Det började här

Text till programblad av Farnaz Arbabis uppsättning Angels in America på Dramaten, februari 2018

”Det började här”, säger Larry Kramer och tar mig med in i vardagsrummet i Manhattan-våningen. Det är ljum sensommar i New York, som den där kvällen för drygt 30 år sedan då han samlade ett knappt hundratal vänner i det rymliga vardagsrummet för att ta emot nyheten som skulle förändra allt.
”Jag glömmer aldrig ansiktsuttrycken. Plötsligt var framtiden fylld av sjukdom och död, som om den redan var skriven”, säger han och sveper med armen över rummet där vi står. Det var en brokig skara av författare, underhållningsartister, skådespelare, wall-street-mäklare, journalister som hörde läkarvännen berätta om ett dödligt virus som tycktes sprida sig snabbt genom sex och slog särskilt hårt mot ett gaycommunity. De fall av insjuknade man redan kände till utgjorde bara toppen av ett isberg.

För den privilegierade och firade pjäsförfattaren Larry Kramer innebar utbrottet en vändpunkt i livet. Han blev aktivist och vigde sitt liv åt att organisera kampen mot sjukdomen. Människor han haft kontakt med och räknat med, många högt uppsatta i maktens korridorer, ringde plötsligt inte tillbaka. Inte ens stadens borgmästare – han som alla visste var homosexuell – besvarade samtalen.

”Det fanns ingen hjälp att få när vi drog igång det hiv-preventiva arbetet, det var så förnedrande. Jag som var en framgångsrik, viktig person med fin utbildning var helt oförberedd på att bemötas som någon från samhällets botten.

Drygt fem år senare hade över 25000 människor dött i en epidemi utan slut. Efter ett långt brinnande tal av en upprorisk Larry Kramer en marskväll i stadens center för gaycommunityt tog en ny aktivistisk rörelse form: Act Up. På kort tid växte den till en kraftfull, ledarlös, anarkistisk rörelse med tentakler över hela landet, till olika rörelser och communities. Byggd på erfarenheter från de som redan gjort ett långt politiskt fotarbete: svarta, feminister, lesbiska, queera, drog en våg av gatuaktioner mot den konservativa politiska omgivningen igång som fick effekt på opinionen. Iscensättningar av gatubegravningar för alla de offer som hittills saknat erkännande, blockerande av ingångar till kommersiella och politiska institutioner som Wall Street, läkemedelsbolag och Vita Huset. Bakom allt låg kampen för att rädda människoliv som inte räknats, för livsviktiga sjukförsäkringar, att få ut testmediciner från en vinstdrivande läkemedelsindustri och hitta vårdplatser till de mest utsatta.

Det är en ofattbar historia Larry Kramer och så många andra bär på. Utanför fönstret i hans fashionabla våning på femte avenyn pågår stadslivet för fullt och en mobilisering inför ännu en av årets sista partyhelger, bögarnas julafton i beachmeckat Fire Island. En ny generation, post aids, har tagit över. Larry Kramer är inte imponerad, istället är han arg och besviken på en gayvärld fixerad vid att konsumera eller glömma. Han som varit med om något få idag kan förstå, så många av de han slogs tillsammans med är borta, andra som kommit till bryr sig allt för lite.

”Det går inte att leva så meningslöst som vi gör”, säger han. ”Alltför många fiender, människor som hatar står alltid beredda att dra igång. Vi får aldrig sluta kämpa.”

För honom vars liv förändrats av en sjukdom som skördar nya offer över världen står det klart att den kamp som inleddes hemma i vardagsrummet växt till något långt större. Att leva meningslöst är att leva utan insikt om att det alltid kommer krävas en större gemenskap att bygga på för att upprätthålla erkännanden, menar Kramer.

Att återvända till just den här tiden och platsen handlar inte enbart om respekt för en del av historien vi aldrig får glömma eller om melankoli, menar han. Det handlar om att påminna sig om hur nära kanten vi alltid befinner oss. Att nyvunna privilegier lätt kan ryckas ifrån oss och att det inte finns något att falla tillbaka på utan en organisering förankrad i solidaritet och med starka band mellan olika grupper som tilldelas olika status.

Det handlar om den ständiga vikten av att reflektera över hur vi lever tillsammans och formulerar politik i en miljö där nya konservativa och nationalistiska vindar åter är på frammarsch. Det medborgarskap som Prior i Angels in America drömmer om har delvis tilldelats Larry Kramer och många av de som i takt med bromsmedicinernas intåg i väst tagit ett kliv närmare normaliteten. Men Kramers ilska stannar kvar, blir en parafras till Harpers desperata, visionära utsaga. Den som uttalas från någon vars liv gått i spillror av psykisk sjukdom, kärlekslöshet och en fientlig omgivning. En klarsynt vision om vad det kan innebära att fortsätta slåss: ”Inget går förlorat för alltid. I den här världen pågår en sorts smärtsam utveckling. Längtan efter det vi lämnat bakom oss och drömmen om det som komma skall.”

Anna-Maria Sörberg