När sjukdom blir hot

Ottar nr 4 2007

”Det kan finnas hur många smittade som helst”. Rubriken som följde en av kvällstidningarna efter att Ali arresterats av polisen var resultatet av att hans ansikte kablats ut i programmet Efterlyst. Han hämtades av polis och kördes till Stockholm och Gula Villan: en sluten avdelning för tvångsomhändertagna hiv-positiva.

Ali kom till Sverige när han var 16. Med hjälp av människosmugglare tog han sig till Sverige från Somalia via Etiopien när kriget bröt ut i hemlandet. Nu var han i ett nytt land, utan familj på en flyktingförläggning i södra Sverige. Vid ett läkarbesök gjordes ett hiv-test. När läkaren ringde och berättade att de hittat hiv i blodet trodde han som så många andra att livet var över. Det här var innan det fanns några bromsmediciner att tillgå. Han minns att det var en torsdag klockan 10 som läkaren sa att hade ungefär tre år på sig att leva.

Det dröjde ytterligare knappt två år innan han fick svenskt uppehållstillstånd och kunde börja jobba. Han flyttade till den närmaste staden i södra Sverige där han möttes av ännu en läkare som berättade att han alltid måste använda kondom och inte smitta någon. Något han också skrev under ett papper på. Men när dödsåret inträffade var han redan en förnekare, förklarar han. Vad spelade något för roll?

– Jag ska dö imorgon eller nästa vecka eller i alla fall mycket snart, tänkte jag. Varje fredag gick jag och träffade en läkare 20 minuter. Dom sa varje gång att blodet såg okej ut och att jag inte behövde medicinera. Under de 20 minuter jag besökte läkaren var jag hiv-smittad. Så fort jag åkt därifrån stängde jag av allt.

Året därpå blev han för första gången en smittskyddsläkare i Malmö som meddelade honom att han smittat en annan människa med hiv.

– Jag fattade ingenting. Hur kunde jag ha gjort något så grovt? Det framstod som en omöjlighet eftersom jag aldrig skulle tvinga någon att ha sex. Läkaren sa till mig att jag skulle bli inlåst på gula villan om jag fortsatte så här. Jag visste inte vad Gula Villan var men jag förstod att det var något hemskt, en cell av något slag.

I snart 25 år har vår hivpolitik och lagstiftning legat fast med regler och lagar skapade i mitten av 80-talet. En politik skapad med allas bästa för ögonen, byggd på och av ett samhälle som genomsyrades av synen på en gemensam historia, erfarenheter, hudfärg och sexualitet. En lagstiftning och politik som idag är strängare än i de flesta andra länder genom den så kallade informationsplikten som innebär att den smittade har skyldighet att informera en partner om att han eller hon bär på sjukdomen innan de har sex och att han eller hon alltid använder kondom. Smittskyddsläkare vid landsting landet runt håller koll så att patienten följer reglerna och kan också, om man anser att patienten ägnar sig åt ”smittfarligt” beteende besluta om till exempel inlåsning i form av tvångsisolering. I Sverige kontrolleras hiv genom statistik, genom smittskyddsinstitut, smittspårning, smittskyddsläkare och rättsprocesser och ändå blir människor smittade. Vi kontrollerar sjukdomen så väl genom idén om ett ”hiv-fritt samhälle att människor som ändå inte lyckats skydda sig mot denna sjukdom tolkas som ohanterliga och obegripliga. Den som är ”normal” är inte smittad och smittar inte – spridning måste alltid kopplas till ett övergrepp. ”Hivmannen” uppstår som den smittbärande förövaren, ett monster som inte backar ut ur samhälläet och förlikar sig med att inte längre vara en vanlig människa, som fortsätter delta och anses utföras av någon som definieras som monstruös – en ”hivman”, ett undantag

Ali informerades om att han smittat en annan människa, varnades för vad han gjort och förstod att det var fel. Själv anser han att något mer omfattande behövts, något utöver förmaning och förebråelse. Men de människor som kunde hjälpa honom betraktade han som hot och psykologen han skickades till drog han från efter 20 minuter av ”patetiskt snack”.

– Jag stod inte ut. Istället drog jag iväg för att döva tankarna. Rökte på, drack lite mer. Jag hade slutat jobba och struntade i allt vid det här laget. Inget var längre vikigt och ingen, förutom läkaren som utfärdat varningen, kände till sanningen om mitt liv.

Med hjälp av några landsmän fick han mat och blev ompysslad på dagarna. På kvällarna drog han till sina svenska vänner. Ännu några månader gick och när han misskött läkarbesöken blev han åter inkallad till smittskyddsläkaren som upptäckte en svampinfektion. Han måste vara tre veckor på sjukhus eftersom han inte skött om sig, fick han veta. Om inte, skulle det bli isolering på gula villan. Nya hot och så drog han igen från sjukhuset, denna gång efter tre dagar.
– Jag sket i dom och dom sket i mig. Det var bara så det var.

Nio månader av förfester och efterfester, ibland lite sex men mest sömn. En del av de kvinnor han träffade blev han vän med men inget ledde vidare till förhållande. Det fick inte uppstå något snack om dödsskräck, sjukdom eller något annat som kunde ge verklighet åt det enda han såg framför sig, en avgrund.

