HBTQ-rörelsen måste utmana nationalismen

DN Kultur 22 juli 2018

Det tog ett drygt år för Ilan Sadé att få spinn på det faktum att han är ”den förste svenske öppet homosexuelle partiledaren”. Närdet senaste tillskottet i den nynationalistiska myllan, liberalkonservativa Medborgerlig samling, fick ett artigt men bestämt avslag på önskan att hyra tält på Prideområdet drog nätdrevet igång. Alltifrån pridevolontärer till den borgerliga hbtq-alliansen som ställde sig bakom Prides beslut, fick ta emot smädelser i kommentarsfält och sociala medier: genusidioter, feministpack, extremistvänster, batikhäxebögar, pedofilbögs-lobbyn. Partiets profil är inte stark i hbtq-frågor – begränsad statlig inblandning, lägre skatter och stopp för asylinvandring inom en överskådlig framtid utgör grundpelarna.

De fåtal inlägg som gjorts från partiets officiella Facebook-kanal innehåller uttalanden om att man ställer sig bakom hbtq-rättigheter utan någon närmare definition av dessa, men som en del de värden man hävdar står under hot från islam. ”Vi måste inse att de demokratiska och frihetliga värderingar som vi kämpat för i sekler inte alltid kan vara förenligt med en stor invandring från kulturer som är vitt skilda från den svenska”, som en av partiets företrädare uttrycker saken.

Det är en numera välkänd scen som spelar ut sig, en där sexualitet och framförallt gayfrågor görs till motor i nynationalistiska projekt. Pridesommaren 2018 utgör den ännu en temperaturmätare över vad hbtq-rörelser och Europa idag har att tampas med. I antologin ”National politics and sexuality in transregional perspective, the homophobic argument” (Routledge)går historiker, litteraturforskare, genusvetare och socialantropologer in i ett fenomen som växt sig allt starkare under 10-talet. Här lyfts sexualitetsfrågornas centrala roll för de nya hårddragna gränser som ritas upp inom Europa, kulturellt och nationellt. Nu räcker det inte att analysera varför delar av en fransk gaykultur dragit till Nationella fronten, att leta enskilda gayrasister eller fundera över hur vi ska förstå den lesbiska tvåbarnsmannan som efter valframgångarna tagit plats i tyska förbundsdagen som stolt språkrör för Alternativ för Tyskland. Antologins bidrag vittnar alla om behoven av att gå bakom den ideologi som omgärdar hur hbtq-frågor omtalas och används i offentligheten.

Att många av de politiker och företag som idag framhåller sitt stöd för queera frågor inte själva deltagit i den historiskt närliggande kampen eller direkt berörs av dem är en möjlig förklaring till att en frikoppling skett av det komplexa arbete, de processer som bygger sexualpolitiskt progressiva rörelser. Den förskjutning som uppstått framträder starkt.

I ett bidrag från socialantropologen Paul Mepschen analyseras hur relationen mellan sekularism och religion har transformerat berättelsen om det hypergayvänliga Holland. Här har idéer länge växt sig starka om ett postprogressivt samhälle, ett som är närmast färdigt, som uppnått sina friheter via gayrättigheter och feminism. Idén om den befriade nationen hänger här intimt samman med den om ett land som gjort upp sin religion. På en generation har landet skapat en identitet av att ha gått från genomreligiöst till världens mest sekulära land. Med en sådan grund har berättelsen om det neutrala, moderna landet som utgör ett monument över friheten utvecklat konstruktionen av vad holländskhet är. En sällan definierad men likväl närvarande gayness, homosexualitet, blir här viktiga för det som ses som naturligt och progressivt.

Denna berättelse går hand i hand med den om migranten – och särskilt muslimen – som en bakåtsträvande motsats. Här utgör de unga män vars föräldrar eller farföräldrar en gång landade i detta hypermoderna, sekulära, fantastiskt fria land ett ständigt projiceringsmål för konservatism och homofobi, konstaterar Mepschen. De tidigare generationer som migrerat från Marocko till Europa och Nederländerna via arbetskraftsinvandring och som numera betraktas som muslimer oavsett bakgrund.

Det är ingen slump att det i de västländer där framförallt lesbiska och bögar fått tillgång till ett villkorat medborgarskap finns ytterligare två utmärkande faktorer: socialdemokratins kris och en stark, närmast explosiv nyliberalism. Det är en utveckling som kännetecknas av en snabb transformering från välfärdsstat till ”lean state” – och där gaykulturen har använts som en viktig, mobiliserande komponent. Ett visst mått av sexuell frihet erkänns samtidigt som man flyttar bort ansvaret från andra statliga åtaganden.  En medelklassighet, gärna homosexuell, av det slag som den (kommersiella) gaykulturen kommit att representera i vissa utvalda delar i väst står alltså inte i konflikt med marknaden utan kan snarare stärka den.

En intensiv pridesommar fyller åter offentligheten, och hbtq-frågorna befinner sig i ett skifte. Tidigare kallades de demonstrationer, nu är det rekordlånga parader som står inför nya utmaningar med ett växande antal deltagare från de som skapat nya nationalistiska vågor i Sverige och Europa. För homosexuella partiledare och företagsponsrade regnbågsflaggor är inte bara ett mått på uppnådda friheter kring sexualitet och kön. De har också låst in oss i nya återvändsgränder. Inte bara för de människor och grupper som betalar ett högt pris som utpekade bakåtsträvare i den färdiga, mätta berättelsen. De förhoppningar som växer fram i Pridetider har inte bara gett oss ökad frihet att uttrycka sexualitet och identitet utan också skapat krav på att göra det. Fortsättningen avgörs av hur vi förmår utmana en homogen berättelse om ”oss”, vilka vi nu är, för en fortsatt progressiv och bred sexualpolitisk kamp.

Anna-Maria Sörberg