Antologi: Fängslade författares dag

Antologi från svenska PEN med fokus på skrivande hbtq-personer i världen. Redaktör: Kristoffer Folkhammar 2017

Min text är en bearbetning av en tidigare publicerad Ottar-text om svensk asylpolitik och behandlingen av ärenden där sexualitet och könsidentitet utgör grund.

Länk för att ladda ner antologin:

http://www.svenskapen.se/images/stories/FF-antologi/PEN_hbtq_tryck-pdf-1.pdf

Är du trovärdig lilla bög?

Det är högsommar när RFSL:s flyktinghandläggare Stig-Åke Petersson ringer och berättar att Dawod Jafari, en ung kille från Afghanistan, gömmer sig någonstans i norra Sverige efter avvisningsbeslutet. Jag läser den hårda men väntade utgången av hans fall, hans liv sammanfattat i utredningen och de följande dokumenten med överklaganden. Han och pojkvännen blev påkomna av en kusin som nu hotar att döda honom, att fly var en självklarhet, inte minst för att skydda familjen från vedergällning. Utredningen talar om den allvarliga situationen i landet, konsekvenser av hederskultur och att talibaner utövar systematiskt våld vilket gör det givet vilken fara en person i Dawods situation kan befinna sig i. Kanske anses landets situation så allvarlig att det till och med kan ses som en smart historia att fabricera för en desperat flykting. Men det är utredningen kring trovärdigheten hos Dawod som homosexuell som till slut kommer att utgöra själva kärnan i avvisningsbeslutet. Frågan som kretsas kring är om han agerat som en ”riktig” homosexuell man. Han har upptäckt sin homosexualitet sent i livet och säger sig inte ha haft några tidigare relationer med män. I underlaget från asylprövningsenheten bedöms hans historia som märklig för att han inte talat om sig själv som homosexuell förrän senare i livet: ”Beträffande din påstådda homosexualitet som du kom på för cirka sju månader sedan och som du säger ’det kom plötsligt’ och att du märkte det då ’jag ville göra det och det var behagligt’. Migrationsverket anser din plötsliga upptäckt av din sexuella läggning vid tjugofem års ålder som märklig.”

Rätten att söka asyl bygger på att den sökande själv bevisar sitt behov av skydd. Det betyder bland annat att historien som skyddsbehovet mäts mot måste anses begriplig och följa en logik som utredaren känner igen eller kan förhålla sig till. Även om de så kallade hbt-fallen är få, uppskattningsvis handlar det om ett hundratal per år, växer mönster fram via samlade historier och beslutsgrunder från beslutsunderlagen. Ofta är det en familj som utgör ett hot, en omgivning som inte kan erbjuda skydd, en tillvaro som blivit omöjlig att leva i med trakasserier och hot om våld, precis som i Dawods fall. En trovärdig berättelse som ”bevisar” att personen som sitter i rummet inte är heterosexuell är en historia som måste framstå som rimlig ur ett perspektiv som hårddraget innebär att det blir begripligt för handläggaren som utreder fallet. Men vad händer när människan framför berättar något som inte överensstämmer med de normer som existerar här, när någons berättelse inte följer de erfarenheter och sätt att berätta som är etablerade och igenkännliga när det kommer till synen på sexualitet och könsidentitet? Stig-Åke Petersson har arbetat i 45 år som flyktingombud. Hans första ärende var en homosexuell man från Tjeckien som 1972 fick stanna av humanitära skäl som det då hette, eftersom sexuell läggning och könsidentitet inte hade något stöd i den generella diskussionen och inte kom att omfattas av och särskilt benämnas i flyktingdefinitionen förrän 2006.

– Trots att jag läst så många beslut genom åren hajade jag till i Dawods fall. Det var så tydligt framträdande att han avfärdats för att han inte ansetts trovärdig i sin sexuella läggning. Här fanns inga försök att svara på vilka risker människan skulle kunna utsättas för om han eller hon måste återvända, allt reducerades till en avgränsad fråga om trovärdighet.

