Text till projektet ”Här är vi”, bilder av queert åldrande av konstnären Annica Karlsson Rixon, Stockholm Konst 2014

Det var i mitten av 1980-talet på en bakgata i Paris, någonstans på vänstra stranden, inte långt från Montparnasse. Jag knackade på en svartmålad dörr och hörde det knirkande ljudet av en lucka som drogs bort. Ett par ögon kollade in mig och min bästa kompis innan vi var inne i värmen och sorlet. Jag minns särskilt det röda ljuset, det som lyste upp inredningen som dominerades av röd sammet, rök och bubbel i glasen. Jag var 18 år och på lesbisk klubb för första gången och jag kom inte så mycket längre än till garderoben den kvällen. Men utsikten därifrån var fantastisk. Jag såg kroppar i olika storlekar, av olika slag, kvinnor som såg ut som eller var män, kvinnor som såg ut som kvinnor, några få män. Där fanns en intim känsla – en sån som uppstår ur vetskapen om att härinne delar alla en hemlighet kanske – ingen därute på gatorna visste vad som pågick härinne. Eller så kom den av självklarheten i rummet, av att kvinnor av alla möjliga sorter självklart och alltid har flirtat gränslöst med varandra. Trots den omvälvande upplevelsen är det ändå den där allra första knackningen på dörren som stannat kvar hos mig genom åren, den som symboliserade det där hemlighetsmakeriet och som gav en särskild känsla av gemenskap. Det var via den knackningen jag fick tillträde till det hemliga sällskapet, till några av alla de som med sina olikheter är föregångare till dagens queera liv.

De är inte vilka som helst – generationerna som formade de queerliv som växte fram i delar av Europa och Sverige under 1900-talets andra hälft. På många sätt gick de före, ofta betraktade som avvikare enbart i egenskap av sin sexualitet, eller könsöverskridande, i sina relationer, familjekonstellationer och sitt vardagsliv. Men idag, som åldrade, desto oftare skildrade som offer för en homofob dåtid och därmed betraktade som generationerna som ”kom efter”, innan allt förändrades, före nutidens hbtq-politik som i den offentliga berättelsen sammanfattas som 00-talets framgångssaga.

Margareta Lindholm är forskare och författare och en av få som ägnat stor tid åt att intervjua framförallt äldre lesbiska som levt i Sverige under 1930- 40 och 50-talen. Hon ser ett problem i fixeringen vid en utvecklingsberättelse som handlar om att vi alltid, per automatik, med tiden går mot något bättre.

– På ett sätt är det rimligt att forskning och intervjuer med icke heterosexuella människor ”från förr” blir så problematiserande, för det handlar ju om att titta på verkligheten och den var och är hård för många. Samtidigt finns risken att man cementerar bilden av att vi alltid rör oss från mörker till ljus, en bild som inte alls stämmer men som så ofta är den bild som framhålls av queerrörelsen och av samhället i stort. Ljuset är alltid fläckvis och opålitligt och vi behöver de äldres berättelser för att förstå hur komplext livet är.

Margareta Lindholm har tillsammans med sociologen Arne Nilsson via forskning om mötesplatser för homosexuella, som dåtidens hbtq-personer oftast benämndes, tillsammans visat att förhandlingar kring öppenhet också skapade andra möjligheter kring vad begreppet kan innehålla. I En annan stad – kvinnligt och manligt homoliv 1950-1980, som kom 2002, skriver de om komplexiteten i att leva öppet eller dolt för omgivningen: ”Att hävda en sexuell identitet som t.ex. lesbisk eller homosexuell skulle begränsa ens livsutrymme, inte öka det. Tystnad och döljande kan ge utrymme för önskade handlingar och relationer, samtidigt som det naturligtvis kan vara både begränsande och förtryckande. Detta slags motsägelsefullhet är ofta karaktäristisk för lhbtq-livets socialitet”.

Margareta Lindholm ser en tydlig skiljelinje mellan en äldre och yngre generation icke heterosexuella just i hur många förhåller sig till öppenhetsbegreppet som i väst blivit så synonymt med nutidens hbtq-politik och kamp. I boken Dubbeliv: reflektioner om döljande och öppenhet, från 2010, beskriver Margareta Lindholm processen som att många äldre normaliserat sina liv där öppenhet eller att leva dolt snarare blir något som väljs beroende på vilken situation man befinner sig i. Många väljer att vara öppna hemma med en partner men inte på arbetet eller i mötet med flyktiga bekanta.

– Idag är det närmast ett krav på människor som ryms inom hbtq-begreppet att de ska vara öppna med sig själva och hela sina liv inför omvärlden. Det klassiska dubbellivet, att välja detta liv medvetet, är kanske mer symptomatiskt för dem som växte upp under trettio- fyrtio eller femtiotalen. Samtidigt är den öppenhet som nu framhålls inte alls något som varit givet under särskilt lång tid. Det är inte heller nödvändigtvis den lösning på allt som den ibland presenteras som. För många av de äldre jag intervjuat var dubbellivet ett faktum som också innebar ett sätt att acceptera situationen som den var, ett sätt att hantera en pressad situation på ett pragmatiskt sätt. Det var så det såg ut bara.

– Numera låter det ofta som om öppenhet skulle vara någon garanti för att ett samhälle inte skulle vara heteronormativt, men den aspekt av ett samhälle som kräver att vi lever som alla andra, har inte nödvändigtvis ändrat sig särskilt mycket. Många yngre generationer har ibland svårt att ta in att äldre människor kanske föredrar att leva delvis eller mestadels dolt, här finns kanske en utmaning i att en yngre generation skulle behöva utbilda sig i fler sätt att se på öppenhet.

