DN Kultur 4 augusti 2017

Det var tidigt 70-tal när Silvia Rivera trängde sig upp på scenen på Washington Square under ett av USA:s allra första pridefiranden. Hon var bara drygt 20 år men hade redan en lång bakgrund av aktivism och utsatthet från ett liv som hemlös transkvinna med erfarenheter av rasism och prostitution. Det krävdes mod att tränga sig upp till mikrofonen medan en nyväckt gayrörelse buade och försökte hålla henne tillbaka. Hon tvekade inte. Aktivistgruppen Star Street Transvestites Action Revolutionaries med bas i en East Village-lya några kvarter därifrån, som hon varit med och grundat, hade ett alltför angeläget budskap: ovillkorat stöd till könsöverskridare, dragqueens, transkvinnor, till alla som levde på gatan, i fängelser och under polisens repression. På tre minuter samlade hon sin vision i ett ursinnigt tal för en gränslös kamp bortom medelklassighet och konformism. Det var många som störde sig på det platstagande, skrikiga beteendet hos någon som inte har något att förlora men budskapet har levt vidare, och Rivera har blivit förebild för en queerörelse som måste fortsätta formulera sig utifrån de allra mest utsatta.

Drygt 40 år senare, ett stenkast därifrån, rapporterar CNN entusiastiskt från New Yorks pridesommar. Medan ekipagen med jublande människor med bara överkroppar, telefonbolag och reseföretag tillsammans med stolta poliser strömmar förbi flimrar plötsligt bilder fram av ett tiotal aktivister med buntbakbundna händer som leds bort av polis. Under en kvart har ett gäng trans- och queeraktivister kedjat fast sig i varandra utanför baren Stonewall under parollen ”No Justice, No Pride: reclaim Pride”. ”Men nu har allt återgått till det normala igen, alla dansar och sjunger som vanligt”, fortsätter reportern sakligt.

Protesten är bara en av många från året som gått. Avbrott som alla haft syftet att skifta fokus och lyfta frågor om polisvåld och en kritik mot den allt större kommersialiseringen av pridearrangemangen. ”Hur kan vi pumpa in så mycket pengar i Pride medan människor skjuts av polis på gatorna”, motiverar aktivistgruppen den aktion som fick paraden i Washington att stanna upp i femton minuter. ”Varför är inte fler ute på gatorna och slåss för oss som är mest utsatta? Varför slåss de bara för sig själva? För många saknar förmågan att ta in andra perspektiv, förstår inte vad det innebär att leva under utsatthet”, säger aktivisten Emmelia Talarico som också stod bakom aktionen, till USA Today. Så länge poliser i uniform ges så stort utrymme i pridesammanhang måste politiken förändras från grunden, är budskapet. Trötta på mångfaldstugg, på företagssponsring och på att det som dominerar hbtq-rörelserna i offentligheten fortsätter vara en så vit och straight looking historia har avbrotten spridit sig som en löpeld till Phoenix, Minnesota, Columbus, och vidare till Europa.

”May we never again need to remind you that WE built this” står det på en av Black lives matters skyltar i Torontos prideparad. Det var här det började. För ett år sedan stod paraden stilla i närmare en timme mitt i en central gatukorsning medan kraven lämnades över, lästes och signerades av Prides ordförande. Den omfattande listan innehöll allt ifrån mer resurser till organisering av queers of colors, ökad svart representation bland de som arbetar med Pride, och det mest kontroversiella: ett stopp för uniformerad och vapenbärande polis i paraden. Ett år av samtal följde i ett splittrat community, för många har diskussionerna varit ögonöppnande, för andra frustrerande. Reaktionerna rasar på sociala medier. ”Släpp mikrofonen och gå undan. Ni pratar inte för oss”, skriker upprörda röster från hbtq-rörelsen till gruppen som tagit på sig ansvaret för New York-aktionen. Men framför allt har samtalen fortsatt. När Black lives matter Toronto plötsligt dök upp till årets marsch utan förannonsering var det återigen för att kräva tydligare gräsrotsorganisering: ”Pride är vårt. Det var vi som startade det. Vi behöver inte registrera oss för att delta i en pridemarsch, vi behöver inte förvarna om att vi kommer att gå, vi behöver inte betala för att ha en vagn, vi behöver bara ta upp space”, sade gruppen i ett uttalande.

Black lives matter-aktionerna uppvisar en spretighet i politiska utgångspunkter och krav. Men det som är gemensamt är en kritik mot en stark normaliseringstrend som inneburit att gayfrågorna hamnat högt på den offentliga agendan vilket samtidigt lett till en parallell och oroväckande reaktionär identitetspolitik. Individuella rättigheter som äktenskap i all ära men den centrala plats som frågan fått har närmast utraderat den politiska agenda som tidigare krävt ekonomisk utjämning och hållit rörelsen kvar i en större kamp för social rättvisa. Kritikerna går till storms mot den motsägelsefullhet som queerteoretikerna David Eng, Jack Halberstam och nu bortgångne José Muñoz summerar som utmärkande för en ironisk och politiskt konservativ tid i boken ”What’s queer about queer studies now?” (Duke University Press, 2005) Det är en motsägelsefullhet som i dag summeras via frågan om hur ”vi” kan vara diskriminerade eller utsatta när premiärministrar och polischefer dansar i pridetågen? Hur kan människor fortsätta ramla ur systemen när städerna ständigt fylls av regnbågsflaggor under paroller som ”en stad för alla”? Ekonomisk ojämlikhet, frågor om rasism och representation måste åter göras till centrum för hbtq-kampen, skriver Halberstam och Muñoz. Det finns inget ”sedan” – man kan inte isolera frågor, ta dem en och en, för att därefter behandla grundläggande problem som rasism och ojämlikhet. Dessutom har den så hyllade rättighetspolitiken börjat leda fram till märkliga allianser där gayrättigheter börjat användas som slagträ av tidigare öppna motståndare.

I dag har den märkliga ”gayvänliga” tiden delvis normaliserats, blandningen mellan en gay konsumentkultur från 80-talet och ett intensivt arbete för isolerade rättigheter har tågat vidare till Europa. Här har både Nationella fronten och den nederländska högerextremisten Geert Wilders gjort det till vardag att framställa det som att vagt definierade ”gayrättigheter” hotas från det som beskrivs som bakåtsträvande, kulturellt efterblivna migrantkulturer. Mångfaldspolicys rår inte på de ekonomiska orättvisor, den segregation och utestängande arbetsmarknad som drabbar hbtq-personer på samma sätt som andra. Det gör heller inte prideaktioner med kravlistor mot arrangörerna. Men de berättar något om varför den internkritiska diskussionen växer, om var vi befinner oss och varför dessa avbrott, oavsett om de sker från en scen med en gapig transaktivist eller av en rörelse som stoppar en prideparad, kan leda till betydelsefulla samtal.

Anna-Maria Sörberg