Stig-Åke Petersson och andra jurister jag talat med som studerat asylunderlag från Migrationsverket och Migrationsdomstolar genom åren, pekar på hur avgörande frågan om trovärdighet utifrån detaljer i berättelser har kommit att bli för besluten som rör sexuell läggning eller könsidentitet. Här finns exempel på en man som bott med sin familj och haft en hemlig älskare i många år. En dag upptäcktes relationen men berättelsen ansågs inte trovärdig eftersom de tidigare lyckats hålla relationen dold. I ett annat fall avfärdades den sökande som icke trovärdig eftersom han inte kände till huruvida hans älskare hade några syskon eller vilket namn älskarens mamma hade. Ytterligare en man som blivit påkommen av sin far när han hade sex med sin pojkvän avfärdades utifrån att det inte ansågs trovärdigt att pappan blivit så upprörd över det han sett att han skrikit rakt ut till alla grannar i området.

– Handläggaren underkände berättelsen med motiveringen att ”det knappast är trovärdigt att en pappa skulle göra så eftersom han borde vilja dölja det han just sett”, säger Stig-Åke Petersson.

När myndigheter och rättsväsende i första hand fokuserar på trovärdighet utifrån frågor om ”vad homosexualitet är” hamnar fokus snarare på att befästa vad som egentligen utgör en normbrytare, en både orimlig och omöjlig uppgift i sig, menar han. En fråga som dessutom lätt kommer att utgå från handläggarens uppfattning och synsätt snarare än en självständig bedömning av den sökandes känslor och upplevelser från sin situation vad gäller olikhet och stigma, menar Stig-Åke Petersson. Utredningarna fokuserar ofta på att fastställa huruvida personen levt öppet, varit i kontakt med andra gayorganisationer eller vilken koll personen har på den allmänna situationen och lagstiftningen för hbt-personer i landet men samtidigt med den bestämda uppfattningen att detta ska utgöra en grundläggande konflikt för den sökande. ”Den självsäkerhet angående din sexuella läggning som dina muntliga utredningar gett uttryck för, framstår som osannolik.” I ett annat avslag anges det faktum att den sökande inte ”har uttryckt någon skuld efter att han haft sex med en annan pojke” som skäl för att hans homosexualitet inte ses som trovärdig, säger Stig-Åke Petersson.

I den generella debatten om hbt-flyktingar finns en tendens att beskriva sexualitet och könsidentitet som ”nya” grunder i flyktingsammanhang, betraktade som tillagda vilket antyder att de ses som mindre självständiga eller grundläggande delar av en människas identitet. Som vore de egenskaper som kan väljas att gå på eller av eller som rentav rymmer en flexibilitet där möjligheten att ”tona ner sig”, ligga lågt och inte vara så utåtagerande i ett vardagsliv anses rimliga för att undgå trakasserier och utsatthet. Det finns inga garantier i ett migrationssystem byggt på reglerad invandring. Men trots den uppmärksamhet den här typen av fall genererar idag – jämfört med för fyra årtionden sedan då de första omskrivna fallen av homosexuella män från forna öst sökte skydd i Sverige tycks det alltså svårare att nå en konsekvent linje i bedömningarna.

– De som idag får avslag får det alltför ofta därför att Migrationsverket inte anser att den sökande anses trovärdig, det vill säga man tror inte att hen verkligen är homosexuell. De svårigheter som under så lång tid präglat asylpolitiken fortsätter vara rådande, säger Stig-Åke Petersson lite luttrat.

Under ett seminarium på Stockholm Pride 2013 tog Migrationsverkets dåvarande rättschef och tillförordnade verksamhetschef Mikael Ribbenvik upp utmaningen i att vara handläggare för den här typen av fall. Han erkände problem med vissa utredningar när fokus i alltför hög grad hamnar på den sökandes personliga historia istället för på huruvida den sökande tillhör en utsatt grupp och vilken framtida riskbedömning som finns, det som egentligen borde utgöra det centrala för att undersöka huruvida en välgrundad fruktan för förföljelse existerar.

