Texter till utställning om queer historia på Spritmuseum:

Absolut Art Collection kom till i ett skede av hbtqi-historien som kan beskrivas som ett paradigmskifte. Den tid som omgärdar urvalets inledande verk av Andy Warhol från 1984 var omvälvande. Sammanfallandet med aidspaniken, insikten om hur den skulle komma att påverka en hel värld, skapade stark närvaro och en kreativ våg. Den bokstavliga erfarenheten av att leva med döden runt hörnet gav utrymme för en klubbkultur där konst, sex, och energi utgjorde självklara komponenter som fick stark påverkan på västvärldens storstäder som New York, London, Paris liksom Stockholm. 

Fotografen Elisabeth Ohlson inbjuden av Spritmuseum som gästkurator, ger oss här sin personliga ingång till denna tid. En tid då hon formades till den konstnär och hbtqi-aktivist hon är idag. Hon har valt bland 850 konstverk – en gränslöst divers konstsamling – av installationer, filmer, målningar, bonader, bland kitsch, traditionell folkkonst, okända och erkända, provocerande och medgörliga konstverk. Spänningen mellan de olika konstnärernas personliga förhållningssätt till beställaren Absolut Vodkas enda krav – placerandet av flaskan i en central position – får här ytterligare en dimension när den kopplas till teman som hiv och aids, gatukonst, aktivism och relationer i sexualitetens fotspår.

”Jag har alltid fått kritik för att jag anses vara en plakatkonstnär men för mig har arbetet i första hand formats av en lojalitet och en samhörighet med ett community. En vilja att föra in konsten där. Mitt arbete är en självklar del av en kamp. Men mitt liv, och jag som person, består förstås av fler aspekter. En del av konstverken som ingår i den här utställningen har jag valt för att något i färg och komposition tilltalar mig, för att motivet väcker känsla och nyfikenhet. Jag har tagit mig friheten att tolka verken på mitt eget vis, utan att mina associationer nödvändigtvis behöver stämma med konstnärens ursprungliga intentioner.”

Elisabeth som är uppfostrad i en kristen miljö, något konservativ men aldrig väjandes för existentiella frågor om liv och död, hade en viss förberedelse för den omvälvning som skedde när hiv/aids slog ner bland hennes vänner. 

”Jag inledde min konstnärliga fotobana i Sverige under en tid då mina bögvänner drabbades hårt av hiv och aids. Min första egna utställning var en hyllning till läderbögarna och den kultur de gett oss. Vi levde i en tid då sjukdomen präglade allt. En sjukdom som slog urskillningslöst mot människor.”

Föraktet och hatet som framträdde i samhället mot de som insjuknade blev ett uppvaknande. Att leva så nära sorg och smärta, se människor sjuka medan det mänskliga i deras berättelser försvann när sjukdomen togs emot i offentligheten innebar en chock.  

”Det gjorde mig rasande. Hur kunde det bli så här? Hur kunde människor som var sjuka skuldbeläggas, som om en sjukdom som slog så urskillningslöst och orättvist var någons fel. Hiv och aids, alla de frågor som följde i sjukdomens spår kom snart att utgöra grunden i mitt konstnärliga arbete. Här fanns inget att ducka från, inget att gå tillbaka från. En gemensam kamp var självklar.”

Sammankopplingen av sex, död och homosexualitet innebar särskilda utmaningar för hbtqi-personer. För en rörelse mitt i en viktig organisering innebar aidspaniken att många människor slungades tillbaka in i garderoben i mötet med ett samhälle fyllt av stigma och skam.

På avdelning 53 på Roslagstulls sjukhus diagnostiserades den första människan i Sverige med aids 1982. Här kämpade under följande år så många människor för sina liv och här hamnade många av Elisabeths vänner. En av de hon följde närmast var Tommy. Han var den snälla, varma bonden från landet som blev djurskötare och som älskade alla levande varelser han mötte på sin arbetsplats Skansen. 

”Det tog ett år från att han fick sitt sjukdomsbesked innan han började tyna bort. Jag följde honom nära, till slutet. Tommys sista nyår firade vi på avdelningen. Vi satt där jag och tre eller fyra killar runt tjockteven i samlingsrummet, alla så avmagrade. Medan det nya året ringdes in var det tyst hos oss. Alla visste vad som väntade. Tommy var samtidigt lugn. Han var sån, han var inte rädd.”

