Ottar nr 3 2017
120 battements par minute (120 slag i minuten) är en ny fransk spelfilm om hiv och aids av Robin Campillo. Den skildrar Paris queerkultur under 1990-talets aidspanik och organisationen Act Up. Anna-Maria Sörberg har intervjuat Didier Lestrade, som grundade Act Up Paris.
– Jag läste manus tidigt och det fick mig att återuppleva allt: klubblivet, politiken, aktivismen. Så mycket död bland unga människor hade en dramatisk påverkan på samhället och filmen lyckas förmedla det på ett drabbande sätt. ”Se till att behålla humorn och sarkasmen som utmärkte oss”, så löd mitt enda råd när de satte igång och de hörde mig. Act Up Paris leddes från starten av unga människor, vårt driv skilde sig från det som präglade den amerikanska hiv-aidsaktivismen som skildrats så mycket mer i vår tid. Vi bar kanske på ett visst komplex gentemot amerikanerna, men vi hade bättre krishantering och höll ut längre i kampen.
Filmen går nära inpå via karismatiska huvudrollskaraktärer som Sean och Nathan och visar konkreta aktioner mot läkemedelsföretag för att få fram mediciner och starka protester mot en omgivning som vägrar erkänna sjukdomens allvar. Lika mycket visar den hur livsviktiga relationerna mellan er var i arbetet. Vad bär du med dig från den här tiden?
– När Act Up var som starkast var det just för att alla inom vår community hjälptes åt. Det kändes som att alla snackade sex och hiv överallt på gatan. Vi var många som gjorde allt vi kunde för att få människor att förstå att de måste använda kondom oavsett vilka de var och hur de levde. Det påverkade vårt sätt att möta varandra, att älska och skapa relationer, inte minst relationen mellan oss som bar på sjukdomen o hiv-negativa. Idag talar vi inte till varandra så direkt på det sättet, möts sällan på det sättet längre. Den smärta och kärlek vi levde med finns inte ens som en sentimental yttring för de flesta av oss idag. Nu handlar allt om dejtingappar, vilket är coolt på många sätt, men det betyder att vi delar mindre på ett personligt plan.
Hur påverkar det här gaykulturen mer specifikt menar du?
– Jag menar att den typ av distans som vi nu lever med är ny. Den bereder inte minst väg för en delvis ny rasism i gayvärlden vilket är det som gör mig som mest förtvivlad just nu. Avsaknaden av utbyte av kunskap och intimitet, av att dela varandras historier när vi möts på gatorna göder ett sorts hat och misstro som särskilt odlats bland homosexuella män här i Frankrike där så många minoriteter lider på grund av landets oförmåga att hantera ”oss”. Frankrike är i kris, du vet. Men visst, den här filmen skulle kunna innebära en sorts transformering för många, tänk om den skulle göra det, inget skulle göra mig gladare.
Anna-Maria Sörberg
Anna-Maria Sörberg 