Kom Ut nr 4 2012

Mitt i hivpanikens 1980-tal klubbades bastuklubbslagen igenom, en lag som förbjöd sex på bastuklubbar, och samtidigt en symbol för majoritetens krav på anpassning för sexuella avvikare i Sverige. Efter tidningsrubriker som ”Stäng aidsbordellerna” och ”Här får man sprida aids” enades politikerna snabbt om vilken väg man ville gå. I praktiken innebar lagen inte mer än att ett par ställen stängde igen och några andra gjorde inredningsförändringar som att skapa tydligare belysning, men signalen som lagen skickade har haft desto större betydelse för hur bögkulturen liksom synen på hiv i Sverige har utvecklats. När lagen upphävdes för några år sedan ledde det inte till något uppsving för klubbsex i ångande bastumiljö som finns i så många andra europeiska storstäder. Istället fortsätter undanskymda videoklubbar och någon läder/fetisch-klubb att representera sexkulturen för framförallt män som har sex med andra män.

För Knut, Peo, Johan som alla länge rört sig i bögkulturer i Sverige och andra europeiska storstäder handlar hiv om något självklart att förhålla sig till, inte nödvändigtvis för att de är hivpositiva, men för att risktagande och att hålla sig informerad är en självklarhet för dem. Ändå ser det inte ut så generellt i Sverige. Nästan 30 år efter vi blivit medvetna om hiv och trots att det inte längre är en dödlig sjukdom i väst, är det långt ifrån enkelt att leva med hiv här. Vi ses en fredag kväll för att snacka kring hur hiv har förändrat sexkulturen, om förhållandet till sex och hur sexlivet påverkats av diagnoserna, historiskt, politiskt och praktiskt i mötet med andra män. Framförallt blev det ett samtal om att leva med hiv i verkligheten.

På vilket sätt skiljer sig synen på hiv i bögkulturen i Sverige mot andra länder i Europa?

Johan: Jag reser mycket men jag har aldrig varit på en plats av Stockholms storlek där man ser på hiv som man gör här. När jag har sex i en stad utanför Sverige och berättar att jag har hiv säger man ”ok då kör vi med kondom”. Här är det minsta motståndets lag som gäller. Hivnegativa förutsätter att sexpartnern inte har hiv, det innebär ju glass och ballonger hela dan – inga problem här inte, skönt och lätt att lägga över ansvaret på någon annan. Det gäller överallt förutom på ett ställe som SLM i Stockholm där det finns en kunskap och medvetenhet om hiv som gör att det inte blir så laddat att ta upp innan man har sex.

Knut: I många storstäder, förutom i Sverige, funderar man kring olika sätt att hantera risk på vid sex, men här handlar det om att minimera eller snarare utesluta risk. Ett sånt perspektiv innebär visserligen att det är bra att ha kondom när man ligger, men hårddraget måste man ta bort hivpositiva ur sitt liv om man helt ska utesluta risk. Här kommer det alltså att handla om rätten att välja bort människor. Det är enda sättet att vara helt säker på att utesluta risk. Man kan fråga sig vilka konsekvenser det får eftersom det inte går ihop med verkligheten.
Johan: Vi drivs fortfarande av en bild av att vi arbetar bra och samlat kring ”frågan” här från politiskt håll och ur lagstiftningsperspektiv. Vi har inte bara nolltolerans mot hiv utan också mot droger och köp av sexuella tjänster. Men det är inte rimliga krav utifrån verkligheten, ändå håller vi fast vid dem. Men det är klart – att ta droger behöver inte nödvändigtvis påverka andra människor än en själv – till skillnad från sex. Att involvera sig direkt med en annan person är på det sättet delvis en annan sak.

Knut: Men man kan ju bli störig om man tar droger vilket kan påverka andra människor enormt och till och med leda till våld. När man kopplar tankar om sex till hiv utgår man ofta från att det handlar om ett subjekt som smittar någon annan där ”du är den onda”. Jag skulle önska att det gick att lämna det sättet att framställa det på och därmed tron på att det är ”enda sättet som man kan göra skada på”.

Hur ser ni på Stockholm som sex- och raggstad?