Därför kom polisen en dag. En av de tjejer han varit med hade anmält honom efter att ha fått beskedet att hon bar på hiv. Han var hemma hos en vän när de hämtade honom. ”Du ska till gula villan. Du har smittat en till” var allt han fick veta. När han kom fram till isoleringsavdelningen i Stockholm ringde han till en tjejkompis och några av sina vänner och berättade vad som hänt. De tillhörde alla ett gäng där de flesta haft sex med flera av de andra. Ingen ville tro honom först, att deras kompis varit sjuk hela tiden eller att hiv kunde förekomma i deras omedelbara närhet. Alla måste nu testa sig och Ali själv erkände allt för den som frågade. Det var nästan en lättnad.

– Jag erkände allt i tingsrätten, allt var sant. Men jag erkänner fortfarande inte avsikten. Jag ville inte smitta någon.

Tre av de tjejer han haft sex med blev smittade. Fem år blev domen till att börja med för grov misshandel och försök till grov misshandel. Brottsrubriceringen blev den gängse i så kallade hivmål: grov misshandel och försök till grov misshandel. På häktet mötte han en man i liknande situation. De granskade varandras rättegångspapper och fann att deras historier var i det närmaste identiska förutom att hans cellkamrat var vit och född i Sverige. Ali minns hur hans nyfunna vän skakade strax innan hans fall skulle upp i rätten. Åklagaren hade yrkat på åtta år men det slutade med fängelsestraff i 3 och ett halvt år för den svenske mannen. När det var dags för Alis fall hade hans fall blivit nyhetsstoff. Han kallades för en ny hiv-man, ansiktet visades upp på Efterlyst i jakten på fler offer. Fyra nya anmälningar inkom men inga fler visade sig smittade.

-Domaren frågade en av tjejerna under rättegången varför hon inte hade skyddat sig, minns jag. Hon svarade att hon bara trodde det var homosexuella och knarkare som hade hiv. Då sa domaren ”Vet du inte att 70 procent av alla svarta har hiv”?

När domen kom hade tingsrättens fem år höjts till åtta i hovrätten och dessutom hade utvisning lagts till Alis dom.När jag träffar honom har han suttit längre tid i fängelse än han varit i frihet i Sverige.

Murarna till Norrtäljeanstalten är så höga att man bara ser en liten strimma av himmel genom celldörrens fönster. Han har bara ett år kvar nu, pratar mycket – det är enkelt att få kontakt. Han lär räknas till den ”skötsamma gruppen” med sitt deltagande i kurser om alkohol och narkotika. Han träffar psykologen regelbundet och har jobbat med sin skuld över det som hänt, säger han. Nu vill han engagera sig, betala tillbaka på något sätt kanske jobba med hiv-frågan på något sätt.

– Där jag sitter idag, på sexualbrottsavdelningen, sitter sammanlagt 30 personer. Bara nio är svenskfödda, sex sitter för pedofilbrott och tre för våldtäkt. De svenskfödda har fått lägre straff än någon av oss andra trots att det handlar om liknande historier. Jag tror inte att alla är oskyldiga trots att alla säger det. Men man kan känna att det finns skillnader i de historier som människor berättar när man pratar längre med dem. Det finns de som verkligen intebryr sig om offren eller sätter sig själva först. Sedan finns det de som inte förstår vad de gjort, som inte medvetet skulle skada någon. Men det verkar inte ha någon betydelse när man utdelar bestraffningen

Jag får några timmar med pulverkaffe med Ali i hans cell. Sen hörs vi några gånger till via telefon. Han får aldrig nåd. I början av september förra året, efter 8 år i svenskt fängelse, utvisas han och låter lättad:”Bättre än att sitta här och vänta” Från den plats han nu hamnat i ett land i norra Afrika låter hans röst som vanligt entusiastisk när vi hörs något år senare. Han har haft det tufft säger han, men han kämpar för att fortsätta tro på sin framtid och han blir glad av att snacka svenska igen.

– Jag blev deprimerad efter att jag kom hit. De första sex månaderna var svåra. Men nu känner jag mig bättre, jag har börjat jobba, bor hos vänner och försöker ta mig samman för att fortsätta mitt liv.

Den svenska hiv-politiken skapades och formulerades i en tid av panik och nödläge Konsekvensen har blivit en stark koppling till repression och att hiv idag tydligt separeras från övriga samhällsfrågor. Skräcken för att öppna upp för kritik mot den politik som förs liksom för polariseringen mellan moralism och oansvar dödar det nödvändiga samtalet om detta konsensus kring ett Vi och Dom. Ali blev ännu ett nummer i domstolsstatistiken, ännu ett svenskt rättegångsfall av de i genomsnitt tio ”hiv-rättegångar” vi har per år, där den som inte är född i Sverige döms till mellan 2 och 4 års längre straff än i de fall där den åtalade är född i Sverige. Han blev ännu en ”hiv-man” som döms och utvisas till ett land där ”hiv hör hemma”. Han lever nu utan mediciner utan möjlighet att bekosta dem.

I upplysningskampanjer och information om hiv undviks oftast definitioner av riskgrupper när det kommer till sjukdomen – för att ingen ska känna sig utpekad och ”skyldig”. Samtidigt innebär vår politik, med sina hårda regler, att allt ansvar läggs på den smittade. Sjukdomen blir inte hotet utan bäraren. Konsekvensen blir att sjukdomen övergår till att bli en fråga för individen. Det sker inte bara på den hiv-positives bekostnad utan gör att vi alla förlorar förmågan att skydda oss gemensamt från en sjukdom som funnits med oss i mer än 30 år och mot vilken det inte finns något botemedel i sikte.

Anna-Maria Sörberg

Ali är ett fingerat namn.