Text till MANA juni 2020 – om den svenska hivpolitiken

Det går mot kväll en gråmulen februaridag som ska gå till historien. För ett par timmar sedan röstade riksdagens socialutskott ja till en total översyn av svensk hivpolitik. Ett förslag som inkluderar en översyn av den omtvistade informationsplikten i Smittskyddslagen, kravet att informera en partner om sjukdomen innan sex. För den lilla gruppen organisationsrepresentanter, aktivister och politiker som nu samlas till ett lågmält mingel i RFSLs lokaler i centrala Stockholm markerar dagen ett efterlängtat slut på 35 års kamp. 

Många har följt frågan sedan utbrottet av aidspanik på 1980-talet till vår tid då hiv inte längre betraktas som ett förstadium till aids, snarare som en kronisk sjukdom som inte längre kan överföras om personen är under fungerande medicinsk behandling.

Det har varit en lång, väg kantad av svårigheter. Över allt, över utvecklingen vilar det stora projekt de alla härinne arbetat för: att fördela ansvaret för sjukdomen till ett land snarare än en minoritet.  

”Idag tänker jag på att Ingen smitta överfördes till någon av Mehdi Tayebs tillfälliga kontakter”, säger Andreas Berglöf stillsamt till den lilla församlade mingelpubliken. Han syftar på när Sverige fick sin första mediala ”hiv-man”. Inledningen på en längre kriminaliseringsvåg med rättegångsfall och stora rubriker.

I det tidigt prövade fallet av smittspridning 1998 som Berglöf påminner oss om skakades Sverige under några veckor av myndigheternas jakt på Mehdi Tayeb. Historierna om hans hänsynslösa framfart i Stockholms nattliv engagerade hela landet och löpsedlarna stod i brand. Ett monster med allt mörkare anletsdrag allt mer främmande, tog form. En man som likt ett vandrande virus sökte upp och förförde unga aningslösa kvinnor, ibland med våld, men också män. 102 kvinnor och två män rapporterade att de haft oskyddat sex med Tayeb. Med uppspärrade ögon, förstärka av det svart vita rastret i tidningspapperet stirrade han mot oss just när landet börjat tro att aidspaniken var över och medicinerna skulle rädda oss.

Skräcken hade slagit rot hos allmänhet och myndigheter, de förstärkta associationerna av ansvarslöshet och hänsynslöshet till en sjukdom som hela tiden förknippats med särskilda ”riskgrupper” förstärkte stigmat som funnits sedan ”bögpestens” tid och omöjliggjorde hänsyn i lagstiftningen. Det var en attityd som bara fick mer och mer kraft medan allt mindre uppmärksamhet riktades mot det avgörande faktum i fallet med vår första” hivman liksom med fall som följde i hans fotspår. Vanliga människor har tillfälligt sex utan att skydda sig men ska samtidigt aldrig behöva oroa sig för att komma i kontakt med någon risk för överföring av sjukdom. Det förfrämligande som låg över mediahysterin, formeln för den som hängs ut som en ”hiv-man” blottade också något annat som återkommit i varje rättegångsfall därefter vilket är kärnan i det som Andreas Berglöf sätter fingret på genom att gå tillbaka till det faktum att ingen av Tayebs offer fick hiv: hur chockerande självklart det var och fortsatt vara för människor att ha sex utan en tanke på möjligheten eller risken att smittas av en sjukdom. 

” Trots att en epidemi är något som kräver allas ansvar har staten genom åren varit tydlig med att man ansett att de som lever med hiv är de som har det främsta, närmast ensidiga ansvaret för det hivpreventiva arbetet,” avslutar Andreas Berglöf.

För tio år sedan mötte jag i arbetet med min reportagebok Det Sjuka ett tiotal av de människor som hängts ut i media som hiv-män och hiv-kvinnor. Det var komplicerade fall med skilda bakgrunder men vars liv rasat en dag när tystnaden brutits. Tystnaden som de alla på olika sätt blivit intalade att hålla fram tills att någon anmält. Där var Charles som deporterades, utvisades på livstid, från barn och hivmediciner i hemlandet Sverige. Nu satt han i sitt forna hemland i västafrika utan möjlighet till amnesti. Han hade haft oskyddat sex med två kvinnor. Han önskade allt ogjort, var ångerfull. Av berättelsen omkring. en lägenhetsdörr som sprayats ner med ”Hivman, stick hem” fanns inget med i den hårda domen.  Utanför Lillemors välskötta trädgårdshäck i den lilla småstaden stod människor och stirrade för att få en skymt av ”hivkvinnan”. Hon som dömts till fotboja efter att ha anmälts av sin före detta man som känt till hennes sjukdom men långt efter skilsmässan ändå valde att anmäla henne. Hon förlorade vårdnaden om sina barn och hängdes ut i media. Hon var också ångerfull, hade svårt att greppa det som hänt. Men det land som framträdde bakom Charles och Lillemor syntes desto tydligare. Ett land där en sjukdom som hiv anses onaturligt. Ett land som utvisar en människa som markering om hiv är något främmande, inte hör hemma här.  Resonemangen från domare och rättegångsprotokoll handlade om monstruösa beteenden, en önskan att straffa en människa som kanske betett sig ignorant men samtidigt bokstavligen följt de instruktioner som samhället signalerat: var tyst om din sjukdom. Den är onaturlig. 

Nu är det visserligen över, det kommer inte några fler hivmän. Men de liv som rasat får knappast någon upprättelse. 

”Ett viktigt steg är idag taget” säger vänsterpartisten Karin Rågsjö som länge arbetat för en förändring av den svenska hivpolitiken och som ledamot i socialutskottet varit med och röstat fram det historiska beslutet.  

”Nu återstår att ta itu med tystnaden, eller ”förhållningssättet” som hon kallar det.  ”Vi ser ännu tendenser till att människor fortsätter vara okunniga, oinsatta, till och med är kvar i 80-talets panikstämning.”

George Svéd, en av få som ingick i Aidsdelegationen som representant för RFSL under panikens 80-tal försökte förgäves förmå delegationens ledamöter att hålla en mer sansad linje mot de som snabbt ville bomma igen aidsbordellerna som de kallades, ett fåtal existerande mötesplatser för offentligt sex bland homosexuella män. Innan de flesta förstått det var subkulturen borta, bastuklubbarna förbjudna.

”Vår erfarenhet då av de få klubbar som fanns handlade om att förmedla kunskap om hur man bedriver säkrarare sex.”

När polisen hittade använda kondomer såg de bevis för att sex förekom och propagerade för stängning. För Svéd och alla omkring honom som arbetade med att informera homosexuella män om risker handlade en använd kondom om ett bevis på att människor förstått att man måste ha säkrare sex och att man förstod riskerna. 

”Visst, det är lätt att vara efterklok. Tiden innebar panik, ingen hade svaren och inget botemedel fanns”, fortsätter Svéd. ”Ändå kan jag nte låta bli att tänka på hur utvecklingen sett ut om vi lyckats förmedla den grund vi idag äntligen tillslut hamnat vid: en sjukdom som hiv måste alla dela. Båda parter måste ta hundra procent ansvar, inte 50. Framförallt kan inte en part ta allt ansvar.” 

Alla i rummet är överens om det viktiga och historiska med dagens beslut. Frågan är om det räcker till en verklig uppgörelse av det tvådelade samhälle som växt fram: det som byggts på de som vet och bär allt ansvar och de som inte har en susning. Hindren är i alla fall undanröjda. Nu återstår resten. Ett erkännande av de konsekvenser den svenska vägens politik har inneburit. 

Anna-Maria Sörberg