Salongsberusat Redaktörer: Pia Laskar & Ingrid Svensson, Kabusa Böcker 2011

En antologi sprungen ur en föredragsserie som genomfördes på kafé Copacabana i Stockholm mellan åren 2003–2005 med inspiration från det tidiga 1900-talets parisiska salong – Académie des Femmes.

Mitt bidrag var ett hyllningsporträtt till författaren Birgitta Stenberg som jag läst sedan tonåren. Via ett samtal jag höll med henne på litterära salongen på Copacabana, bearbetningen av en intervju för tidningen Kom Ut o ett samtal jag hade med henne på bokhandeln Hallongrottan som låg ett stenkast från Copacabana på Hornstulls strand, blev det en text som blandade samtalsformen med ett hyllningsporträtt.

Till den vilda

Jag var femton när jag första gången läste Kärlek i Europa, hemma i småstaden. Med ens delaktig i en värld som var livsfarlig, gränslös, spännande, romantisk, galen och som gjorde småstadsledan mer uthärdlig. Birgitta Stenberg beskrev kärlek över alla gränser långt innan homosexualitet blev förknippat med att ”komma ut”, hon berättade om människor som tog för sig vare sig det gällde skrivandet eller kärleken. I hennes böcker var passion mellan kvinnor en självklarhet och sex något fantastiskt. Männen – dekadenta dandys som poetvännen Paul Andersson, heterosexuella transvestiter hon förförde, svåra författande män – verkade alla så fantastiska och egna. Men genom böckerna som jag läst om så många gånger har jag fortfarande möjlighet att återuppleva den där känslan, stunden när allt är och kan vara möjligt.

Sexualitet och annorlundaskap är i Birgitta Stenbergs självbiografiska böcker, som skildrar 50- och 60-talen, beskrivna på ett helt nytt sätt och hon har lyckats med konsten att vara både queer och folkkär. Jag träffade henne första gången när jag var drygt tjugo och lyckats övertyga redaktionen där jag då jobbade att en lång intervju med Birgitta Stenberg var vad som behövdes. Det var som om en epok fick liv för mig. Också när jag tjugo år senare återigen samtalar med henne på Copacabana och på Hallongrottan, två av de älskade platser som fylls till bredden när Birgitta Stenberg kommer på besök, finns den där känslan starkt i luften av att tider hänger samman. Det är sammanhang som även hon gillar.

– Kvinnor skapar alltid oaser i världen och producerar viktiga saker. När det inte finns ett syfte att härbärgera man och barn och se till att han får gröt på morgonen, då blir det bra.

Men för Birgitta är det på Åstol där hon levt och verkat i långt mer än fyrtio år som det verkliga fortsätter hända. Jag parerar mellan grodor och öbor och skottkärror på slingrande vägar ner mot fiskehamnen på ön dit inga vägskyltar visar vägen, några mil från Göteborg. Flitig i öbekväma kläder välkomnar hon mig till ”sin” ö. Det är här, i tystnaden ute på havet som hejdlösa resor, vilda drömmar och äventyr i Paris, Nice, Rom, Capri och Stockholm fått liv i de legendariska romanerna. Oavsett om hon befinner sig i 50-talets Stockholm, dragen till hemliga skandaler omkring kungahuset eller knarkar och dricker för mycket i Rom och Paris, är hon i kontroll. Den vilda kvinnan som tar seden dit hon kommer i männens värld. Hon säljer sex, utsätts för våld men vägrar låta sig kuvas, hon älskar kvinnor och män med stor kraft. Allt medan den starka driften att skriva och längtan att bli publicerad ständigt driver henne vidare.

Idag är hon närmare åttio år men tittar aldrig tillbaka, säger hon bestämt. Det mesta är ändå nedtecknat. I ”Alla vilda”, den näst sista delen i den självbiografiska sviten, berättar hon om en period med konstnärsvänner och älskarinnor på 50-talets Mallorca. Här finns för första gången en slags summering av det hon varit med om, där hon knyter ihop påsen genom att beskriva sina nära, många år senare. Men hon har svårt att relatera idag till den där personen hon var då. Hon tittar inte så mycket på sig själv alls, säger hon.

