i en vardag som går i arv. Bröderna har visserligen fått det bättre ekonomiskt men det handlar om avancemang inom fortsatt hårt uppsatta ramar för klassgränser. Upprätthållna inte minst via utbildningssystemet som fortsätter förkasta människor.

Enskilda berättelser om klassresor, likt Eribons, upphäver inte den större berättelsen byggd på omfattande statistik, som vittnar om hur klass fortsätter urskilja och begränsa människors liv, ekonomiskt och socialt, påpekar han. Vem bär idag skulden för den högervridning, den nykonservatism som omgärdar språk och samhälle och där klasstillhörighet ersatts av begrepp som ”social sammanhållning”? Eller för den förskjutning av samtal där frågor om ekonomisk utsatthet och ojämlikhet på arbetsmarknader ersatts av en besatthet vid frågor om kultur och etnicitet hos människor med migrant- eller flyktingerfarenhet? Eller för populistiska utspel om hårdare straff, från vänster till höger, som duggar tätt grundläggande frågor om socioekonomiska faktorer fortsätter hamnar i skymundan?

Det finns inga givna svar i Eribons komplexa essä men tillsammans med andra samtida berättelser, inte minst från författare som Édouard Louis eller JR och Agnes Vardas dokumentära återvändande till den franska landsbygden, framträder vikten av ett fortsatt arbete där frågor om sexualitet, kön och klass utgör grund för politisering.

Anna-Maria Sörberg

 

Didier Eribon: Tillbaka till Reims,

Översättning: Johan Wollin,

Verbal förlag 2018