När Migrationsöverdomstolen samma år tog upp ett fall till bedömning rörande en homosexuell man från Nigeria som fått ett avvisningsbeslut fanns vissa förväntningar om att en kursändring skulle kunna komma till stånd. Ett tydligt prejudikat skulle kunna öka rättssäkerheten, säger Stig-Åke Petersson. Här fanns också viktiga hänvisningar till bland andra UNHCR:s försiktiga men tydliga riktlinjer från 2012 om hur bedömning av förföljelse baserad på sexuell läggning eller könsidentitet kan göras. Men utgången blev inte som han hoppats. Den sexuella läggningen fortsätter läsas utifrån ett trovärdighetsperspektiv. Migrationsöverdomstolens avvisande beslut i fallet konstaterar att berättelsen inte anses trovärdig eller sannolik och att den sökande inte anses ha kunnat svara på hur hans sexuella läggning ”har påverkat hans liv.”

– Man använder sig delvis av UNHCR:s rekommenderade bedömning men gör en hårdare tolkning, anser jag. Alltför stor vikt läggs vid en fortsatt bedömning av den sökandes personliga uppfattning och därmed trovärdighet som homosexuell.

Trots fortsatta vägledningar, bedömningar, riktlinjer, domstolsprejudikat och rapporter från tunga instanser med vettiga underlag i syfte att säkerställa en rättvis bedömning för den här typen av fall, återkommer alltså kritiken mot bedömningarnas inkonsekvens och rättosäkerhet. Fall där liknande bakgrunder och situationer bedöms olika återkommer. Över besluten återkommer fokus på den sökandes trovärdighet och där privata och irrelevanta frågor allt för ofta blir avgörande i en sorts besatthet att ta reda på en persons ”äkta” sexuella läggning eller könsuttryck, påpekar Stig-Åke Petersson. I en sådan process får framhållandet av ett ”rätt sätt att benämna sin identitet” lätt alltför stor tyngd liksom en ”begriplig eller rimlig komma ut-process”, så som vi så ofta läser som förknippad med hbt-personers liv i en offentlighet. I en sådan process kan berättelsen om förföljelse och utsatthet när det kommer till sexualitet och könsidentitet rentav hamna i skymundan.

Kanske är problemen, som den kanadensiska forskaren Katherine Fobear uttryckte det på en av de första konferenserna på temat homonationalism i New York, så inbyggda i systemet att det tycks omöjligt att komma fram till hur man ska urskilja den komplexitet som krävs för att se hur utsatthet utifrån olika synsätt på sexualitet och könsidentitet ser ut i olika samhällssystem. De berättelser som framträder om hur man ”bör bete sig” i flyktinglotteriet i delar av Europa, Kanada eller USA innebär ett allt större fokus på en normerande mall, påpekar en annan av konferensens talare, antropologen Emrah Yildiz. Hans intervjuer med asylsökande kring erfarenheter från ett internationellt flyktingsystem visar hur trovärdighet för allt fler kommit att innebära kravet på att ”lära sig mallen”: försök att ”inte se för maskulin ut” som bög eller ”tona ner din femininitet” som lesbisk. Tydliga förväntningar på vad som ”egentligen” utgör en lesbisk, transperson eller bög, hamnar därmed i fokus, snarare än berättelser om utsatthet. Fobear påpekar att de rasifierade landskap som människor lever i där varje människas klassbakgrund och aspekter som hudfärg och kön kan spela avgörande roll för ett liv utgör ändå alltför sällan grund för det som utreds. I en tid fixerad av gränser mellan publikt och privat uppstår krockar som tycks omöjliga att överbrygga, där föreställningar om människor som inte går att identifiera inom den kultur som byggts upp ”här” skapar problem snarare än ökad förståelse. Fokus hamnar på frågor där ”bevis” för att man befinner sig i ett västligt narrativ kring kultur och identitetspolitik blir utgångspunkt.

