Text till programblad inför uppsättningen av Fun Home på Kulturhuset, Stadsteatern, april 2017

Med svart tuschpenna har någon skrivit ”LGBTs for Trump” över regnbågsflaggan som den blivande presidenten vecklar ut från scenen under ett av sina valupptaktsmöten. Det är en månad kvar innan Donald Trump ska väljas till president över världens mäktigaste land. Han går fram och tillbaka över scenen med jätteflaggan och den jublande massan i Colorado vill aldrig sluta applådera. När stunden är över viker han ihop den och låter den gå tillbaka till publiken.

I sitt en timma långa valtal som följer nämner han inget om vad gesten betytt, säger inget om hbt-rättigheter eller vad flaggan står för. Ett faktum som knappast förvånar. Det är så här vi vant oss att regnbågsflaggan tar plats i en västlig offentlighet. Som en symbol som hissas som en hyllning till »våra« värderingar, en tolerant hållning som lovar möjligheter för alla och diversitet som den viktigaste kryddan till festen.

När republikanska partiet samtidigt passerar sin valplattform är den mer bakåtsträvande än någonsin vad gäller sexuella och reproduktiva rättigheter. Med förslag om inskränkningar i aborträtten, upphävande av tidigare diskrimineringslagstiftningar kopplat till könsidentitet och sexuell läggning och ett uttryckligt motstånd mot den äktenskapslag för samkönade som landet under ett gigantiskt regnbågsfirande från samma vita hus som numera skickar ut helt andra signaler, får också Log Cabin Republicans, partiets nationella gayförening, svårt att smälta paradoxen.

Men när Trump mödosamt bokstaverar sig igenom det magiska l-g-b-t från promptern på en scen i Cleveland inför miljoner tevetittare till stöd för alla offren vid massakern mot en queerklubb i Orlando, går gayrepublikanerna och deras följare på nytt över till att hyllande betrakta händelsen som ett regnbågshistoriskt statement: ”Aldrig tidigare har någon så tydligt uttalat sitt stöd till hbtq-personer från ett republikanskt partikonvent”. I Washington Post skriver den en gång amerikanska talesmannen för USAs ambassadpersonal att Trump är en president för alla amerikaner och därför en stolt bärare av regnbågsflaggan: med den symboliska flaggan som grund anses han ha ”förändrat det republikanska partiets stöd till hbtq-frågorna för all framtid”

”Jag slåss för hbtq-communityt medan Hillary kommer ta in ännu fler människor som hotar er frihet”, twittrar den blivande presidenten. Det blir allt tydligare vilken roll hbtq-frågorna spelar i det USA vi nu vaknat upp till. Spelandet på en regnbågsgodhet har ett betydligt högre syfte än det rent symboliska. Det handlar om att ”försvara” hbtq-medborgarna mot det Trump och många med honom nu ägnar allt mer kraft åt att måla upp som ett hot mot nationen: de förmodat heterosexuella och homofoba flyktingar som söker skydd, asylsökande människor, och framförallt muslimer. I den överbyggande kampen för att slå split mellan medborgare och migranter har regnbågsflaggan fått sin givna plats.

Regnbågsmanifestationer med andra syften än som välvilliga uttryck för tolerans tycks dra med sig allt fler. Den motsägelsefullhet, den paradox som frågorna om sexualitet och könsidentitet är inskrivna har sällan framträtt så tydligt som via den absoluta maktens högsta ledare – han som ömsom sveper regnbågsflaggan över scenen, ömsom låter mattan rullas tillbaka för tusentals queera liv.

Det tycks svårare än någonsin att handla ”rätt”. I ett sånt läge har det sällan varit så viktigt att hålla blicken på det övergripande målet för att urskilja den politik som breder ut sig, den som rullar fram genom det nätverk av hat som följt en förmodat oskyldig regnbågsflagga och ett aldrig så enkelt framfört budskap i svart tusch.

Anna-Maria Sörberg