Feministiskt perspektiv mars 2021

Jag tittar in i gayspåkulan och återvänder till Milo Yiannopoulos – homonationalismens badboy och funderar över om hans nya varudeklaration – post gay – är den naturliga utvecklingen av den konservativa gaydrömmen.

Det finns en gaykonservativ dröm sen lång tid tillbaka om ett postpolitiskt tillstånd för sexualitetsfrågorna. Stunden då allt är färdigt, giftermålet är i hamn, militärtjänsten kirrad utan nån don´t ask don´t tell-klausul. Äntligen är kampen är över och alla kan sluta tjata. I min bok Homonationalism är tanken genomgående hos framförallt de homosexuella män jag möter oavsett om de tillhör en amerikansk rörelse, en fransk nationalistisk falang som Sébastien Chenu eller traditionellt konservativ brittisk media som Douglas Murray.

2016 var det ännu sommar och prime time för Milo Yiannopoulos när republikanerna firade sin nya presidentkandidat på konventet i Cleveland. På efterpartyt minglade hela den radikalnationalistiska gräddan från Europa och USA och Milo med efterföljare från Gays for Trump rörde sig vant med bubblet mitt i händelsernas centrum. Wilders, Le Pen, högdjur från republikanska partiet, riskkapitalister – många av de som gärna kryddar framgångarna med lite gayvänlighet var där. Milo som behärskade konsten som få andra att trolla sociala medier hade gjort hatet till signum mot feminister, särskilt svarta, kalla dem osexiga med katter, hbtq-vurmare för mesar och vänstermänniskor för fula islamistkramare. Poddar och forum stod på kö med en inbjudan liksom universitet som ville ha del av kakan i yttrandefrihetens och underhållningens namn.

En dag tog det stopp. Just när ”the most fabulous villain on the internet” skulle kamma hem bokkontraktet och invigningstala på CPAC, det konservativa storeventet, lades podden ut där Milo talar om hur han som 13-åring haft enligt sin beskrivning, frivillig sex, med en äldre man, en präst och nu inte bara vägrade fördöma handlingen, han skröt om den. Det tog inte många timmar innan den konservativa parnassen tagit handen från Milo. Innan dagen var slut var jobb, bokkontrakt och sponsorer ett minne blott och livstidsindragna medieplattformar ett faktum. Sedan dess har Milos skulder bara växt sägs det. 

Häromveckan kom så efter lång tids tystnad nyhetstecknet på var i tiden han rör sig. På högerradikala och kristna sajten LifeSiteNews berättar Milo om sitt nya liv som före detta gay, exgay, eller sodomit-fri som han också kallar det. Nu är han beredd att hjälpa andra att gå samma väg – bort från synden. Kanske handlar det om Milos ironi, en bitsk kommentar till sina före detta polare, de som kastade ut honom mitt i partyt. Eller är vi tillsist vid cirkelns förslutande? Det postpolitiska tillståndet. Eller det som författaren Laurie Penny kallar den politiska döden och som hon betraktade i Milos svindyra spegelglasögon den där Cleveland-natten när han ännu var partyts centrumfigur. I vilket fall är han ett närmast perfekt personifierat tillstånd av det så många gaykonservativa drömmer om: post gay – snart på internet nära dig. 

Anna-Maria Sörberg

https://feministisktperspektiv.se/2021/03/27/utkastad-mitt-i-partyt/