DN Kultur 8 mars 2014

Sahar kollar sin mobil hela tiden. Hon har åkt in på nåder från familjehuset i förorten där hon städar och sköter om hemmet hos en familj med många barn och rum. De vet att hon inte har några papper, att hon gömmer sig, ger henne mat och en säng plus några hundralappar i fickpengar.

Hon flydde från ett land i norra Afrika efter att ha vägrat gifta sig med mannen som hennes pappa utsett åt henne. Hon älskar kvinnor och framförallt vill hon fatta egna beslut kring sitt liv. Det fanns ingen väg tillbaka efter att hon berättat det för familjen. Hon rafsade ihop sina tillhörigheter, lite sparpengar, flydde från hemstaden och tog sig efter en lång resa till Sverige.

Den kroppsliga rätten att inte behöva underkastas en man, inte behöva förhålla sig till en man över huvud taget garanteras inte genom förflyttning. Via en kontakt hyrde hon in sig i en lägenhet i Stockholm. En kväll kom killen som också bodde där hem packad och krävde sex. Hon sprang rakt ut, från sina saker. Idag äger hon inget mer än sin kropp.

Sahars kropp är inte erkänt i fara: hon kan återvända till landet men undvika födelsestaden och kontakt med föräldrar och vänner. Eller agera diskret för att bli lämnad i fred. Ungefär så lyder avslaget från migrationsmyndigheterna, säger hon. Hennes berättelse räcker inte till för att åberopa förföljelse som flyktinggrund. Det ingår i ett mönster av flyktingavgöranden i Europa där sexualitet eller könsidentitet är grund. Ett system som inte klarar att ta hänsyn till de begränsningar och lidande som drabbar framförallt kvinnor men också män och där respekten för en rörelsefrihet inte tas på allvar. Ett system som förutsätter att människor ska ”ligga lågt”.

Men det finns ingen återvändo, säger Sahar. Hennes kropp kommer aldrig anpassa sig till förväntningarna. Den är sin egen nu. Hon tänker älska kvinnor och inte förhålla sig till kraven på en mans godkännande när hon rör sig vidare i världen. Hon tänker inte bli någon mans fru, föda någon mans barn och fortsätta vägra följa andras regler för sitt liv. Lyckas hon hålla sig kvar här i landet tillräckligt länge får hon kanske ihop pengar till en Kanadabiljett. Där har hon en kontakt som gör att hon kanske kan ta sig in i landet. Men just nu, idag, finns ingen i hela världen som erkänner hennes rätt i praktiken att leva sitt liv som hon vill, i sin kropp. Det fortsätter att vara en av de viktigaste feministiska visionerna. En vision som Sahar envist bär vidare i sin kropp.

Anna-Maria Sörberg

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/anna-maria-sorberg-sahar-ager-bara-sin-kropp/