Peo: Generellt är Stockholm en rätt hämmad stad ur sexsynpunkt, det finns en sorts ständig nymoralism här. Det handlar mycket om att normalitet och tolerans är det som premieras här. Här har aldrig funnits någon direkt kinky- eller subkultur att tala om.

Knut: Jag känner att det finns en stark assimilationslängtan omkring så mycket här, det handlar om att passa in i första hand. I den bilden ingår inte att man är promiskuös eller har mycket sex på ställen.

 Johan: När bastuklubbsförbudet kom hände något symboliskt som påverkat oss lång tid framöver. Genom förbudet lärde sig alla som växte upp under den tiden att sex på de sätt som bastuklubben erbjöd är något skitigt och fult. För några år sen, efter att lagen upphävts, gjordes ett försök att öppna en ny bastuklubb i Stockholm men kunderna uteblev och till slut fick de stänga igen. Något här gör att det inte funkar helt enkelt. Däremot går det utmärkt för många att för några dygn då och då dra till Barcelona och andra sexmetropoloer och vara stor-casanovor på bastuklubbarna.

Peo: Här är det anonyma videoklubbar som gäller där man snabbt går in i ett mörkt rum. Det blir mycket mer öppet och naket på en bastuklubb. Samtidigt kan man säga att videoklubbarna är enda platserna i Sverige som är någon form av fristad. Där finns inga regler, du kan knulla med eller utan kondom, det är upp till var och en. Men det betyder inte att människor inte skulle freaka om de fick höra att någon bar på en könssjukdom och det är på samma sätt där som överallt annars – hiv existerar inte.

Knut: Jag tror många av de som går på videoklubbar är rätt naiva, såna som efter att ha haft sex kan fråga ”du var väl frisk?” Videoklubbarna drar till sig garderobsmänniskor som sällan har samma informations- eller kunskapsnivå kring sex och risktagande som andra.

På senare tid talas det om en ny växande bareback-kultur (att medvetet välja sex utan kondom, betraktas som en risktagande ”motkultur” i bögvärlden). En trend som å andra sidan har uttalats vid olika tillfällen under 00-talet. Är det en ny våg att tala om och hur ska man i så fall tolka den?

Johan: Jag skulle säga att det är ett klart växande fenomen. Det har gått från att ha varit något som ansetts förbjudet och spännande men samtidigt oerhört bortskuffat eller osynligt till att numera omfatta en våg av barebackfilmer som blivit storsäljare i större kretsar. Många som ser bareback på film vill uppleva det i verkligheten. Här i Sverige är ju allt mer hemligt så här handlar det mer om privata sexfester, där barebacking förekommer. Om ett ställe som till exempel SLM skulle ha en bareback-kväll skulle det bli ramaskri med feta tidningsrubriker som följd, det skulle inte funka alls.

Knut: Det håller jag med om. I Berlin märks ett ökande intresse med flera olika fester varje månad. Sen finns ju olika sexställen där det i princip bara knullas bareback. Det här visades nyligen I den uppmärksammade dokumentären The Bareback Issue.

 Peo: Bareback-fascinationen hänger ihop med att hiv blivit en fetisch, där hiv är en subkultur och som växt fram under längre tid. Innan medicinerna var hiv bara förenat med en dödsdom men numera tar folk mer risker igen. Många tänker ”det är några tabletter om dagen och man kan leva ett rätt bra liv”.

Johan: Fast då tänker man bara rent fysiskt på hiv, inte på vad som sker med det sociala livet och hur det i sig kommer att förändra en som människa. Man stannar vid hiv som ett medicinskt stadium och det gör mig både ledsen och förbannad.

Knut: Ja, så är det säkert, men det medicinska är samtidigt något oåterkalleligt medan det sociala, det som händer omkring oss och hur vi pratar om sjukdomen, är något som vi skapar och som vi därmed också kan förändra.

Hur skiljer sig ert förhållningssätt till sex och relationer idag mot innan ni fick era diagnoser?

