Ottar nr 1-2 2018

Det är senvinterkväll på ett möte hos svenska PEN som arbetar för förföljda författare och journalister. På den lilla scenen pratar förintelseöverlevaren Hédi Fried. Iklädd rosa kofta och med nykammat hår berättar hon med sin raka, stillsamma röst om hur hon och hennes syster deporterades 1944 från hemmet i en ungerskrumänsk by och hamnade i Auschwitz arbetsläger. Med viss tur, som hon uttrycker det, höll hon sig vid liv tills kriget var över.

Det borde få stanna där. Hédi Frieds berättelse är ett livsviktigt vittnesmål över nazisternas utrotningspolitik som hon återkommer till i föreläsningar, samtal, artiklar och facebookgrupper. Efter framträdandet frågar jag vad hon tänker om samtiden när hat och uppdelning av människor i vi och dom åter gör sig påminda.

– Ingen som håller på idag ska tro att deras öde blir ett annat än det vi såg då. Det som började med utrotningen av judarna under andra världskriget, fortsatte med oliktänkande, homosexuella och så vidare. Allt är del av samma sak. Så blir det igen om vi inte kan stoppa det som pågår från att urarta.

94-åriga Hédi Fried har för länge sedan insett att det handlar om att jobba på, göra allt man kan för att motverka hatiska krafter. Den antisemitism hon kämpar mot, del av en »konspiration« som av nazister döpts till »judelobbyn«, har gått på export många gånger om sedan hon en gång togs från sin hemby. Del av idéer som idag har sällskap av »homolobbyn«, som på senare år framträtt allt tydligare i Sverige, inte minst hos Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, en av de mer militanta grupperna inom vit makt-miljönoch som Enligt Expos granskningar skalat upp sin aktivitet de senaste tio åren.På Youtube, online-forum och kommentarsfält på facebook skryts om bränningar av regnbågsflaggor, klistermärkesaktioner mot Pride-event, homo- och transfobiska talkörer längs demonstrationer för mångfald, tillsammans med förtejpade entréer för organisationer med sexualpolitiskt fokus – som RFSU och RFSL. Bara under 2017 rapporteras ett 60-tal attacker mot regnbågsflaggor och Pridesammanhang enligt RFSL.

– Enligt den radikalnationalistiska ideologin är jude- och homolobbyn konspirationer som är förbundna med varandra, säger religionsprofessorn Mattias Gardell som följt de nationalistiska rörelserna över flera decennier, och som i slutet av 2017 släppte boken Den ensamme terroristen – om lone wolves, näthat och brinnande flyktingförläggningar.

– Antisemitism och homofobi har var och en för sig en lång tradition, inte minst inom nationalsocialismen där idéer om ett rent samhälle byggs med dessa som grund, säger Gardell.

Samtidigt finns anledning att tänka vidare om vi vill förstå de omgrupperingar som pågår inom olika nationalistiska rörelser, menar han. Det handlar om arbetsfördelning – vem som gör vad – inom ett vidsträckt landskap av radikalnationalistiska idéer. En miljö som förenas i kampen för nationen och idén om ett »fridfullt folk« som är hotat av olika krafter utifrån och nu ska räddas. Ett fält som sträcker sig från Sverigedemokrater till NMR men också omfattar en svensk alt right-rörelse och andra metapolitiska projekt.

– Det handlar om en mycket heterogen miljö, många är luven på varandra, andra följer en mer homogen linje. Men alla erkänner de varandra som aktörer i detta vidsträckta landskap.

Berättelsen om nationalisterna som bestämt sig för att ”rädda landet” har samtidigt vid sidan av flaggbränningar och symboliska och verkliga hatattacker mot pride-firanden sällskap av ett annat tema. Ett som inleddes för snart tio år sedan med en debattartikel i Aftonbladet under rubriken: »SD – ett parti för hbt-personer«. Den uppmärksammade artikeln var inledningen på en ny nivå i partiets kamp mot ”massinvandring”, en som sedan dess, med starkt villkorad grund, har återkommit i form av riksdagsuttalanden, intervjuer med partirepresentanter och tidningsartiklar. »Invandrares och asylsökandes värderingar är idag det stora problemet för hbt-personers rättigheter«, sa Jimmie Åkesson en tidig sommardag i riksdagen 2016, några dagar efter att 49 människor skjutits till döds av en vapenfixerad gärningsman på queerklubben Pulse i Orlando. »Man måste kunna diskutera de värderingar som nu är på väg hit till oss genom invandrare som lever som på medeltiden«, fortsatte Åkesson, och visade hur också en fasansfull massaker kan användas i Sverigedemokraternas kamp för stängda gränser.

– Det handlar om att använda frågorna tillräckligt för att locka över dem i gayvärlden som inte gillar muslimer, påpekar Mattias Gardell.

Strategin visar inte bara att det antimuslimska är tämligen normaliserat. Här framträder åter det ständiga målet. Det som aldrig överges trots partiets nya ”gayvänliga tider” – framhållandet av det heteronormativa familjeprojektet.

– Så länge ramarna flyttas och förskjuts i rätt riktning ligger målet i sikte, tryggandet av den heterosexuella kärnfamiljens position, fortsätter Mattias Gardell.

– Det som förenar samtliga nationalistiska rörelser och som numera också kan omfatta några homosexuella så länge det inte hotar bygget av en socialkonservativ värld där barnen ska skyddas mot allt som anses ”perverst”.

När Jimmie Åkesson förra vintern spenderade en helkväll på en gaybar i centrala Stockholm tog det inte lång tid innan podden Motgift, ytterledet av den radikala svans av »nationellt sinnade« som följer partiets steg, ägnade ett helt avsnitt åt händelsen. Förnöjsamt konstaterade man att »bögbesöket« varit ett bra drag, ett exempel på den strategi partiet jobbat mot. »Jimmie har ju velat vara med på Pride länge« Ett besök på en gayklubb, något som kan kopplas till den förfolkligade pride-traditionen kan ge en viktig skjuts in i värmen.

Sverigedemokraternas ”gayvänlighet” visar hur det »vi« som partiet lägger all kraft på att framhålla som skyddsvärt är förbehållet en »ursprunglig« etnokulturell idé om svenskhet, som inte nödvändigtvis hotas av en hbtq-inkludering under vissa premisser. En villkorad sådan, kan till och med fungera stärkande för det kulturkrig som Sverigedemokraterna – med sitt följe av nationalistiska sidorörelser – vill vara ledande för. Eller som någon skriver i kommentarsfältet under publiceringen av ännu en anonym Youtubefilm av en flaggbränning: ”Nationella måste lära sig att hålla ihop även om vi inte är överens om varje detalj! SD, SvP och SMR har alla sin roll att spela i räddningen av vårt land.”

Spelar det någon roll att verklig trygghet eller »beskydd« för hbtq-personer aldrig utgjort någon endaste del av ett politiskt program i nationalistiska rörelser eller partier? Att SD aldrig haft någon reform eller fråga på agendan som rör hbtq-rättigheter? Förakt mot queera uttryck, symboliska bränningsaktioner av regnbågsflaggor i kombination med en strategisk, villkorad symbolpolitik i »gayvänliga tider« kan betraktas som delar av en och samma strategi, två sidor av samma mynt.

Inför en intensiv valrörelse och en särskilt lång Pridesommar ser det åter ut som om motorn i den nationalistiska kampen – nya nivåer av utpekanden av ett »dom«, upprätthållandet av gränser mot en förhatlig mångkultur och politisk korrekthet – kommer spela fortsatt stor roll.