För Ottar

De var uppslupna, nykära, med champagne i kroppen, redo för hot shots, när de ramlade in till baren. Två unga män som mötts i Kristdemokraternas Pride-tält. En konservativ, kristen politisk värdegrund betraktades länge i konflikt med att vara homosexuell, sa den ene. Så är det inte längre, så är det inte idag. ”Idag är det enda jobbiga att möta lesbiska kvinnor. De kan bli aggressiva över mitt politiska val”, avslutade han och glittrade med ögonen. ”Det låter jobbigt”, sa jag och var samtidigt osäker på vad jag menade. Antog han att jag skulle bli arg, varför blev jag inte det? Vad låg mellan oss i det som utifrån sett ofta benämns som ett ”vi” – i alla fall när man kikar in på en gaybar i Sverige en frusen vinterdag 2026? 

Jag finner ett svar när jag bläddrar i Lambda Nordicas senaste nummer med tema queer sorg. ”När någon dör, när platser, saker eller varelser går förlorade, när politisk hegemoni, en viss typ av ordning överges går även ”vi” som konventionellt föreställda enskilda personer förlorade.” skriver redaktörerna. Det ligger förändring i luften. Det är någon annans tid nu. 

Queer sorg, ett kritiskt fält, som växt fram med viss kraft under vår dystopiska tid, rymmer en lika rik flora som den politiska vändning vi befinner oss i. Här finns texter om brutna tider, liv under havsytan, formerandet av queera relationer i ett postsocialistiskt Ungern och hur man håller liv levande som varit. ”Med sorg finns potential att spränga förutbestämda ramar”. Det låter kanske banalt. Men det leder också till bakgator. De där som José Esteban Muñoz längtade till i Cruising Utopia medan Pride-eventen växte till jättar med målsökande företag som sökte nya marknadssegment kring milleniet. Disidentifiering var ordet. Han släppte tiden som var, gick ur den, föreställde sig en liten grupp av människor i en återvändsgränd dit solen inte når. De håller i små kartongbitar med budskap knappt läsbara. Queer som vision och utopi har ännu inte hänt. 

Däri ligger sorgens potential. En motkraft. Kanske till och med en öppning för att omformulera ett kollektivt band. Kanske händer det snart på en gaybar här eller långt härifrån. Det finns inte ett vi, en tid eller någon som helst infrielse i påståendet om att det måste bli bättre, upprepar texterna. Men det finns kanske en förtröstan i sorgen som alltid närvarande – också när nya vindar och tider sköljer över oss. Den glömmer inte, den följer med och bär vidare mot en framtid vi inte vet något om. Det enda vi vet är att det blir på ett annat sätt än här och nu. 

Anna-Maria Sörberg

Lambda Nordica – tidskrift för homo/lesbisk/bi/trans/queerforskning. Queer Grief nr 2, vol 30, 2025