Peo: Jag knullade runt också under de där åren 86 till 88 när paniken var som värst. Då sög man till och med av varandra med kondom. Själv blev jag hivpositiv 2002 men jag hade flera hivpositiva lovers på 90-talet och jag var inte särskilt nojig. Nu är jag tillsammans med en kille som är negativ. För mig har hiv alltid funnits och där jag rör mig har det alltid funnits lådvis med kondomer, i övrigt är det ingen större skillnad då mot nu för mig.
Johan: Jag kom ut som bög 1993 i en svensk småstad och hade inte så mycket sex där. Men när jag flyttade till Stockholm var det som att pärleporten öppnade sig. Det var en marknad med helt nya möjligheter. Samtidigt var jag livrädd, jag skulle inte haft sex med någon som berättat att han bar på hiv, så jag kan förstå rädslan idag. Jag testade mig hela tiden men trots att det var 90-tal var det som om de aldrig hört talas om hiv i min hemstad. Jag fick diagnosen 1997 just när de nya bromsmedicinerna kom, jag har aldrig sett det som ett hot mot mitt liv eller min livslängd. Jag började äta mediciner direkt och värdena har varit perfekta sedan dess. Jag är inte rädd att det leder till min död men det jobbiga är stigmatiseringen, det är där mina bekymmer ligger.

Knut: Jag har haft rätt mycket nojor kring sex. Det tog lång tid innan jag ville ha analsex, kanske har det att göra med de risker som finns och att nojan tar sig uttryck så för mig som kommer från en yngre generation. För mig förändrades min syn av att jag flyttade till Berlin och bodde med två killar som var positiva och som jag hade sex med några gånger utan att veta att de var det. Först gjorde det mig upprörd men sen började jag tänka vidare kring risker och informerade mig själv istället. Jag har aldrig sökt mig till risktagande men alltid på något sätt haft inställningen att ”det som händer, det händer”. Jag vet vem som smittade mig, vi hade en sexträff hos honom vid Alexanderplatz. Jag ringde honom när jag fått reda på att jag var hivpositiv och han sa att han inte hade vetat att han var positiv när vi träffades. Det var inget mer med det.

Är det skillnad i hur ni resonerar kring risktagande vad gäller hur och när ni har sex idag, jämfört med tidigare?

Knut: Jag berättar generellt för att jag vill kunna slappna av, det finns något kvar annars, en spänning som inte är bra. Mitt samvete gör att jag inte bara låter vad som helst ske, kanske också för att jag ännu har rätt höga virusnivåer, det känns inte schysst helt enkelt. Om en person säger ”ska vi knulla utan kondom”, då svarar jag att han i så fall behöver veta att jag har hiv. Jag vill att personen har tagit ställning. Men viktigare för mig är aspekter som huruvida jag kan bli älskad och där oroar jag mig mer. Kanske beror det på att föreställningen om den hivpositive som den Andre är så stark. Om en relation går utöver det sexuella blir den bilden något som den som är hivnegativ måste övervinna och släppa. Det tar tid och kräver mod eftersom bilden är så inrotad i vår kultur. Jag tycker inte att man alltid måste berätta om sin sjukdom, snarare måste alla människor fostras i ett bättre risktänkande och inse att risken är delad.

Johan: jag har funderat mycket på det här, det finns så många som har hiv som tycker att informationsplikten är förkastlig. Jag håller inte med. Det är en jobbig sjukdom även om det finns mediciner så jag tycker att man bör berätta. Jag vill inte behöva oroa mig över att ha orsakat andra människor skada. Men så länge jag berättar är det upp till min sexpartner att ta ställning och ansvaret blir därigenom inte bara mitt.

Peo: Jag anser att man får köra bareback-sex, med eller utan kondom eller hur man nu vill om man har berättat om sin status. Så ser inte verkligheten ut här förstås men så tycker jag det borde vara. Innan diagnosen hade jag sex som jag ville och kunde suga av tre på samma kväll, men det skulle jag aldrig göra numera. Om jag gör det så handlar det om att jag väljer människor i samma situation som jag. Jag har mest sex med andra hivpositiva nu för tiden och berättar alltid innan.

Det låter som att ni snarare är för en öppenhetsplikt än den informationsplikt som ofta problematiseras i Sverige av dem som är kritiska till nuvarande politik. Generellt går ju annars ofta ett kritiskt perspektiv ut på att arbeta för att få fler att skydda sig men slopa kravet på att alltid informera innan sex eftersom ett sånt krav inte anses realistiskt. Ni låter snarare som att ni vill börja från ett annat håll och eftersträva öppenhet framförallt allt, håller ni med om det?