Den tid som präglades av aidspanik pågick i mer än ett decennium och har påverkat hbtqi-kulturen för alltid. Solidariteten med de som insjuknade präglade mångas liv oavsett om man själv var direkt eller indirekt drabbad, oavsett om man tillhörde någon av de definierade riskgrupperna. Ett arbete som har fortsatt utgöra ett nav i en politisk queer kamp. Många, inte minst lesbiska och transpersoner, deltog i uppbyggnaden av en organisering och har fortsatt använda sina erfarenheter för att mobilisera breda allianser i hbtqi-rörelser världen över. För Elisabeth utgjorde tiden ett avstamp till hennes nästa konstnärliga projekt med Ecce Homo. 

New York 1985 

”They were gorgeous, extremely stylish, and danced fantastically” skriver den amerikanske konstkritikern Edit DeAk om Haring och många andra av de unga konstnärer som rörde sig på New Yorks konstscen runt mitten av 80-talet. Citatet är lika mycket en beskrivning av en tid och ett konstliv som gav New York en unik energi. En rad konstnärer, Andy Warhol, Keith Haring, Ross Bleckner – tillsammans med många fler som inte representeras här – befann sig mitt i denna våg men valde också egna sätt att göra motstånd mot ett etablissemang. The Mudd Club, Club 57 och CBGB’s spelade en särskild roll som mötesplatser liksom experimentella konstskolor som School of Visual arts. Vissa var infödda och privilegierade, andra som Keith Haring hade ramlat in i staden från USAs mindre städer där det var svårare att leva som gay. Om Warhol var spindeln i nätet, den som kände alla och alla ville känna, representerade Haring ett ”baby crowd”, en grupp som experimenterade hands on med gatukonst, grafitti och måleri. Många plockades upp av radikala, nystartade gallerier liksom av konsteliten som hungrade efter ny energi.

”Keith Haring var en av mina stora inspirationskällor. Han gick sin egen väg, vågade testa nytt, öppnade affär och sålde sina verk i massproduktion. Han använde sitt konstnärskap och position som världsstjärna som ett verktyg i den politiska kampen mot hiv och aids på 1980-talet. Jag kände även stark samhörighet med fotografen Annie Leibovitz arbeten. Jag såg hur fritt hon skapade, hur hon konstruerade sina bilder med referenser till klassisk konst, hur hon vågade kombinera högt och lågt och röra sig mellan vitt skilda estetiska uttryck.” 

Hiv, aids och konst som aktivism 

Enbart i New York hade 25 000 människor dött i aids 1987 när pjäsförfattaren Larry Kramer höll ett långt brinnande och ursinnigt tal i stadens center inför ett samlat hbtqi-community. Så formades en ny aktivistisk rörelse: Act Up. En rörelse som var ett direkt svar på den ignorans som makten, ändå upp till presidentnivå, visade människor som redan fallit offer för sjukdomen. På kort tid växte rörelsen till en kraftfull, anarkistisk spretig organisering med tentakler till en rad andra länder, inklusive Sverige och till olika rörelser och communities. Det handlade om människor som samhället vänt ryggen. Hemlösa, sexarbetare, sprutnarkomaner, homosexuella.  Act Up byggde på erfarenheter från de som redan gjort ett långt politiskt fotarbete: svarta, feminister, lesbiska, queera. Tillsammans skapade man gatuaktioner mot en konservativ politisk omgivning för att få tillgång till livsviktiga sjukförsäkringar, sjukvård och mediciner från en sluten och vinstdrivande läkemedelsindustri. Arbetet fick effekt på opinionen. Iscensättningar av gatubegravningar för de offer som hittills saknat erkännande, blockerande av ingångar till kommersiella och politiska institutioner som Wall Street, läkemedelsbolag och Vita Huset fick stor uppmärksamhet och påverkade opinionen. 

Många konstnärer engagerade sig i Act Up. Keith Harings arbete utgjorde en självklar del i deras budskap. Hans verk Ignorans = rädsla kom till mitt under aidspaniken när en amerikan diagnostiserades med hiv varje minut. I en av sina sista intervjuer innan han dog i komplikationer av aids talar han om tiden som fylld av fruktansvärda umbäranden men också som en tid fylld av intensitet:  ”Så många människor tvingas tänka igenom på riktigt varför vi är här, varför vi lever och i varje stund uppskatta livet.”, säger Haring vars bilder fortsatt leva och rusar av energi och livslust. 