– När jag tänker på den där typen som figurerar i ”Alla vilda” tänker jag att en sån människa skulle man ju springa om man såg, vilken typ!

Men varför skulle man springa menar du?

– För att hon är ute och tittar på världen med inställningen att det får vara hur det vill, det gör en inte särskilt trogen som människa.

Men man känner igen dig rätt väl genom alla de självbiografiska böckerna?

– Ja men alltså JAG känner ju inte igen henne, hon kommer till under skrivandet och sedan går jag vidare utan att tänka på henne. Men jag minns ju allt som jag varit med om. Jag har alltid komponerat och skrivit i anteckningsböcker… Usch nu låter jag som en manlig författare som sitter och skryter, det tycker jag inte om.

Det var ett högt pris du betalade, som ung, som kvinna och författare i en värld dominerad av män. Vad är det som gör det värt det?

– Jag tycker inte det var för högt. Det kostar ju, det ska det väl göra, att skriva. Att utsätta mig var mitt sätt att göra det på. Men det finns ju nunnor som sitter i celler och skriver underbara saker också. Jag tänker hela tiden på vad jag lär mig av saker och om det går att använda. Sen kan man ju konstatera att jag fattade först väldigt sent i livet hur mycket det kostade att skriva och då var det liksom för sent. Jag var så nyfiken på livet, det är jag fortfarande, på hur människor funkar, det är en attityd jag inte vill komma över. Men för en tid sedan befann jag mig på ett hotellrum i Village i New York. Det var i ett rum som hade ett fönster nära en annan vägg och något påminde mig så om den där tiden i Paris där man hade kranar som aldrig slutade rinna och toaletten låg i korridoren, då kom plötsligt ungdomsångesten kastande sig över mig, för första gången. Annars tänker jag aldrig på det. Generellt är den här typen av ångest sådan man slipper när man blivit lite äldre. Det är skönt.

Du reste ständigt genom Europa under så många år. Frankrike, Spanien, Italien. Hur klarade du dig med språken som författare där?
– Jag lärde mig språken mestadels på egen hand, genom att läsa och prata. Ibland tog jag lektioner också. Italienskan är ett jädra språk, det blir aldrig färdigt. Jag hade skrivböcker där jag listade ord i fem spalter och sen översatte.

Är sex en viktig erfarenhet för skrivandet tycker du?

– Nä, men det är ett bra sätt att lära sig språk… Nu gick det ju inte för mig förrän i Geneve med en skosnöreförsäljare. Innan dess hade jag väl mest studerat sex, inte direkt njutit av det. Sex är och har förstås alltid varit en livsviktig del av mitt liv. Det är ett sätt att se in i en människa, det är så mycket som kommer till uttryck som annars är dolt. Och så har alla sina egna lustigheter. Som sjökaptenen i Österrike som blev kåtare och kåtare ju mer av mina underkläder han fick på sig; hans fru förstod honom inte sa han. Det är roligt med sådana överraskningar. Nu har jag ju varit med så länge så jag kan nästan se saker på folk innan. När jag var knarkare var jag mästare på att känna igen tjuvar, på deras ansikten, ögon, rörelser.

Skulle du beskriva dig som gränslös, som du säger att Paul Andersson var, som du delade så mycket tid med och skildrat så ofta?

– Nä, inte helt gränslös. Och just Paul genomskådade mig. Han ville ju egentligen att jag skulle sälja min kropp så att han skulle få stålar. ”Man ska använda sin kropp för att utforska världen”, sa han men han såg mig inte i ögonen när han sa det. Jag gick ju inte riktigt på det där förutom i några nödsituationer som jag har beskrivit i böckerna. Men han var ju tvungen, att sälja sig till sin langare till exempel, det var ingen trevlig kille och det var svårt för honom. Palle kunde annars göra vad som helst, tog skitiga sprutor och stal och sånt jag aldrig kunde med.

