Skrev kortis i nya numret av Ottar om en härlig grön bok:

Mycket har sagts och skrivits om mellankrigstidens queera air som fick så starkt utlopp i Paris. Men sällan har den skildrats så köttigt och relationellt som i Diana Souhamis No modernism without lesbians. 

Trots titeln är det knappast identiteten som står i centrum. Snarare framträder en komplex och gränsöverskridande mix av allt – inte minst sexualitet och kön – och en tid då kvinnorna bröt mark som aldrig förr. Framförallt kulturens. Medan hotet från fascismen och en allt mer konservativ censur stampade vid dörren hölls salonger och smiddes politiska planer. 

Gertrude Stein, Bryher, Romaine Brooks, Sylvia Beach är några i persongalleriet Souhami skildrar. De körde ambulans, skrev och målade, var bokhandlare, skickade medel (många kom från pengar och familjer med förmögenheter) för att hjälpa människor fly längs Europas gränser, smugglade böcker för att hålla livsviktiga berättelser vid liv. 

Medan Gertrude Stein hade en mer återhållen fäbless – närmast straight acting – i sina salonger på Rue de Fleurus gjorde Natalie Barney allt för att göra upp med varenda borgerlig etikett. Under tre decennier byggdes Barneys värld på obegränsade relationer och queerhet. Det sappfiska centrat i väst, kallar Souhami salongerna. Som ekonomiskt oberoende var det förstås enklare att leva generöst. Men Barney lämnar efter sig ett arv. Hon är ett inspirerande exempel på hur ett liv kan levas. Eller som hon själv summerade det:  ”I am a lesbian. One need not hide it nor boast of it, though being other than normal is a perilous advantage”. 

Anna-Maria Sörberg