Historia 

The Stonewall Riots var ett sex dagars uppror mot en repressiv omgivning i juni 1969. Den tid som föregick Stonewall var en där könsöverskridare, unga hemlösa, lesbiska, homosexuella, alla som ingick i en brokig samling av queera människor, systematiskt förföljdes och trakasserades av polis och ordningsmakt. Det skedde på gator, från omgivningen och genom regelbundna razzior på barer. Stonewall Inn var en bar mitt i Village, en av de många platser med tentakler till maffian och en känd mötesplats för queera människor. Det började som en helt vanlig sommarkväll och ännu en razzia från sedlighetspolisen. Men den här kvällen spårade allt ur, protesterna växte sig så starka att polisen istället möttes av nederlag. Polisens rädsla för de allt mer växande protesterna ledde till sist till att de stängde in sig på baren. 

Den kollektiva resning som Stonewall-upproret innebar utgör en grund i hbtqi-rörelsernas historia. Filmer, böcker och minnesmärken berättare numera historien vidare och pionjärer som Marsha P. Johnson och Sylvia Rivera har blivit synonyma hjältar och symboler för upproret som ledde till en helt ny våg av politisk organisering för hbtqi-rörelserna. På baren fanns också en anonym butch som tycks ha spelat en viktig roll i resningen på Stonewall Inn. Hen har inget namn, ingen vet vem hen var. Men många vittnesmål som ingår i historieskrivningen om den legendariska kvällen berättar historien om den tysta butchen som så ofta satt där i baren och drack sen öl. När hen blev utsläpad av polis mot arrestbilen var det hen som skrek till de som samlats utanför att göra någo. Spelar det någon roll vem som kastade den första stenen? Framförallt visar en resning som Stonewall att det krävs ett kollektiv, inte en individ, för att förändring. 

Det var ett kollektiv som slog tillbaka mot en repressiv makt den där kvällen. Ett kollektiv som ledde till att många fick upp ögonen för förföljelsen mot transpersoner, unga hemlösa queerkids, homosexuella, bisexuella, butchar, och femmes och många fler av de existenser som ingår i ett brokigt fält av queerhet. 

Den resa som regnbågsflaggan och hbtqi-frågorna gjort i vår samtid har inneburit något av ett skifte. En förändring som fört med sig en motsägelse. I takt med de allt mer uppmärksammade Prideparaderna genom många av västvärldens storstäder växer också kraven på att andra aspekter än kommersiella budskap och positiva slagord som party, styrka och stolthet tar plats. Behovet av att lyfta smärta, sorg och utsatthet, det som förenar en lång historia av queert liv genom politik, konst och litteratur växer. Det handlar om människor som genom alla tider slagits mot systematiskt förakt, mot en oförstående omgivning och vars liv måste stå i fokus för att inte banden mellan olika tider och grupper ska brytas.

”Kampen är inget man köper, man kan inte betala eller köpa en frigörelse. Den måste komma av egen tid, av egna erfarenheter och av egen kraft. Det finns ett problem idag som framträder via Prideevenemangen: att kulturen närmast försvinner när kommersiella krafter får ta så mycket plats som idag. Man måste vara noga med att om företag, varumärken och reklam ska ta den plats de får idag så måste ett ännu större utrymme ges åt icke kommersiell kultur. Det är enda sättet att få en balans.”

Idag pågår omfattande nedmonteringar av rättigheter i syfte att återupprätta en patriarkal kontroll över kvinnor, icke heterosexuella, migranter, utpekade grupper som inte anses leva upp till ett trångt definierat familjeideal. I en rad länder växer politiska rörelsers, samhällens och regimers behov av att kontrollera det man ser som farligt eller avvikande.  

Samtidigt fortsätter människor och att göra motstånd, nya rörelser som protesterar växer fram för människor rätt att definiera sig som de vill, följa sina egna vägar utifrån hur de uppfattar eller känner sig, ha rätten till sina egna kroppar och ha sex med den de vill. Människors förmåga och kamp mot begränsningar i system, mot omgivningars förakt eller till och med hot fortsätter. Det är viktigt att konstatera att vissa makters försök att kontrollera människor sällan lyckas även om priset är högt för de som vägrar inlemma sig.

”Bilden av repression och våld mot hbtqi-människor världen över tog jag inför 20-års jubiléet av Pride i Sverige. Idag känns den kusligt aktuell som kommentar till vår samtid. I Ungern, Turkiet, Ryssland pågår våldet sanktionerat från högsta instans. Här i Sverige har vi ett riksdagsparti som vill nedmontera den fria kulturen, bestämma vad som får visas och inte och hindra regnbågsflaggan från att hissas. Jag är rädd att det blir en allt mer allmän åsikt. Kampen är aldrig färdig, dåtid och nutid hänger samman. liksom vi alla hänger samman med utvecklingen globalt. Det får vi aldrig glömma.” 

Text: Anna-Maria Sörberg

https://spritmuseum.se/utstallning/absolut-art-collection-ur-ett-hbtq-perspektiv/