Aftonbladet Kultur juli 2012
Det fanns ingen hejd på optimismen kring hbt-frågorna runt millenieskiftet.
Socialdemokratin drog tillsammans med olika organisationer igång ett kraftfullt projekt mot diskriminering. Med lagstiftning skulle attityderna i skola och arbetsliv förändras i grunden. Relationerna mellan arbetstagare i det offentliga, mellan elever och lärare och till och med inom hierarkiska organisationer som militär och polis, skulle regleras så att människor inte längre skulle fara illa på grund av sin sexualitet – och så småningom inte heller på grund av en överskridande könsidentitet. Näringslivets bidrag till frihetsprojektet hette Rosa pengar.
I Jens Liljestrands reportagebok Made in Pride (Timbro 2002) berättades om hur homosexuella sitter på väldiga resurser, både i form av pengar och kulturellt kapital. Detta kapital skulle kunna användas till att en gång för alla röka ur fördomar och homofobi. Gayentreprenörerna hyllades som en viktig kraft och man såg det samlade gaykapitalet som en politisk möjlighet – om mainstreamföretagen bara kunde inse vilka vi var. Kommersialiseringen av hbt-identiteter bejakades på bred front och integrerades i jämställdhetsarbetet.
När Timbro och Företagarna nu åter under årets Pride presenterar en uppdatering av ”den historiska lanseringen” har deras vision om en ny, marknadsorienterad homorörelsen redan slagit igenom på bred front. Begreppet rosa pengar är vardagsmat på näringslivssidorna. Gay har blivit hbt och ”vi” lyfts fram som särskilt bra på att spendera och resa. Att det finns företag som är intresserade av att hitta nya kundsegment förvånar knappast, det attraktiva i annorlundaskapet har en given plats när det gäller att tillfredsställa normens längtan efter ett lite skojigare liv. Och absolut, ett vitt, svenskt bögpar som tar in på Scandic eller Hilton har det idag många gångare lättare än för tio år sedan. Liksom det lesbiska paret i 30-årsåldern med fast jobb och barn, som söker lån till bostadsrätten. De är förmodligen till och med extra önskvärda som konsumenter, eftersom de liksom påminner om att samhället är tolerant. Men det handlar om en specifik grupp. De homosexuella, vita, bemedlade män och kvinnor som reser, trendsätter varumärken och spenderar mer pengar än heterosexuella får säkert större respekt från företagen.
Men tiden för att kalla rosa pengar som en del av ett politiskt befrielseprojekt måste ändå vara förbi. Idag vet vi, både i verkligheten och statistiskt, hur begränsat det kommersiellt gångbara är. Ekonomiska skillnader fortsätter att vara lika avgörande för hbt-personer som i resten av samhället. En framgångsrik skidstjärnas möjligheter och mod att komma ut hänger samman med ekonomisk status och årsinkomst, men inte nödvändigtvis med ett politiskt projekt eller ens med kamp. Idén om de rosa pengarna borde idag inte vara starkare än de undersökningar som visar att homosexuella män om grupp tjänar mindre än heterosexuella. Eller att lesbiska som lever i par har 20 procent lägre inkomst än heterosexuella.
Ett projekt som utgår från köpkraft kan inte handla om politisk kamp. Den stora insikten kvarstår: att vissa hbt-personer har blivit rikare och fått mer pengar att röra sig med är inte längre grund för ett politiskt framgångsprojekt. Det berättar inget om hur situationen ser ut för dem som inte passat in i köpfesten.
Anna-Maria Sörberg
Anna-Maria Sörberg 