Kontext Press 22 September 2019
De var inte många, dom homosexuella, som samlats en kväll i en av rivningskåkens lägenheter i stadens utkant. I hallen stod den packade manskvinnan, känd från stadens barer, och flinade mot oss. Jag och mina fnittrande tonårskompisar utgjorde snart en kö. Medan ljusen brann ner i vardagsrummet intill den slitna soffan uttalade mina vänner, en efter en, de tre orden som gav tillträde: ”jag är homosexuell”. Det lät så enkelt, som en rinnande vattenstrimma, som om de inte gjort annat än varit homosexuella i sina heterosexuella tonår. Själv hamnade jag i en avgrund. Första gången jag ställdes inför möjligheten att uttala vem jag var blev lögnen den enda utvägen. ”Heterosexuell” sa jag men blev ändå insläppt. Som om alla visste hur det egentligen låg till. Några sekunder av ett liv en höstkväll i en småstad har sedan dess ringt i mitt huvud återkommande. Som min egen version av världens mest deprimerande och sorgsna lesbiska historia – Ensamhetens Brunn. En scen att återvända till med direkt koppling till en känsla av skam och sorg som levt vidare i min kropp.
Drygt 30 år senare, tre decennier av queert skrivande, artiklar och böcker, har ändå aldrig förmått mig att i text återvända till den där platsen. Trots att jag på nolltid kan förnimma den. Känna stearinljusen fladdra i det deppiga rummet där stadens butch snart somnat på toaletten.
Och jag är inte direkt ensam. Tiden post Stonewall, post aids, post sjukdomsstämpel, post gay – vad vi nu än kallar ”framgångsdecennierna”, hbtq-frågornas stora inträde i offentligheten – har bevisligen burit med sig ett erkännande. En normalisering där drömmar om förändring och förbättring av queera livsvillkor fått ta plats.
Även om många idag ifrågasätter en linjär och triumferande utveckling för sexualitetsfrågorna, inte minst i våra nykonservativa Trumptider, tycks vi helhjärtat investerade i idén om en fortsatt och ständig uppåtkurva. En väg som måste rymma en dröm om att det alltid är på väg att bli bättre för queera människor, konstaterar professorn i engelska Heather Love i sin Feeling Backward – Loss and the Politics of Queer History.
Hennes tes är att denna ”utvecklingskurva” av progressiv framåtanda, en sorts sexualitetens historia som positiv kraft, har lagt sig som ett tungt täcke över historien. Den långa, våldsamma historia, linjen av skam och sorg, som förenar så många queera liv, hamnar i skymundan, förpassas till det som inte tycks ha någon plats.
Det är inte konstigt att en rörelse rymmer en längtan efter att resa sig, komma vidare från den våldsamma och smärtfyllda historia som utgör sexualitetens, att längta efter att få vara del av det som betraktas som modernt, att ingå i det som blir ”bättre”, resonerar Love. Att längta efter något annat än den queera historien som är så fylld av queera kroppar som betraktas som omoderna, våldsutsatta, bärandes på döden genom aids, tillhörandes en bakåtsträvande ras, betraktade som barn som vägrar växa upp, perversa, sterila, omogna och melankoliska, samtidigt väckandes skräck och framtidsångest – titta vad som kommer breda ut sig om vi inte gör något! Allt detta ryms i historien, men också i nuet är Heather Loves poäng.
