Det Sjuka – ”Hivmän, ”hivkvinnor” och andra främlingar, Atlas 2009

Röster om boken:

”Det är välskrivet och vältänkt, och gripande i mötena med personerna bakom den mediala bilden av målsökande robotar som drar runt Stureplan i jakt på offer att ragga upp och smitta ner.” Anna Hellsten, Sydsvenskan

”Sörberg lyckas med sina knivskarpa intervjuer visa hur hysteriskt samhället – och inte minst kvällspressen – reagerade när vi drabbades av hiv. Här finns mänskligt tragiska öden som belyser utan att fördöma. Föredömligt!” Lasse Råde, Expressen

”Det är viktiga frågor som Anna-Maria Sörbergs bok ställer och som förhoppningsvis kommer leda till mycket debatt och uppmärksamhet.” Lina Samuelsson, Östran

”Finns det en nyckelmening i Anna-Maria Sörbergs Det sjuka så är det den sista: ”Rädslan för hiv är alltid mer en rädsla för det främmande än för döden.”  Anders Johansson, Aftonbladet Kultur

”Anna-Maria gör hivmännen till människor” QX.se

Innehåll:

1980-talets hysteriska skrämselpropagande må ha försvunnit, men hiv fortsätter vara starkt kopplat till förövar- och offerrollen, brott och straff, fängelse och utvisning. ”Hivmännen” är det svenska samhällets monster, som till varje pris måste hållas utanför.

I  reportageboken Det Sjuka intervjuar jag åtta så kallade ”hiv-män” och en ”hiv-kvinna” som alla, trots olika bakgrunder, liv och val visar sig ha några viktiga gemensamma nämnare: de hade aldrig pratat om sin sjukdom i en vardag, en dag rasade allt: dagen då de blev anmälda, av sin make, av någon tillfällig sexpartner eller en tidigare älskad. Flera av de intervjuade blev hämtade av polis och därefter dömda i domstol för att ha försökt smitta eller smittat någon annan med hiv som rubriceringarna lyder.

Tillsammans bildar människorna bakom porträtten ett mönster över den svenska hiv-politiken: ett samhälle som gör det omöjligt att leva med hiv i en vardag. I media skildras deras berättelser ofta som ett enskilt olycksfall, en person som betett sig illa och ansvarslöst medan rädsla och främlingskap, utsatthet och destruktiv självförnekelse hamnar i bakgrunden. Tillsammans visar deras berättelser på konsekvenserna av när hiv blir en omöjlig sjukdom att leva med och framförallt när ett samhälle slutar ta ansvar, vänder sig bort från en sjukdom som angår alla.