Som journalist har jag genom åren läst många berättelser i ansökningar från människor som sökt asyl på grunderna sexualitet, kön, könsidentitet eller könsuttryck. Mött individer som utgör ett liv bakom berättelser i utredningar. Jag tänker på de som inte längre är här, de som landat här en kort eller längre tid innan de tvingats fortsätta ett liv på flykt, alla del av komplexa, globala rörelser. Enskilda människoöden vars historier fortsätter att blottlägga problem i systemet. Sahar som flydde från ett land i Nordafrika, lämnade sin familj och ett kommande påtvingat äktenskap. Hon ville leva sitt liv på egna villkor, älska kvinnor som hon ville. Efter att det var uttalat i familjen fanns det liksom ingen väg tillbaka. Vi satt en stund på ett kafé på Södermalm i Stockholm, dit hon tagit sig från förorten där hon arbetade med att sköta barn och städning i en stor villa mot husrum och fickpengar. ”Hjälp mig” sa hon, kramade min hand hårt och syftade på papperen som ännu saknades för att göra henne laglig. Jag vet inte var hon är idag. Jag vet inte heller var Mohammed är, han som kedjerökte och gömde sig undan svensk polis för att inte bli tillbakavisad till Irak. Han som visade mig ett ärr vid tidningen efter att ha blivit nedslagen vid t-centralen. De ropade ”jävla bög” på arabiska, gänget som sparkade honom. Kian från Iran, en av de första transpersoner som sökte asyl men vars rätta pronomen eller namn aldrig blev inskrivet i utredningen och som tog sitt liv efter avslaget. Kians, Sahars och Mohammeds berättelser räckte inte till, gick inte igenom det system som reglerad invandring innebär. En trovärdig berättelse om förföljelse, den som måste till för att beviljas asyl eller uppehållstillstånd ansågs saknas. Det går istället bara att hoppas att Sahar, Mohammed eller någon av alla de som fått avslag hittar hem på något annat sätt, någonstans i världen.

Under RFSL:s asylforum på Stockholm Pride 2013 mötte jag för första gången Dawod. Han var där tillsammans med Mubasher, Laetitia och så många andra av de som just då på olika sätt befann sig i flyktingsystemet. Oavsett om flykten skett från Mellanöstern, Uganda, Nigeria eller Ryssland fortsätter de alla bära på berättelser som representerar en bråkdel av alla de skilda bakgrunder och liv som en så svårinringad grupp som beteckningen ”hbtq-personer” omfattar. Trots deras olika erfarenheter kände många i rummet redan till den väg genom systemet som nu tycktes återstå, ett försök att skapa det andrum som ett beslut att få stanna skulle ge: att exponera sig, få sin läggning eller berättelse om utsatthet officiellt offentliggjord, en kampanj av något slag, så att den sista möjligheten att få stanna kanske rentav infrias, ett beslut som erkänner att de inte kan återvända utan risk för sina liv. Dawod tog min hand.
– Kan du berätta om mig, mitt liv någonstans, på något sätt, ge mig en chans att stanna.

Anna-Maria Sörberg.

Texten är en bearbetad och uppdaterad version av en tidigare publicerad artikel för tidskriften Ottar från 2013

FAKTA/BEGREPP

Prejudikat: Begrepp som innebär att tidigare dom, beslut eller utslag i en domstol fungerar som regel eller vägledning i senare mål eller ärenden med likartade omständigheter.

Homonationalism: Ett fält som analyserar skeenden där frågor om sexualitet och könsidentitet blivit inbyggda i nationella identitetsprojekt och använda i de nationalistiska vågor, där populister och radikalnationalister använder sig av ”hbt-vänlighet” som retorik för att vinna sympati för sina idéer.

Identitetspolitik: Idén om att bli respekterad oavsett etnisk bakgrund, religiös tro eller sexuella preferenser. Politiska åtgärder som syftar till att skapa erkännande och respekt för människor oavsett etnisk bakgrund, religiös tro eller sexuella preferenser.