Arena nr 1 2014

Det fanns anledning att fira på premiärministerns sommarmingel på 10 Downing Street i London. Lagen om samkönade äktenskap hade nyligen klubbats igenom, en stor seger för representanterna för hbt-rörelserna som bjudits in för att skåla. En upprymd David Cameron utbrast att Storbritannien nu hade blivit det bästa landet att leva i som hbt-person, innan han gick över till att deklarera det som blev rubrikerna i de brittiska tidningskommentarerna: ”Jag vill exportera gayäktenskapet till andra platser i världen”. Det faktum att större delen av Camerons egna partikamrater just hade röstat emot honom i det firade lagförslaget hindrade inte frågans enorma genomslagskraft i debatten. Det är symptomatiskt vid firandet av framgångar för hbt-rättigheter i väst. Gayrättigheter som giftermål, görs allt oftare till del av en framgångsrik och nationell berättelse där en lyckad gaykultur visas upp och får symbolisera västliga värden som frihet och tolerans.

Det finns en delad erfarenhet i skammen, den som stannar kvar hos dem som pekats ut som fula, annorlunda, avvikande eller till och med sjuka. Många av dem som förr buntades ihop till homosexuella bär med sig den erfarenheten. Trots en större öppenhet i samhället stannar smärtan och erfarenheterna av förtrycket kvar.
Under 00-talet företogs en rad politiska åtgärder i Sverige för att göra upp med skambeläggandet. Framförallt skedde det genom reformer och lagstiftning.

Identitetspolitiken kom att få ett visst erkännande och vi fick en mängd utredningar, lagförslag och utbildningar i syfte att förhindra diskriminering, förbättra skyddet och utjämna statuskillnaderna mellan icke heterosexuella och olikkönade relationer. Queera perspektiv lyftes med ambitionen att göra nya maktanalyser av sexualitets- och könsfrågor. Men när Göran Persson i början av millenniet fick frågan om han hellre kallades ”kommunist” eller ”queer” valde han det förstnämnda. Det dröjde inte länge innan queerbegreppet avfärdades som ett trendbegrepp, något som alla ”redan tröttnat på”. Fokus hamnade istället på de nyformulerade identitetskategorierna och begreppet hbt som var mer lättbegripligt. Tilltron till lagstiftning som normerande och förändrande kraft i sig betydde allt. Mer maktkritiska och omstörtande idéer måste komma sen.

För många aktivister och politiska idealister blev det tydligt att kampen bäst fördes genom att gå in i organisationer och bidra med den expertis som krävdes för att implementera de nya lagarna. Det är ett mödosamt arbete som pågår för fullt. Det är också ett arbete som ofta lyfts fram som rätt oproblematiskt. Något som ”alla” är överens om och som framställer hbt-rättigheter som något bra och positivt, per definition. Politikers och myndigheters roll för ett progressivt arbete framhålls idag ofta på seminarier och i samtal vid de allt vanligare förekommande Pride-evenemangen över landet. I jämförelse med exempelvis det feministiska samtalet är det ett på många sätt mindre teoretiskt och mer praktiskt arbete. Få tror exempelvis att det går att finna en sorts feminism idag, medan hbt-kampen framställs som mer enad.

Under det senaste decenniet har ett mer synligt gayliv tagit plats i offentligheten. Ett liv där fokus utgår från vikten av att vara öppen och som fått genomslag i teverutor, dagstidningar och samtal. Det är en berättelse där gaykulturen görs till en självklar del av USA:s och Europas kulturarv, en bild av ett modernt gayliv som inte nödvändigtvis har något att göra med hur vardagen ser ut för icke heterosexuella, vars liv, precis som alla andras, påverkas av en intrikat kombination av ekonomi, hudfärg, bakgrund och andra livsavgörande aspekter.

Idag finns många politiker som gärna och utan närmare förklaring säger att hbt-rättigheter är viktiga. Man är för dom. Man står bakom en ”hbt-strategi”, bekräftar frågornas existens och menar sig därmed nästan per automatik ta dem på allvar.
Jag och många med mig som under ett par årtionden levt i spåren av en framväxande och tolerant rättighetspolitik har fått del av lyckokakan. De av oss vars kroppar oftast passerar, funkar i arbetslivet och har kunnat skaka av oss den där skammen kan ha ett rätt schysst liv.

