Kom Ut nr 2 2008

”Man måste inte ha bra sex för att vilja ha det, kicken eller jakten räcker långt”, säger han med självsäkerheten hos någon som överlevt sina år i en gaykultur och fortfarande är gångbar. Medan han berättar om sina vilda nätter på en lite gay, lite straight klubb konstaterar jag att vi är ungefär från samma generation. Den ”realistiska generationen”, den som växte upp till säkarare sex-budskap som motvikt till sexualmoralismen som hotade runt hörnet när hiv hade panikstatus under 80- och 90-talen. ”Man vet aldrig, någon gång kan ju kondomen spricka, man kan bara göra sitt bästa”, säger han igen som ett bevis på hur det blir bäst att hantera vardagen om man vill visa omsorg om sig själv eller andra. Samtidigt är inte längre ”hans” generation just här. Det är istället hans yngre bäste vän och expojkväns tid nu. Han som står lite längre bort och som fick sitt ”besked” för några veckor sen: ”Det är hårt nu för honom, kanske är han för ung för att haja allvaret”, säger min vän men tillägger att han har tipsat sitt ex om att det går att anmäla den som har smittat honom för polisen. Jag tror inte att han kommer att anmäla, det var inte ofrivillig sex, men möjligheten finns. Den ligger där hela tiden och just den här kopplingen till repression och hot om straff och gör hotet normaliserat.

Några veckor senare sitter jag på gaygalan och hör sångaren Andreas Lundstedts tacktal från stora scenen. Han är hjälte nu, under den här stunden, när han står i rampljuset mitt på scenen, Kändisen som vågade komma ut som hivpositiv. Efter sedan Sighsten Herrgård på 80-talet berättade att han snart skulle dö i aids har vi sett någon motsvarighet. Lundstedts tal som handlar om att han tackar de som tvingade honom att komma ut, de som hotade med att outa honom, dränks snart av publikens vrål som en bild av att den här frågan alltid är så viktig men utan att någon orkar höra.

För dagens svenska hiv-aktivister är informationsplikten – de där raderna i Smittskyddslagen som innebär att den som är hivpositiv måste skydda sig och informera eller berätta för en partner om sin sjukdom innan sex – fokus för ifrågasättande av politiken, något man försöker ”upplysa bort”. För majoriteten politiker och beslutsfattare är däremot ens tanken på lättande av regler en signal om ”fritt fram” inför viljan att smitta andra. Varje försök till problematiserande i det offentliga leder till läsarstormar eller indignerade ledare i skräck inför det som fortfarande idag framstår som ett okänt och obegripligt monster.

Idén om det levande viruset, personen som medvetet vill sprida smitta, har under längre tid fått allt större plats och den gör också att varje tal om förändring av politiken riskerar att ”släppa lös monstret”. Våra låga siffror, det ständiga beviset för vår lyckade politik är det argumentet för att inte ta upp till diskussion. Också när siffrorna ökar blir argumentationen densamma: de hade ökat ännu mer om vi inte haft vår politik. Att ”släppa lös” skulle få allt att rämna. Men det är inte siffrorna som berättar för oss hur det ser ut. Det är historierna, verklighete, den där som avgöra utifrån alla de vardagliga och olika situationer som människor befinner sig i tillsammans med andra människor, i alla de relationer som görs dagligen.

För de ”hivmän” och den ”hivkvinna” jag mött på häkten eller fängelser runtom i landet i arbetet med min bok var allt redan ”för sent”. Samhället hade bestämt deras straff och nu återstod åter att möta den tystnad som omger, inte bara i de tomma ekande cellväggarna utan den tystnad som är resultatet av en fråga fortfarande omgiven av skam och skuld. En tystnad vars konsekvenser vi alla delar oavsett om vi utsetts till offer och förövare, är sjuka eller friska, om vi någonsin tänkt tanken på att hiv existerar eller helt förträngt sjukdomen.

Hiv anses vara något som man antingen ”drabbas av” eller något som ”drabbar någon annan”. Kvitt eller dubbelt är politikens ständiga ekvation. Men för att komma tillbaka till en politik som bygger på en verklighet, en vardag, måste vi börja beskriva, inte tysta den.

Om hiv inte får vara just en sjukdom, utan istället beskrivs genom övertoner, metaforer och andra skräckfyllda uttalanden blir konsekvenserna övermobilisering, överdrifter och stigmatisering. Så löd Susan Sontags självklara vision i ”Aids and its metaphors” skriven under hiv-panikens första årtionde. Idag i Sverige, 20 år senare, måste vi våga börja granska de verkliga konsekvenserna av den svenska hivpolitiken. De historier som gör monster, ”hivmän” och ”hivkvinnor” gör oss omedvetna. Det värsta som kan hända en människa kanske inte alltid är att få ett hiv-besked utan att leva i en omedvetenhet om sjukdomens existens? Bestraffning och hot om straff och normaliseringen av ett sånt perspektiv fostrar omedvetna hivnegativa och rädda eller ännu farligare tysta hivpositiva. Det hivfria samhället finns inte runt hörnet. Men en verklighetsbaserad politik och ett samhälle där hiv existerar skapar en bättre möjlighet att leva med sjukdomen.

Anna-Maria Sörberg