Expressen Kultur juli 2011
”Hiv-mannen går snart fri i Sverige”. Måndagens rubrik i Metro antyder att det är nära nu, kanske står den misstänkte ”hiv-mannen” Mehdi Tayeb redan i detta ögonblick och trampar utanför gränsen.
För den svenska allmänheten föddes Tayeb en höstdag för 13 år sedan. Efter en sanslös polisjakt och löpsedlar med en rasterteknik som fick ögonen att förvridet stirra mot oss alla förvandlades han till ”hiv-mannen”. I samma ögonblick skapades monstret, den onde främlingen vars mörker accentuerades i takt med artiklarna.
Innan rättsväsendet fått göra sitt drog Tayeb från landet och lämnade en ouppklarad polisutredning med 102 kvinnor, två män och berättelser om sexuellt tvång och drogning efter sig. Men framför allt en chockberättelse om en man som raggade vilt på Stureplan trots att han bar på hiv.
Och hans skugga stannar kvar.
Ingen försvarar Tayebs handlingar, brottshistorien är fylld av empati- eller personlighetsstörda personer som sätter sin egen vilja framför andras. Men den av media betingade föreställningen om viruset som ett separat väsen med en inneboende drivkraft att smitta – Tayeb blev startskottet för en allt flitigare rubrikanvändning av ”hivmän” och”hivkvinnor” i 2000-talets Sverige – förtjänar en egen granskning.
Vad har den fått för betydelse för hur vi lever med hiv i Sverige? Medan övriga världen i dag diskuterar riskerna med bestraffning kopplad till sjukdom, hur det försvårar preventionsarbetet och mål som att få fler människor att testa sig och ge tillgång till mediciner, fortsätter den svenska politiken på en allt krampaktigare väg.
Det ständiga målet – en halvering av antalet hiv-fall – upprepas som mantra utan följdfrågor som hur och vilka blir konsekvenserna? Allt medan den tysta majoriteten hiv-negativa fortsätter åtnjuta privilegiet av att aldrig behöva bry sig om sjukdomen.
Anna-Maria Sörberg
Anna-Maria Sörberg 