Samtidigt finns en saknad som gnager sig fast hos mig och andra. Det är inte längre en särskilt politisk handling att vara gay vilket kan ses som framgång. Men det är som om historien och kampen i nuet avpolitiseras och frågor om sexualitet och könsidentitet allt oftare reduceras till ”rätten att älska vem du vill” och där längtan efter att bli benämnd eller sedd av makten tycks viktigare än allt. Något har gått förlorat.

I den prisbelönta reklamfilmen Glorious Stockholm som sponsrats av staden är det bögarna som får representera den hyllade mångfalden, ett av stadens starkaste värden 2013. De intervjuade sommarturisterna talar om hur männen här är vackrast i världen, någon annan om stadens stil och höga profil. Här behövs ingen separat gaystadsdel av den typ som vuxit fram i så många andra urbana storstäder av idag. Här vajar regnbågsflaggan ändå fritt. Gay är här för att stanna. När speakerrösten frågar om det här är en gayvänlig stad blir det blixtsnabba svaret ”absolutely”. Allt medan poliser i uniformer i den årliga prideparadens bejublade polisfalang dansar förbi.

Sedan polismyndigheten beslöt att tillåta poliser att gå i paraden i uniform 2002, följt av det militäras beslut att göra detsamma 2008, har en diskussion pågått om huruvida uniformer i paraden ska ses som ett tecken på progressivitet och framgång eller på en växande konservatism, sell out från homorörelsen för att den bryter bandet till dem som alltid slagits mot en repressiv makt.
I Sverige har uniforms-diskussionen inte fått något större utrymme bortanför Facebook-trådar. Om den tas upp skildras den som något som mest bekymrar extremistiska, heterosexuella vänsterfalanger och där det maktkritiska queerbegreppet framställs som ett hot som står i vägen för enandet. Den sexualpolitiska kampens övergripande mål reduceras till att handla om att tona ner skillnader och enas. Som om hbt-frågor vore ideologiskt neutrala, isolerade eller förenklade till ”mänskliga rättigheter”, frågor som ingen varken kan eller bör vara emot.

Idag råder enighet kring Sverige som det toleranta landet som ”kommit långt men inte riktigt hela vägen”. Något som bekräftades genom de enande reaktionerna efter Jonas Gardells romanserie Torka aldrig tårar utan handskar. Reaktioner som närmast sände chockvågor över landet. Alla ville dela smärtan över de äckliga och sjuka bögarna som nu äntligen fick upprättelse för hur de behandlats när hiv drabbade Sverige på 80-talet. Det blev prisregn på tidningen QX årliga gaygala. En kväll för de som lever det och de som tolererar det, en fest och prisutdelning där politiker, kändisar, kulturarbetare firar året som varit. Just den här kvällen blev pristagaren ändå överröstad av en annan händelse: kronprinsessan Victorias hemliga besök.

Det var en efterlängtad vink från kungahuset. Cirkus reste sig i applåder som aldrig ville ta slut. Det finns inget åtagande, plikt eller agenda att hålla sig till varken för kungahuset eller politiker på plats en sådan här kväll. Det är symboliken som skapar närvaron. Liksom andra gånger när ministrar eller till och med statsministern besöker gaypubliken handlade också Victorias korta tal om hur stort det är ”att få känna er kraft, er glädje och er gemenskap”. Det är en homosaga som tar form. Victoria är del av en offentlig makt som genom valet att stå här hos den svenska gaypubliken 2013 visar på ett modernt ledarskap. Men bekräftelsen i den långa, varma applåden berättar också något mer. Denna längtan efter att få bli del av samhället, men ändå fortsätta vara utvald och exceptionell, är idag en viktig del av gayvärldens signum.