Knut: Man måste förse alla med information så att man förstår och kan ta ansvar för en fråga. Det handlar om en attitydförändring som måste ske där vi på ett grundläggande plan måste ändra vår inställning till att hantera risk. Det går inte att tro att man kan utesluta risk som nu. Sedan måste man på allvar börja arbeta på ett klimat som uppmuntrar att man kan berätta utan att råka ut för sanktioner. Hiv betyder ju något att bära på, absolut. Det är därför det är bra att berätta. Men så länge det finns oro för sanktioner kommer inte folk alltid att berätta.

Peo: Jag tror på en större strävan efter att var och en tar ansvar för sig själv, fullt ut. Jag skulle inte ha osäker sex med en full, ung 18-åring, men det handlar om ett moraliskt ansvar där jag inte skulle klara att leva med mig själv annars. Däremot är det, tvärtemot vad många tror, inte informationsplikten eller politiken här som gör att jag uppmuntras att ta ett sånt ansvar. Politiken gör snarare att ”vi” blir bortvalda på ett generellt plan vilket kan leda till situationer som motverkar en uppmuntran till ansvar för varandra.

Johan: Jag träffade en kille en kväll som följde med mig hem varpå jag berättade att jag har hiv. Han blev helt hysterisk och började gråta. Han hade haft oskyddat sex utanför sitt förhållande flera gånger och allt kom över honom nu. ”Tänk om jag haft sex och fått hiv och sedan fört det vidare till min pojkvän” som han alltid hade oskyddat sex med. När han insåg att han aldrig tänkt på eller frågat den han hade sex med utan bara förutsatt att alla är negativa fick han en kris. Dessutom sa han att inte ”såg på mig att jag bar på hiv” vilket visar att bilden av sjukdomen som kopplad till svåra sår och sjukhus fortfarande är så stark.

När hiv och politiken runt frågan diskuteras hamnar diskussionen ofta symtomatiskt kring lagstiftningen och huruvida vi ska ha eller inte ha en informationsplikt. Hur ska man ta sig vidare för att utmana bilden av vad hiv står för här i ett land där hiv liksom alltid bara varit fult och skamligt?

Johan: Vi lärde oss att det var horor, bögar och knarkare som fick sjukdomen först. Sen blev det ”hivmän” och det sitter så djupt rotat nu det här. Det går inte bara att göra en annonskampanj och säga att hiv inte är fult längre, nu tänker vi om. Det har satt sig så djupt i oss alla att det kommer ta lång tid att vända det här. Ända sedan jag fick veta att jag har hiv har jag skämts över det. Jag kommer aldrig att känna stolthet över att ha hiv men jag längtar efter dagen när jag kan känna mig stolt över att inte skämmas.

Peo: Det måste hända något kring den tydliga gränsen mellan positiv och negativ, här finns ju inga mellanting. Knappt några hivpositiva kan vara med och delta i debatten här eftersom ingen vågar leva öppet. Ansvaret vilar på några stycken som ska förändra vår bild och det går ju inte. Och nu sitter den här gränsen och uppdelningen så himla hårt, det är 30 år sen vi fick den här politiken och en helt ny generation har nu fostrats in i den också, som du Knut.

Knut: Hiv-frågan behöver en vändning ungefär som hbt-frågan fick i och med att queerteorin slog igenom under 90- och 00-talet. Då vändes blicken mot den kultur och de strukturer som skapade problemen för icke heterosexuella, det vill säga heteronormativiteten. Om man måste vara ensam med hiv som man är i Sverige, då är ju svårt att skapa några andra framställningar. Vi skulle behöva analysera och gå till djupet med hur det fula ser ut. Jag tror skammen grundar sig i något konstant om att man gjort något ”fel”. Man måste börja ställa andra och nya frågor i ämnet som om det verkligen är fel att ha oskyddat sex och vad det betyder att bestämma över sitt liv utan att någon dömer det.

Anna-Maria Sörberg

Knut, Peo och Johan är fingerade namn i artikeln.