DN Kultur juni 2016

Det var som ett organiserat skri från avgrunden, en ständig och tilltagande mix av katoliker och konservativa som drog fram, vällde över Frankrikes gator och torg, förenade i ett ursinne och skräck inför landets undergång. Det historiska beslutet att låta äktenskapsinstitutionen omfatta alla, också samkönade, stod framför dörren och det fanns ingen väg tillbaka. Men knappt hade avgrundsvrålet lagt sig, lagen införts och gaysen gått till altaret förrän en ny besynnerlig utveckling börjat framträda.

När Julian Odoul, hunk och regelbunden omslagspojke på gaytidningar som Têtu och Gab deklarerade sin lojalitet till Nationella Fronten, gömde sina biceps under den kritstrecksrandiga kostymen och började valturnera med Marine Merechal Le Pan, systerdotter till partiledaren och den yngsta kvinnan i topposition, sågs det först som en apart yttring. Men så smygplåtades partiets andre man Florian Phillipot med pojkvännen på lyxhotell i Wien och senare samma vecka deklarerade grundaren av Frankrikes konservativa gayorganisation Sébastien Chenu att han lämnar Republikanerna för att ta plats som Nationella frontens ansvarige för kulturfrågor. Ett mönster växer fram.

I Rose Marine. Enquête sur le FN et l´homosexualité från 2016 gör journalisten Marie-Pierre Bourgeois en ambitiös genomgång av Nationella Frontens utveckling i relation till gaykulturen. Hon konstaterar att den med nöd och näppe genomdrivna äktenskapslagen, den som knappt någon i socialistregeringen i efterhand vill tala om, uppenbarligen haft ett enormt genomslag för en grupp som nu blivit en del av ett nationellt ”vi”: en tredjedel av de som valt att ingå samkönat äktenskap sedan lagändringen röstar nu på Nationella Fronten. Inom Paris urbana gaykultur röstar närmare 30 procent på partiet, att jämföra mot hälften av stadens heterosexuella.

Det handlar om en förskjutning av perspektiv. En omvinkling av frågorna när en del av en tidigare utestängd grupp hamnar bland de etablerade. Det faktum att vissa homosexuella män nu blir del av nationen, det som utgör ett fullvärdigt medborgarskap har inneburit en förändring av partiets retorik men med samma grundläggande budskap, menar Bourgeois. Den uttalade kampen mot islam, sammansmält med en mer direkt aggressivitet mot landets största minoritetsgrupper, muslimer och araber, har ersatts av en mer slick ton när ”de nya fransmännen”, den nya nationalismen tar plats. Nu talas det mer om nationell säkerhet och hårdare gränskontroller tillsammans med en stark EU-kritik och partiets rasism framstår som lite mer städad, lite mer modern om man så vill. Genom att utnyttja de nya liberala kärnvärden av urbanitet och progressivitet som tillskrivs gaygruppen tvättas samtidigt partiets långa historia av öppen homofobi och antisemitism. Moderniseringen innehåller inget verkligt arbete med uppgörelser av historien, det visar Bourgeois genomgång av partiets snart 40-åriga historia med all tydlighet, men den förskjuter samma frågor till en tacksam medial skugga.

De nya fullvärdiga medborgarna, tillhör en kraftfull och mobiliserbar kategori. De ingår i en ny version av sexuell modernitet som skapat nya politiska dimensioner. I Same-sex marriage, nation, and race: French political logics and rhetorics visar sociologen Eric Fassin hur landets omtumlande historia, tiden mellan partnerskapslagen, Pacte Civil de Solidarité (PaCS) och det väckta ramaskriet kring äktenskapslagen drygt tio år senare, inneburit en förskjutning, omdefiniering kring frågor om ursprung och släktskap. Skräcken över samkönades möjlighet till egna barn var ett tydligt stråk i motståndet, skriver Fassin som ytterst blottar en ny våg av religiositet och biologism som sipprar ner i alla lager och delar av samhället. Ett annat sätt att se det på är hur protesterna knappast var riktade MOT homosexuella eller hbt-personer som grupp, de som knappast eller aldrig erkänns ändå. Snarare framträder en postmodern ångest inför ett förändrat samhälle, en längtan om en återgång till inbillade gemenskaper och en uppdaterad skräck för ”dom andra”, vilka de nu är. Medan protesterna lägger sig är frågorna delvis omflyttade.

Tillgången till äktenskapet, den i väst så hyllade formen som allt oftare betraktas som själva beviset för att ett land uppnått lika rättigheter mellan de som ingår i den brokiga gruppen hbt-personer och resten, har fått en bitter eftersmak. Striden om nationella identiteter, vem som ska få tillhöra, vem som ska räknas och hur nya gränser ska upprätthållas och försvaras likaså. Det råder nya queera tider och Frankrike är mitt i dem.

Anna-Maria Sörberg

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/rosa-nationalism-pa-franska/