Var det någon sorts borgerlighet bakom det där som skilde er, som fick dig att hålla upp en fasad mitt i allt det där?

– Jag hade en del sådana saker för mig, köpte injicerbart K-vitamin att varva knarket med till exempel; man fick injicera väldigt långsamt men jag tänkte att det skulle vara nyttigt… Men knarket la jag av med för mer än trettio år sedan, och jag har faktiskt heller aldrig varit riktig sjuk eller gått till läkare genom åren, trots att jag höll på med knark så länge.

De flesta människor du beskriver är ganska flytande i sin sexualitet. Även om såna som Paul och din vän Chuck oftast har sex med eller lever med män finns det kvinnor i deras relationer också. Hur resonerade ni kring kategorier och överskridanden på den tiden?

– Vi var rätt måna om att visa upp oss, men vi pratade inte om det. Vi såg till att gå på heteroställen och trotsigt vara dom vi var, men att säga det rent ut var lite för farligt. Så egentligen visste väl ingen om att vi fanns och hur vi levde.

Idag i gayvärlden tycks ju ofta gränserna mycket fastare. Hur tänker du kring skillnaden på hur det är idag mot det du upplevde då?

Det här med att man håller rätt hårt på kategorierna kan man ju förstå. När man kommer ut måste man kunna visa att här är vi och det är vi nu som berättar och då finns ingen plats för sidospel. Men det här är ju en utveckling som också är på väg att ändras.

Såg ni er som deltagare i samhället eller levde ni i utkanten, i en subkultur?

Vi kände oss ofta som att vi var i en kärna, att vi var där det hände, som i Paris. Det räckte liksom till. Och så träffade man människor som hade samma vänsteridéer som en själv och då hörde man samman med en gång, mot allt det andra. Man talade om förtrycket mot svarta i USA, svarta författare började dyka upp i den här vita konstnärsmiljön i Paris – ofta handlade det då om författare som också var gay.

Finns det någon skillnad på hur du tittar på kvinnor och män, har det förändrats med åren?

Så mycket folk av alla slag har passerat genom mitt liv så jag kan inte generalisera utifrån kön. Det handlar om ålder och om en massa annat också. Jag har haft en relation med en bög, med heterosexuella män och kvinnor och lesbiska. Jag har nog älskat fler kvinnor än män och jag tycker att kvinnor är lättare att leva med. Men jag har ingen lust att diskriminera någon för deras kön. Och det är ju också så att kampen för att hålla könen åtskilda är värre än någonsin idag: killar ska leka pangpang och tjejer läsa flicktidningar och bära skärt. Det bästa med männen är att de blir bättre när de åldras, många slipper ut ur den där fångenskapen då. Så var det ju med Håkan till exempel, som jag levde så många år med här på Åstol.

– Men i stort lever jag än idag så som jag alltid gjort, i flera pågående relationer. Och frågan kring hur mycket man ska släppa in någon i sitt liv fortsätter att vara den där eviga och svåra frågan. Man är inte fri med sin tid när man är i en relation. Samtidigt är det ju genom att ge relationer tid som det blir meningsfullt. Att vara en skrivande människa innebär att ha svårt att avgränsa sig. Det handlar om all den där tiden som går åt till att vara upptagen av något som inte verkar helt uppenbart. Hur många gånger har man inte suttit och sett ut som att man är jätteintresserad och lyssnande men i själva verket inte hört ett ord av vad den andre sagt. Men man kan inte göra mer än sitt bästa och att vara och bygga en talang i en annan människa, det är fantastiskt.

Brukar du spela den rollen i dina relationer?

– Ja, ofta har jag varit den som hjälpt någon ur ett borgerligt, tråkigt och begränsat liv till något annat och roligare, oavsett om det handlar om att personen borde börja måla eller skriva mer eller bara göra något helt annat av sitt liv och hitta delar av sig själv som ingen visste fanns. Det är det bästa som kan hända när en människa släpper det där tvångsgreppet om sig själv.