Många av dem som kom till eller växte upp i Sverige under 1950-talet fann ett starkt homofobt land, på ett mer institutionaliserat plan än idag, sanktionerat hos den högsta makten, en utsatt verklighet som många andra minoriteter kände av under samma tid. Homosexualitet hade just avkriminaliserats men mötesplatserna var få eller obefintliga. Kvinnor som levde ihop betraktades ofta som väninnor av en oinsatt omgivning och män som hade sex med andra män fick vara mycket försiktiga på mötesplatser som parker eller pissoarer. LHBTQ-personer och åldrande, Nordiska perspektiv, från 2013, är den första nordiska samlande antologin som diskuterar sexualitet, könsidentitet och åldrandets många komplexa aspekter. Det mesta av tidigare forskning på området kommer från Kanada, USA och Australien och undersökte till en början ofta de negativa fördomar och idéer som genomsyrade dåtidens samhällen i synen på icke heterosexuella. Även om inriktningen är annorlunda idag är det ändå en i huvudsak angloamerikansk forskning som dominerar och normerar och som därmed bidrar till att det som fortsätter att undersökas ofta tar sin utgångspunkt i problematiserande aspekter av åldrandet med inriktning på risker för utsatthet och diskriminering.

– För mig är det tydligt vilken kunskapslucka som finns om alla de som idag är äldre och har levt icke heterosexuellt, säger Mats Christiansen som är sjuksköterska och arbetar med ett forskningsprojekt om hbtq-personer och åldrande.
– Jag tror att den livserfarenhet som många icke heterosexuella gjorde i Sverige under fyrtio- femtio- och sextiotalen är specifik och skiljer sig så pass mycket mot den situation som råder idag att det behövs större förståelse för vilka liv de har levt.

Mats Christiansen ser hur boenden, vårdinrättningar och sjukhus idag är dåligt förberedda för att ta hand om de generationer icke heterosexuella som nu håller på att bli gamla.

– Vården är väldigt heteronormativ, det är helt klart. Är du gift, vad heter din fru eller make, hur många barn har du, är frågor som så gott som alltid ställs till en patient och därmed blir förgivettagen, säger Mats Christianson som utbildar sjukvårdspersonal som tar hand om människor i behov av vård, med fokus på äldre personer.

– Trots att jag är en människa som på många sätt är medveten om problematikerna med att förutsätta hur människor lever vet jag hur svårt det är att förändra givna utgångspunkter i mötet med andra. Häromveckan berättade en student hur hon haft en äldre patient med stroke på sjukhuset där hon arbetade. Under flera dagar letade hon efter anhöriga utan att lyckas. Samtidigt kom hennes väninna dit varje dag och satt vid hennes säng utan att någon insåg att hon antagligen var hennes partner. Den här typen av situationer är exempel på sådant som går att göra något åt om vi bara försöker att inte ha en färdig mall för hur varje människa är.

Ett underliggande budskap om att äldre tillhör generationer som gick före men som i det åldersfixerade samhälle vi lever i idag beskrivs som de som ”hamnar efter” riskerar att bli en berättelse som hämmar snarare än att vi får fler berättelser som skapar större förståelse. Vad händer om vi lyfter fram andra berättelser om åldrandet, till exempel det faktum att människor som levt bortom den självklara normen samtidigt har kunnat skapa sig ett liv i större frihet där man inte måste fixera sig vid hur ”alla andra” lever i skapandet av relationer och synsätt? Margareta Lindholm skriver i en text i LHBTQ-personer och åldrande om mötet med 85-åriga AnnBritt som lever på landet och som liksom många andra från samma generation har ett självklart motstånd mot att flytta från sitt hus till ett äldreboende eftersom det likställs med att ge upp inför samhällets krav på anpassning: ”Det specifika i hennes situation är att oviljan samtidigt blir en metafor för ett motstånd mot att inordna sig i heterosamhället. Självständigheten är hennes vapen mot detta samhälle, har alltid varit”.

För några år sedan mötte jag författaren Birgitta Stenberg för en intervju om åldrandet i hennes hem på ön Åstol. Med sina idag dryga 80 och med ett författarskap som alltid handlat om att omskapa sig själv bortanför givna ramar pratade vi om åldrandets möjligheter och begränsningar. Vid något tillfälle påpekade hon att jag dragit åt kranarna för hårt i huset med orden: ”Det märks att det är en pojkflicka på besök” och lämnade därefter en flirtig blinkning som slutkläm. Jag slogs av hur ovanligt det är att se en äldre människa flirta i vardagssituationer, så ovanligt att till och med en queen som Birgitta Stenberg med sin självklara hyllning till en egen och queer sexualitet ”chockade” med sin rättframhet.

– Jag tror att den generation som nu går i pension och som började med att ockupera Socialstyrelsen en gång i slutet av sjuttio-talet för att få bort sjukdomsstämpeln på homosexualitet kommer att vara rätt bra på att definiera sina behov och kräva boenden som passar dem utifrån sin grupptillhörighet, säger Mats Christiansen.

– Men jag undrar om det inte sen kommer att bli andra saker som blir än viktigare och avgörande för hur vi ska leva våra liv som äldre än att ha en gemensam läggning. Sådant som krav på att det finns en öppenhet för olika bakgrunder hos individen, eller en acceptans för olika familjebildningar med fler relationer och därmed fler nära anhöriga och åldersskillnader kanske snarare kommer att vara avgörande för vilka boenden man söker och vilka människor man vill dela sitt åldrande med.

Anna-Maria Sörberg