”What if living a dream meant living a lie”, är den effektfulla onelinern i en av de senaste kampanjerna för att mobilisera motståndet i väst mot olympiska spelen i Ryssland. Gaysajten All Outs film med ett konståkande par på isen, en snygg kvinna och lika snygg man tackar sin publik. Kvinnans drömska blick vandrar därefter över till en annan kvinna som väntar bakom sargen. Men den äkta kärleken stannar vid en dröm. Filmen är en av miljoner upprörda röster som höjts mot Rysslands nya homofoba regim. Artiklar, kommentarer, tweets, kampanjer, pressmeddelanden och frustrerade röster har kritiserat den nya repressionen mot hbt-personer i Ryssland. Homosexualitet har blivit symbolfrågan i ett nytt kallt krig mellan väst och öst.

I juni röstade Duman i Moskva ja till lagändringar som förbjuder spridandet av information om icke traditionella sexuella relationer och berättelser om systematiska förföljelser från nynazistiska och nationalistiska grupper mot homosexuella började spridas via sociala medier. Det väckte en stark opinionsvåg för rätten att protestera mot ett snävt sätt att se på familj och kön och sexualitet. Sedan dess har allt fler röster i väst hörts med krav på bojkott av OS, amerikanska och brittiska superstjärnor har protesterat från scener och anmälts av ryska konservativa och religiösa politiker. Politiska utspel med målade naglar, flaggor på heliga platser och kiss ins utanför ryska ambassader har gjorts till tecken på enormt hjältemod från enskilda individer. Däremot har direkta röster och berättelser från landet varit desto färre vilket riskerar att förstärka idén om ett isolerat land. Det är svårt att tänka sig ett så kraftfullt och förenklat fördömande av andra länder och kulturer om det inte handlar om just inskränkningar av hbt-rättigheter. Har rapporteringen gjort att omvärlden fått större förståelse för vad som pågår eller handlar det i första hand om en förstärkning av ett ”vi” som förenas i räddandet av ”dom”?

– Det skrivs mer och mer om Ryssland men det blir allt tydligare att väst inte förstår landet alls, säger Alexander Kondakov som länge intresserat sig för de sexualpolitiska frågorna i landet och forskar på Centre for Independent Social research i St Petersburg och på Europeiska Universitet i samma stad. Hans ord är en markering om att det är bra att lyssna när man tar del av den dramatiska utveckling som pågår i landet. I St Petersburg förs en del av kampen från ett höghus i centrala stan där flertalet av de sexualpolitiska organisationerna ligger samlade. Det har gått ett år sedan jag besökte vinterstaden. Sedan dess har flera av de jag talat med berättat om nya nivåer av repression. Det handlar om hot om böter för en organisation som tar emot medel från utlandet och hot om stämning eller rättegång mot en annan för att ha publicerat material där lesbiska och deras barn medverkar. Och visst, för både organisationer och enskilda aktivister har lagarna lett till att flera tvingas hålla en lägre profil utåt, menar Alexander. Men den fixering vid lagarnas betydelse som väst rapporterar om är samtidigt missvisande:

­– Många människor varken respekterar eller erkänner statliga regleringar och lagar. De fortsätter sina liv i en vardag precis som vanligt, öppna eller inte, med grannar och familjer. Andra har till och med blivit mer synliga och högljudda genom protester i den nära omgivningen. Det är reaktioner vi inte ska underskatta betydelsen av. Men det finns en annan lika viktig fråga, menar Alexander. Det är den om huruvida den ryska makten tar till sig av kritiken utifrån eller snarare stärks i sin övertygelse om att deras väg är den rätta. Det är knappast något man verkar oroa sig för i väst:

– De som ingår i den absoluta ryska makten har insett vilka stora vinster som ges vid valutslag om man fokuserar på gayfrågor. Man söker framförallt de generationer som har direkta erfarenheter av Sovjet-tiden och som bär minnen och vissa idéer om hur livet borde vara eller borde ha blivit. Det är människor som gått igenom stora förändringar och ändå inte fått det bättre.

– Genom att förtydliga att väst står för gayrättigheter, feminism och en positiv migrantpolitik lanserar makten det ena förslaget efter det andra som går ut på att ta itu med allt som framstår som främmande, det som alltid funnits men ingen kände till.

Enligt Alexander finns ett större projekt bakom maktens pågående nedmontering av hbt-personers, kvinnors och migranters rättigheter. Man vill visa sin kraft som representanter för en ny konservatism med starka och enande ideal på en global arena.