Du spelar numera, för många, rollen av en förebild ”för äldre”. När jag höll i ett samtal med dig för en tid sedan satt där en hel fanclub av äldre kvinnor, hur ser du på det?

Jag börjar få noja inför ordet ”ära” för det är något jag hör allt oftare när jag kommer på besök och det säger man bara för att jag är gammal. För mig är åldrandet inget jag tänker på i sig: så länge jag har en kropp som fungerar så lever jag precis som jag alltid gjort. Okej, jag tar östrogen ett par gånger i veckan för att slemhinnorna har börjat ge sig men det är allt.

Jag tänker mycket på åldrandet och har gjort det ända sedan jag fyllde fyrtio. Jag har svårt med hur man ska tänka kring ”resten av livet” och läser lätt in varje tecken som att något i kroppen är på väg att ta slut. Åldrandet känns väldigt centralt i mitt liv även om det är obegripligt, hur kan det inte göra det för dig?

Du är fri, du behöver inte bry dig om allt, det är det som händer när man blir äldre. Du kan ta för dig mer. När jag var 19 var jag tillsammans med en kvinna på Capri som var 50. Jag tyckte jag var så modig som gav mig i kast med en så gammal kropp. Men det var ju inget som var annorlunda. Hon doftade av en annan bodylotion än jag tidigare känt, det var allt. Nä, erfarenheter använder man möjligtvis i sitt jobb men inte i sitt liv – du kan glömma att du blir visare med åren. Man gör bara om samma saker om och om igen genom hela livet. Men kanske skriver man om erfarenheter på ett annat sätt med åren. Jag har alltid trott att folk är yngre eller äldre än vad dom i själva verket är, men när jag talar med dom så är dom bara sig själva.

Den åldrande kroppen kommer om du blir sjuk, då är det en helt annan sak förstås. Men det finns en röd buss i varje gatuhörn som kan köra ihjäl en. Att se oundvikligheten i att tiden går är bra, men det går inte att bekymra sig över den. Det enda som jag irriterar mig på är att lock blir svårare och svårare att öppna och att man måste träna mer för att musklerna blir sämre. Ja, och så är jag rädd att tappa minnet. Jag fick slåss halva dagen för ett tag sen för att komma på två glömda ord: ”kallbrand” och ”kronofogde”. När det gäller döden så är det ju som Woody Allen sa: ”jag är inte ett dugg rädd för döden men jag vill inte vara där när det händer”. En gång när jag satt i radio frågade dom vad jag skulle ta med mig i graven om jag bara fick ta med en enda sak. Och jag svarade en helikopter, utifall jag inte kommer få några vingar.

Är du nöjd med det som du har åstadkommit som författare?

– Jag upptäckte, visserligen för ett bra tag sen, att jag inte kommer att hinna läsa alla böcker jag har samlat på mig. Vid min död kommer det att stå böcker jag inte har läst och det retar jag mig på. Och det gäller väl skrivandet också. Jag har dikter och fragment överallt men jag har inte haft det lugn som behövs för att sätta det samman. Men det är ju oundvikligt. Däremot är det som pågår, det som är nu, viktigt. Jag tittar inte tillbaka, kommer inte alltid ihåg vad folk heter. Jag hinner inte, har andra projekt i skallen. Det är skönt med avslutade bokprojekt. Och sen åker jag runt och pratar och så skriver jag barnböcker. Och jag skriver teater och ett filmmanus. Och så fortsätter jag att ha mycket att göra i sängen. Så ja, man måste helt enkelt bara fortsätta se till att göra det mesta möjliga.

FAKTARUTA:

Birgitta Stenberg debuterade när hon var tjugofyra med Mikael och Poeten och slog igenom i början av 60-talet med romanen Chans, följd av ”Rapport” (om livet som narkoman), Kärlek i Europa, Apelsinmannen och Spanska Trappan. Hennes femte självbiografiska roman Alla Vilda kom 2005 och följdes av den avslutande delen Eldar och Is. Utöver dessa har hon gett ut ett tiotal romaner, noveller, dikter och barnböcker. Flera av dem har filmatiserats.

Anna-Maria Sörberg