Journalisten nr 10 2007

Det är mitt i vintern när jag sitter på planet på väg till Arusha i Tanzania för att träffa Charles. I svenska medier kallad ”den nye hiv-mannen” i kölvattnet av jakten på den beryktade Mehdi Tayeb. För ett par år sedan utvisades Charles från Sverige efter sju år i fängelse för att ha smittat två kvinnor med hiv. Resan går från minus 5 till högsommar och 35 grader, men temperaturen på ämnet är i stort sett densamma i världens ändar: vi genomför intervjuerna på kaféer med sänkta röster.

Sällan har jag läst så mycket i ett ämne som om hiv. Det finns så många böcker, skrifter, uttalanden kvar att gå igenom. Få frågor är så initierat omskriven, så dokumenterad från så många håll. Drygt 25 års dokumentation och lika många år som vi har levt med sjukdomen. Finns det något mer att tänka och säga i den här frågan som betyder något? Ja, det skulle vara just det. Det är som om den format sig själv – hiv-frågan – fått ett eget liv. Det är svårt att skriva om den utan att hamna i det där färdiga formatet: ”katastrof–offer–ansvar”, och beskrivningar av ”dom, där borta”.
När tidningarna fortfarande hyllar och längtar efter mer och längre reportage men ändå inte förmår finansiera det arbete som krävs, blir det allt oftare de universitetsfinansierade akademikerna som fyller tomrummet i tidskriftsvärlden. Det vinklar världen. Å andra sidan har tillräcklig finansiering sällan varit det som skapar det passionerade verket. Det kan inte bara vara romantik. Att jag reser som en ofinansierad (eller ”oberoende” som den obemedlade kan vända det till) flygande reporter känns symptomatiskt men också helt naturligt. Min reportageresa är en ihopskramlad födelsedagspresent, från människor som alla har god erfarenhet av hur saker kommer till i den verkliga världen. Det är arbete på vinst och förlust, som visar på en nödvändighet som inte alltid är förenlig med våra mått på familj, barn, levnadsstandard och rutiner.

Och om jag åker till Tanzania som någon sorts harvande frilansjournalist utan pensionssparande så landar jag strax som en privilegierad vit turist. Min oro innan över att vara illegal flata i ett land där homosexualitet är förbjudet känns genast löjlig. Min vithet och den plats jag tar gör att jag inte kan hålla den där distansen som journalistetiketten annars privilegierar mig med.

I takt med att hiv-frågan blivit allt viktigare för mig har frågan ”varför” blivit svårare att besvara. Är det på grund av min historia, mina år i gayvärlden där den alltid varit närvarande? Besatthet av döden? Eller av repressionsfenomenet – om den oproportionerliga betydelsen av synd och bestraffning i ett samhälle som berömmer sig för att ha en sekulariserad moral och omsorgspolitik? Vår längtan efter att förbli oskyldiga, obefläckade, den kompletta världsbilden av offer och förövare.

I några dagar pratar jag med Charles om hans svenska liv som nu är över. Om barnen hos exfrun som han aldrig kommer att kunna resa till, det faktum att han numera lever utan mediciner och om det obevekliga som väntar. Och jag skäms för Sverige. För den rasism och misslyckade hiv-politik som genomsyrar den historia jag får berättad för mig. (Och tills vidare får jag tillägna de här orden de människor som får betala priset för den politiken.)

Samtidigt kommer jag hem utan den förväntade förklaringen. Jag måste skriva utan att kunna berätta hur det egentligen ligger till. För Charles kan, lika lite som den medicinska världen, den svenska kriminalvården eller rättsväsendet, ge en logik åt det mänskliga handlandet eller lidandet. Det finns inget bokslut i hiv-frågan, för något fall. Det finns bara en öppning inför nya insikter om oss själva. Och om kravet på föränderlighet i vårt moraltänkande och det rättsliga systemet. Vem ska betala för det som fortsätter?

Anna-Maria Sörberg