En framlyft, progressiv framgångsberättelse skymmer det som fortsätter vara villkorat för queera liv samtidigt som den hindrar historien från att ta plats. Den kräver att vi bryter med dåtiden fylld av död och sjukdom. Det handlar om en förändring i synsätt, ett kliv bort från det förflutna och som filosofen Michel Foucault problematiserade när han skrev om sexualitetens historia, menar Love. När man studerar hur avvikelse gått från att betraktas som kriminell handling till sjukdom och del av ett medicinskt språk patologi uppstår en motsägelsefullhet. Den ökade mobiliseringen från homo/bi/transrörelser de senaste årtiondena har tvingat många att försöka utmana makten genom att omvända den med maktens eget språk. Som den svenska aktivismens ”uraktion”, när Försäkringskassan blev nedringd av aktivister som sjukskrev sig på 70-talet för ”homosexualitet” samtidigt som Socialstyrelsens entré blockerades. En aktion som gav framgång. Sjukdomsstämpeln upphävdes och genomslaget blev enormt. Det är också en aktion som i efterhand fått eget liv och som i offentligheten förstärkt bilden av homosexualitet som något exceptionellt, en identitet som visserligen bär erfarenhet av stigma men samtidigt tagit ett kliv bort från smärta och skam.
”Vi går inte från sorg till lycka”, skriver fenomenologen Sara Ahmed som problematisering av hbtq-frågornas utvecklingsberättelse. Drömmen om en queer progressivitet är snarare ett dåligt omen, en bad faith, skriver hon i kapitlet Unhappy Queers i uppmärksammade The Promise of Happiness. Så länge hoppet eller löftet om att bli accepterad handlar om något du måste bli i en värld som redan har bestämt vad som är acceptabelt finns inget att hämta i nån uppåtgående spiral. Erkännande i en heteronormativ värld innebär att en långa sorgfylld historia av queert arbete och kamp göms. Inbjudan till det enda bordet rymmer en redan förutbestämd plats, den enda tillgängliga. En plats där allt vi kan hoppas på är att några plötsligt skulle ge upp sina platser vid bordet eller tillgängliggöra fler platser. Fler måste inse vad det innebär att avvika och inse att avvika innebär att riskera något, om än inte den värld för vilka just du tar risker. Queer historia ärhistorien om de som är villiga att riskera något utifrån konsekvensen av att avvika.
När queerteoretikern José Estaban Muñoz1999 funderade över vad den allt glättigare regnbågsfärgade pridesommarkulturen gjort med honom och många andra i Disdentificaition – Queers of Color and the Performance of Politics – målade han på skämtsamt allvar fram en dröm om en Gay Shame Day Parade som ett sätt att ringa in den alienerande känsla som drabbat honom genom den ”nya affirmativa gayeran”. Han drömde om en sorgsen marsch på en liten bakgata, en gråmulen februaridag, gärna nära en flod där de få som deltar bär dova färger med små handskrivna politiska budskap på lappar, aldrig större än ett visitkort. Det handlade inte bara om en kritik mot den allt starkare kommersialisering och mainstreamifiering av gaykulturen som lämnade spår överallt. Det handlade lika mycket om en öppen fundering kring vad som hänt med den queera historien, med oss – vilka vi nu är. Hur får sorg, skam, det som utgör queerkulturens kollektiva erfarenheter plats i en samtid – där det snarare än våra identiteter – är våra erfarenheter av social smärta, som förenar?
”Vi kan försöka få bort skammen och sorgen från varenda pridetåg, överallt”, skriver Heather Love appropå 00-talets regnbågsvurm där företag och regnbågsflaggor tycks dränka historien. Men sorg och skam går inte bort, den lever vidare, också genom Pride, menar hon. Den finns där, kommer kanske omvandlas och förändras igen och igen.
Den nykonservativa och auktoritära tid vi gått in i gör det än viktigare att hålla blicken öppen mot historien. Att söka efter en fortsättning och parallell mellan dåtid och nutid hjälper oss att knyta banden till alla de som fortsätter falla utanför. De som inte fått följa med eller aldrig får följa med in i det villkorade rampljuset. De vi alla är sammanbundna med: icke vita, icke monogama, fattiga, könsöverskridande, stora kroppar, icke funktionella, arbetslösa, infekterade. Bryt aldrig banden. Eller som Heather Love säger: en politik som inkluderar det förflutna, med all sin sorg och skam, är ett måste om vi vill förstå vår samtid.
Anna-Maria Sörberg
Anna-Maria Sörberg 