Jag minns ett möte runt millenieskiftet med lesbiska separatisten Sheila Jeffreys. Jag och medredaktören till den queertidskrift vi gjorde togs emot på hotellrummet med den inbjudande hälsningsfrasen ”hello sisters”. En önskan att lyfta fram ideologiska skiljelinjer låg till grund för intervjun. Det tog en kvart för Jeffreys att komma fram till att det vi stod för inte bara var hopplöst, det var helt sjukt. ”I´ve had it with this queer shit”, sa Jeffreys innan hon kastade ut oss och smällde igen hotelldörren. Det var en lärorik stund. Att den brittiska skola i radikalfeminism hon grundat under 70-talet inte var förenlig med vårt hyllande och experimenterande könsöverskridande som utgångspunkt eller vältrande i sexualiteter och fetischer var givet. Men vad fick oss att ens överväga en sån här artikel, så dömd att misslyckas?
När jag läser Finn MacKays personliga och teoretiska genomgång av tre decenniers feminism i Female Masculinities and the Gender Wars – the politics of sex framstår vårt taffliga försök till samtal som från en annan tid. En tid då också ursinniga feminister som Jeffreys deltog innan hon försvann in i en transfientlig retorik. ”Det finns ingen anledning att vara nostalgisk men det känns som om vissa samtal aldrig någonsin ägt rum. De känns omöjliga idag, som om de stängts ner”, skriver MacKay.
Som aktivist och sociolog med bas i Storbrittanien utgår MacKay från en gränsposition som genomsyrar undersökningen: arbetarklass, alltid lojal med ett queert perspektiv, identifierad med ett transmaskulint sammanhang av butchar, studs, transpojkar. Och övertygad om potentialen i en politisk teori kallad radikalfeminism.
”Det är en förbannelse att radikalfeminist idag är lika med att vara fullfjädrad könsessentialist”, skriver MacKay. Att gå till försvar för en feministisk övertygelse, en skola, som idag blivit så intimt förknippad med ena sidan i 10-talets stora könskrig är kanske att förlora för tillfället men MacKay ser det som sin uppgift att ge radikalfeminismen erkännande som ett essentiellt inslag och en förutsättning för framväxten av en feministisk flora. Om inte annat för att komma vidare.
Varför utspelade sig det största könskriget på tre decennier i England? Utan sociala medier hade det förstås inte varit möjligt. Inte heller utan dagens populism och nationalism som hemsöker Europa och så ett offentligt startskott: För snart fem år sedan under en konservativ regering föreslogs en reformering av Gender Recognition Act från 2004. Syftet var gott och inte särskilt kontroversiellt. Möjligheten att ändra sin könstillhörighet i officiella dokument som id-handlingar hade länge varit självklart – nu ville man låta rättigheten med självidentifiering som utgångspunkt omfatta också födelsebeviset.
Plötsligt var alla på fötter. Feminister organiserade sig på nytt inför ett nytt identifierat hot: att män med avsikt att utsätta kvinnor under täckmantel av en kvinnlig identitet skulle kunna få tillgång till de rum som skapats för att skydda dem från ett av våra största globala problem, nämligen mäns våld mot kvinnor. Det är en oro värd att ta på allvar är MacKays poäng. Mäns våld är ett gigantiskt, problem som kringskär kvinnors, transpersoners, barns vardag överallt. Problemet är att det uppriktiga samtalet uteblev. Radikalfeminister eller gender criticals i bredare definition och konservativa förenades snart i en konspiratorisk kampanj som drevs av landets samtliga tabloider utan några som helst insikter eller intresse av vad ett queert liv innebär. Snart fylldes första sidorna med svart vita berättelser om unga människor som ”tvingats in i könsbyten”.
Det är en galen tid. Framförallt är den paradoxal. En tid som MacKay kallar post trans (utan att avfärda den ignorans och utsatthet som transpersoner lider under). Det är en tid som redan rymmer omformuleringar av kön och genus och som lett till att många fått nya möjligheter att tänka på kropp och begär, bortanför förutbestämd konformitet och där sexualiteten betraktas som flytande. Men vi är samtidigt i avsaknad av en feministisk revolution att luta oss mot. Och vi fortsätter röra oss i en värld där män som grupp och maskulinitet ännu är central för en fortsatt konkret berättelse om hot och våld.
I självidentifierande tider behöver vi fler rum, utrymmen och positioner för att komma vidare i den feministiska kampen – snarare än den polarisering vi allt för ofta hamnar i, är MacKays hållning. Räds inte skiljelinjer men skippa kommentarsfälten. Det låter kanske inte superradikalt. Men det är en bra början på fortsättningen.
Anna-Maria Sörberg
Anna-Maria Sörberg 