Aftonbladet Kultur september 2011
Inbjudningarna hade gått ut i största hemlighet och nu strömmade de mer än 80 uppklädda gästerna till födelsedagsfesten i en lägenhet i centrala Esfahan till. Men festen hann aldrig komma igång innan den iranska polisen slog till. Arsham Parsi var i telefon med en vän på plats och kunde höra deras hårda ord innan samtalet bröts. Hälften av gästerna klarade sig genom att övertyga polisen om sin heterosexualitet. De övriga betalade 100 000 kronor och fyra stycken fick piskstraff. Det här skedde i ännu en ny landsvåg av intensifierade trakasserier mot avvikare. Efter fortsatta polistrakasserier och påhälsningar valde många att fly mot väst.
Arsham Parsi, på snabbesök i Stockholm, känner till den iranska queera undergroundkulturen väl. Han har gjort det till sitt arbete att dokumentera och följa vänner och andras kamp. Efter 6 år i exil med Toronto som bas driver han organisation och sajten Iranian railroad for queer refugees dedikerad till alla som lever i tystnad, fortsätter bedriva motstånd eller som flyr landet med fokus på sexualitet och könsöverskridande.
När vi nu sitter ett tiotal personer i ett rum på RFSL med kaffe och småkakor och pratar om flyktinglotteriet i Europa är majoriteten män från Iran.
”Hur många av er är på flykt?”, frågar Arsham. Så gott som samtliga räcker upp handen och svarar ”fått avslag”, en efter en. ”Ok, då måste ni fundera hur ni på ett tydligare sätt kan berätta era historier för att man ska förstå förföljelsen. Vilka händelser som lett fram till att ni sitter här”.
”Precis som överallt annars är de flesta män här, men tro inte att det beror på att bögar är mer utsatta än andra,”, säger Arsham. ”Kvinnorna, transpersonerna är oftare än mer utsatta men har svårare att ta sig iväg, när det behövs”.
Det som utmanar systemet, själva avvikelsen, den som underminerar maskuliniteten som överordnad allt och som kräver tydlig åtskillnad i kön, är det som löper som en röd tråd i människors berättelser om utsatthet på de här grunderna. Men i den västliga migrationspolitiken ligger förmågan att förstå de här frågorna långt efter den mer konsekventa jakten på avvikare i vissa system. Det är tungt i rummet men Arsham vet sitt ansvar för att hålla hoppet vid liv. Vid depression och vanmakt vinner makten. Kanske kommer någon i sitt överklagande lyckas förklara sin situation och ta sig förbi idén om att avvikelse handlar om öppenhet och som något som ”homosexuella väljer eller inte väljer”. Det finns ändå hopp om förändring på andra sätt nu, säger Arsham.
”Jag brukar tänka att det råder Harvey Milk-tider i Iran, (amerikansk politiker och gayaktivist från 70-talet). Han påbörjade en stor förändring i hur man kan arbeta med de här frågorna politiskt, flyttade från öst till väst för att kunna bedriva kampen på bästa sätt, vi är många i samma situation idag”.
Imorgon åker han tillbaka mot öst, till Turkiet för att återförenas med sin familj som också flytt eftersom de inte öppet tagit avstånd från Arshams arbete och numera aktivt stöttar demokratikampen.
”Genom att slåss tillsammans oavsett bakgrund eller hjärtefråga uppnår vi gemensamma mål. Att tala om queera rättigheter är att tala om feministiska rättigheter. Det finns inte tio olika sorters rättigheter, det finns bara mänskliga rättigheter och vi måste engagera oss i allas och varandras kamp”.
Anna-Maria Sörberg
Anna-Maria Sörberg 