– Högljudda reaktioner om bojkott fungerar till och med stärkande för makten i delar av landet. Makthavarna hamnar i ett nationellt rampljus och får respekt för att våga stå för en egen linje.

Problematiserandet av den västliga utvecklingen av sexuella friheter och hbt-rättigheter har på senare år blivit ett teoretiskt fält. Också inom en europeisk icke vit queeraktivism som på specifika sätt drabbas av framväxande rasism har frågorna länge varit på agendan. Men det är det ekonomiskt symbiotiska förhållandet mellan USA och Israel som gett upphov till begreppet pink washing. 2007 myntade queerteoretikern Jasbir Puar begreppet homonationalism i boken Terrorist Assemblages – homonationalism in queer times. Hon fokuserar visserligen geografiskt och historiskt på utvecklingen i USA efter 11:e september och kriget mot terrorismen, men ser Israel som pionjärerna.

Relationen mellan staten Israel och den israeliska gayvärlden är idag en komplicerad historia liksom sprickan mellan palestinska och israeliska queer/gayrörelser: ”Palestinsk queerrörelse är en av få sociala och politiska rörelser som diskuterar hur sammanlänkade frågor om sexualitet är med sociala och politiska verkligheter och kamper” skriver den palestinska queerorganisationen Al Quaaws grundare Haneen Mikey i antologin The Case for Sanctions against Israel. Hon tecknar en utveckling av ett israeliskt gaycommunity som allt oftare ignorerar utvecklingen i landet och som sänkt sina ambitioner att slåss för sexuella friheter för alla, bortanför nationsgränser. För Mikey och andra i den gryende palestinska rörelsen handlar arbetet om att bygga upp en ny sexualpolitisk kamp. I takt med att den queera antiockupationsorganiseringen har fått ökad uppmärksamhet i omvärlden har det sexualpolitiska arbetet i Israel lett till en ökad separation mellan delar av den israeliska gayrörelsen och de rörelser i landet som slåss för den palestinska befrielsen och en bredare sexualpolitisk kamp med rötter i både Israel och Palestina.

Redan långt innan en av de första mer samlande konferenserna i USA på temat Homonationalism och Pinkwashing anordnad av Center for Lesbian and Gay Studies (CLAGS) på City University of New York i våras var debatten hård: hur kan ett kommunalt universitet upplåta lokaler och finansiering för en sådan attack på Israel? Konferensens initiativtagare, den amerikanska författaren och journalisten Sarah Schulman är en av de mest hängivna judiska rösterna som har engagerat sig i frågan. I Israel/Palestine and the queer international berättar hon om ett personligt uppvaknande och är en genomgång av de täta band som finns mellan amerikanska och israeliska judar vilket har haft stor påverkan för hur laddad frågan blivit.

Aeyal Gross, professor i juridik vid Tel Avivs universitet, var en av konferensens deltagare. I början av millenniet var han del av det numera nedlagda aktivistprojektet Black Laundry. De var några av de första att som del av Tel Avivs Pridetåg gå över det vanliga hyllandet av gay som i livsstil, party och synlighet och lyfta fram Israels ockupation av palestinska områden. Tillsammans med en annan falang, Gays in Black som bar bannern ”There is no Pride in Occupation” satte de alla fingret på den dubbla sits som de israeliska gayrörelserna och aktivisterna sedan dess har befunnit sig i. Det handlar om att både stå bakom och hylla de efterlängtade rättigheter som landet fått och se hur landets politik samtidigt innebär upprätthållandet av ett förtryck mot människor som också omfattar queera systrar och bröder i de ockuperade områdena. För det är ett faktum att i samma stund som de hårt tillkämpade rättigheterna på grund av sexuell läggning börjat vinnas, ett resultat av ett pragmatiskt och systematiskt arbete liksom på andra platser, så började också dessa rättigheter användas som redskap i ett större marknadsföringsprojekt för landet. Ett projekt som vill göra Israel till ljuspunkten i Mellanöstern under slogan ”ett modern västligt land till skillnad från de mörka och homofoba grannländerna i mellanöstern”, som Gross skriver i en sarkastisk och personlig reflektion av utvecklingen.

I Israel erkänns idag samkönat partnerskap om det har ingåtts i annat land, här finns diskrimineringslagstiftning vad gäller sexuell läggning för den israeliska befolkningen liksom rätten att göra militärtjänst för israeliska homosexuella män. Det är uppnådda rättigheter som också måste kunna problematiseras när de används utåt för andra syften än som steg på vägen för att upplösa statusskillnaderna utifrån kategorier som hetero- och icke heterosexuella. ”Premiärminister Netanyahu har framhållit hbt-rättigheterna i landet i så gott som varje större tal han hållit internationellt under de senaste åren. Inte minste för att kunna attackera Iran som politisk motståndare” påpekar Nitan Horowitz som är bög och från oppositionspartiet i en intervju för Gay Star News. ”Samtidigt har det inte hänt ett dugg på den här fronten de senaste fem åren i landet”:

Idag är de inbjudande texterna på gaysajter om Tel Aviv en lång och skön berättelse om fantastiska stränder och ett vibrerande nattliv. Gayturismen som under lång tid genererat miljoner i direktsatsningar från reseföretag bygger på idén om att konsumtion inte bara handlar om avkoppling utan också, för att det omfattar en minoritetsgrupp, är del av en progressiv utveckling. Ett uttryck för ett lands öppenhet och tolerans. Arbetet med att locka turisterna till landet är en av de mest utmärkande delarna som Israel genomfört med syfte att omvandla bilden av landet som religiöst och militaristiskt till ett sekulärt och modernt land.

För knappt tio år sedan skapades Brand Israel i nära samarbete med amerikanska marknadschefer på strategiska positioner. Efter kampanjens första år kom den att inrikta sig specifikt på gaykulturen. Genom direkta eller indirekta finansiella stöd från Israel till filmfestivaler, kultur- och Pride-arrangemang i Europa och USA där landet lyfts fram som en progressiv och öppen plats för gayvärlden fick bilden av ”det moderna landet i Mellanöstern” ett snabbt uppsving. Enligt mätningar står gaygruppen för mer än tio procent av resebranschens totala marknad. På internationella turist-mässan i Berlin 2010 uppmuntrades gayturisterna att ta nästa flyg till Tel Aviv och konsulatpersonal berättade om närmare 100 miljoner dollar som investerats av israeliska staten för att locka dit bögarna. 2012 utsågs staden till den ”bästa gay-metropolen i världen” av amerikanska flygbolaget United Airlines. Det till synes apolitiska marknadsprojektet för att öka turismen och skapa synlighet åt gaykulturen har också inneburit kampanjer med ett högre syfte än att lyfta fram turismen. Förra året publicerade exempelvis Englands två största gaytidningar Gay Times och Attitude en gay map över Israel där insidan av omslaget kunde vikas ut med en karta där ockuperade palestinska och syrianska territorier gjorts till del av landet.

Författaren Lee Walzer som skrivit Between Sodom and Eden: A gay journey through todays changing Israel ser också konsekvenser av de kompromisser som landets gayrörelse gjort. Det handlar inte bara om ett makten utnyttjat användandet av frågorna internationellt. Han menar också att den israeliska hbt-rörelsen skippat feministiska frågor i kampen vilket har lett till att avståndet mellan lesbiska och bögar förblivit stort. Priset för framgången är en rörelse som låtit bli att ta ställning till landets mest laddade konflikt. Det innebär ett politiskt arbete som hårddraget kan summeras till ”Vi är lika goda medborgare som ”ni”, vi är lika patriotiska”

När teoretiker började använda homonationalism som begrepp var det många som fick syn på gamla frågor på nytt. Jasbir Puar går längre och insisterar på ett nytt paradigm där gayrättigheter analyseras utifrån hur de gjorts till del av länders nationella framgångsberättelser. I en artikel i the Guardian från 2010 analyserar hon de senare årens förbryllande utveckling där vissa extremistiska och fascistisk organisationer i Europa inte bara försökt värva utan också attraherat medlemmar från gayvärlden. EDL English Defence League, som bygger hela sin retorik och kamp på bekämpandet av muslimer motiverar arbetet med att man vill erbjuda ”hbt-personer i väst skydd”. En hårddragen retorik, men som enligt Puar knappast ska ses som en anomali eller häpnadsväckande. Oviljan att i offentligheten se hur rasism är lika vanligt i gayvärlden som i den övriga gör det svårare att förstå de verkliga anledningarna till inbjudan: erbjudandet om att få en nationell tillhörighet men ändå fortsätta vara en exceptionell grupp är idag mer attraktivt och avgörande än någonsin. Ett tillhörande som dessutom historien har förvägrat hbt-personer. EDL utnyttjar en långvarig historia av spänning mellan olika grupper där människor idag fortsätter kämpa i en liberal och ytlig idé om mångfald. Ett arbete som aldrig, varken i en extremistisk eller konservativ omgivning, leder längre än till ett ytligt erkännande. Däremot är det en attraktiv inbjudan för stunden.

Förfolkligandet av hbt-identiteten handlar sällan om något genuint eller djupgående accepterande av olikheter. Snarare fungerar den identitetsskapande för svenskhet/västlighet/europeiskhet. Begrepp som frihet och tolerans blir alltmer diffusa eller fylls alltmer sällan med betydelse. Querrörelsens grundande och kamp skildras ofta som århundradets yngsta frihetsrörelse, efter den feministiska- och medborgarrättsrörelsen. Det som föddes är snarare berättelsen om den moderna västliga sexualpolitiska kampen om uppror under några sommardagar 1969. Simultana rörelser, tidigare och senare har alltid funnits. Men i den moderna ständigt återberättade historien fick en brokig samling människor, vana att trakasseras och förföljas av polis och omgivning en kväll nog, gick samman och slog tillbaka. En viktig sak att minnas är att det aldrig var en grupp med samma erfarenheter och bakgrund. Det handlade då, liksom nu, om många olika människor som representerade olika delar av liv och som just där och då använde sina erfarenheter av förtryck för att kräva något av en oförstående omvärld. Berättelsen om de där dagarna har säkert på många sätt och utifrån olika platser lika stor relevans idag. Men det är en händelse som måste kopplas till olika aspekter av förtryck för att inte riskera att göras till del av en förenklad och romantiserad utvecklingsberättelse om ett ”vi” som aldrig har funnits.

Uttalanden från stormakter i Europa får återspegling i rysk inrikespolitik och tvärtom. Att feminism och hbt-rättigheter ”hör till väst”, som den ryska makten idag vidhåller, blir något som både bekräftar Europa som hbt-rättigheternas urmoder och öst som homofobins hemland genom att det knappast är en föreställning som motsägs av västerländska aktivister. Israels kampanjer som fått betydelse för synen på gayrättigheter har säkert gjort det lättare för många att leva i landet, men en ökad press på palestinska queerflyktingar är en annan konsekvens av Israels politik. I en förenklad berättelse om tolerans som vissa ledare i de Europeiska stormakterna idag framhåller finns samtidigt inga undersökningar som visar på att några större eller mer omfattande ifrågasättanden av heteronormativa förväntningar har skett. Det här är några av de frågeställningar och kritik som ett homonationalistiskt fält har lyft.

I en tid av ökande nationalism och rasism på parlamentariskt plan men också på gräsrotsnivå ökar behovet av en politik som vågar och vill föra in mer ideologisk diskussion kring frågor kring frågor om sexualitet och könsidentitet, hbt-frågor. Inte bara för att undvika att hamna i händerna på nationalistiska krafter men för att en kamp som bara tillåts bygga på den minsta gemensamma nämnaren, en idé om att alla är emot homofobi, inte längre kan utmana makt på ett särskilt kraftfullt sätt. Det finns plats för kamper där hbt-frågor inte ses som isolerade, som tittar på hur utsatthet på grund av sexualitet och könsidentitet inte bara är påverkade av utan snarare frodas i ett system av rasism, växande nationalism och ökande ekonomiska orättvisor. Att granska den globalt och nationellt formulerade hbt-rättighetspolitiken är idag en del av en maktkritik oavsett om den pågår inom akademin eller aktivismen. Den kan tillföra nya sätt att se på frågorna och bidra till att formulera nya strategier och arbeten mot förtryck.

Anna-Maria Sörberg

http://www.dagensarena.se/magasinetarena/homokriget/