Arena mars 2008

Det fanns en tid då hiv och aids var i var mans brevlåda, på lokalbussarna, i tågen, överallt i media. Det var mitten av 80-talet och Sverige var i något man kan likna vid ett paniktillstånd under de första landsomfattande informationskampanjerna som skulle få Sverige att reagera, knappt tre år efter den första diagnosen av htlv3. Vad gjorde du i New York, Stefan? Är du rädd för aids? Hälsningar Aidsdelegationen.

25 år senare känns det väldigt avlägset.

Ingen visste hur utbrett hiv var, hur många som redan smittats och framförallt: hur många som skulle bli det. Och tidens Aidsdelegation genomsyrades av det svenskaste av alla idéer: konsensus och bredd. Alla ska med. Alla ska vara representerade och ha deltagigt i samtalet: politiker, experter, intresseorganisationer liksom referensgrupper. Det var här och då som den svenska hiv-politiken grundlades, i det ett uttryck för Folkhemmet i sin fulla prakt: tillsammans. Ljudet av fotoblixtar följde ännu på varje uttalande, nyhet kopplad till hiv.

I det svenska 80-tal som formades då är hiv som en berättelse som ingen annan om det Sverige som känner ett gemensamt ansvar som vill väl och som alltid vill uppnå konsensus och framförallt: EN lösning som passar alla. Den kommer att kräva offer, en viss askes, ett tagande på allvar av leken, men föda gemensamt ansvar.

Ledande aidsläkare Lars Olof Kallings, som satt med i delegationen när det begav sig och än idag är den främsta svenska auktoriteten på området, bekräftar den här bilden. Det handlade inte om moraliska fördömanden, utan om att ta vara på sin nästa.

– Omsorgen är grundstenen i Folkhemstanken. Resurser för sjukvård, behandling osv ställdes till allas förfogande då, man var tidigt beredd. Detsamma gällde frågor alkoholism, narkotikamissbruk, kriminalvård – det fanns alltid ett nätverk kring dessa frågor på den här tiden.

Att kritisera den hiv-politik vi lever med idag måste innebära tillbakablick. Man riskera att samma andetag rasera allt som är positivt, att läsa allt som då var välmenande som ondsint; den enkla segern genom att inte förstå eller minnas. Men baksidan med allas bästa för ögonen är att det sällan finns omprövningar, vidare utforskningar efter vägen. I denna tid, med hela Sverige för ögonen hamnade snart en så viktig symbolisk fråga som offentlig sex och hur vi lever med våra subkulturer på aidsdelegationens och Sveriges bord. Ett år efter att paniken var ett faktum kom den första hetsiga artikeln om ”bastuklubbarna” där smitta (genom sex) påstods spridas ohämmat. Och ”ohämmat” var det röda skynket: en lag kom raskt till.

Om det går att spåra en skiljelinje i denna fråga fanns den knappast i offentlighet. Den går inte mellan homo- och heterosexuella, utan mellan de som tror på kontroll och sexualiteten som reglerbar, och de som såg sexualiteten som uttryck för en annan slags utlevelse; några röster mumlade om prevention och kondomutdelning. RFSL kompenserades som representant för de homosexuella med ett ökat anslag för att starta en lokal, en mötesplats utan sex, för sina medlemmar.

– Man ska komma ihåg att lagen inte utgick från män som har sex med män utan om faran med sex på offentliga platser över huvud taget, säger Håkan Wrede som var sekreterare i aidsdelegationen under 80-talet. Det var ju heterosexuella ställen också som fick stänga och det var en ändring i en samhällsriktning, det skedde mitt i en utveckling i riktning mot en helt ny slags öppenhet i samhället. Jag är ganska övertyga om att hela den uppmärksamhet som hiv fick gjorde att människor blev mer försiktiga när det gäller tillfälliga kontakter; man blev medveten. Det var ofrånkomligt och nödvändigt att börja reflektera över vad en sån fri sexualitet kan innebära. Jag tror det var bra då.

Att vara ”medveten” handlade inte bara om att skydda sig och förhålla sig till sin personliga rädsla och samhälleliga ansvar. Det handlade om livsstil, om moral, om estetik; formandet av en människa som inte löper eller utsätter andra för risker.

De lagar, symboliska eller ej som skapats för att hålla ordning på en sjukdom kom som sagt till i en paniksituation. De behölls också då epidemin planades ut, då statistiken visat att antalet sjuka var inräknat, att vi visste hur smittan överfördes och då varje individ blivit informerad om detsamma. Vi kontrollerar sjukdomen, genom statistik, smittspårning, smittskyddsläkare och rättsprocesser och ändå blir människor smittade? Så väl att människor som ändå inte kunde skydda sig mot denna sjukdom idag blir ohanterliga, obegripliga undantag: den som är ”normal” blir inte smittad eller smittar inte – spridning måste därmed alltid vara ett övergrepp.

När ett land bygger en politik på EN lösning, ett folk med sammanhängande moral och föreställningar om världen, samma förutsättningar, är det svårt att hantera det komplexa perspektiv som en sjukdom som hiv rymmer. Att ha en avvikande åsikt var att vara extremist och oansvarig; partilinjer fanns aldrig i denna fråga.

Hiv-politiken är ett av de tydligaste exemplen på en idé som bygger på en omtanke men som misslyckas över tid för att den leder till det motsatta i praktiken för oss alla. Vi vänder oss från sjukdomen och ansvaret när vi i själva verket måste dela det och upplösa barriärerna.

Var står vi idag, 25 år senare?

Håkan Wrede ser hur mycket av det synsätt på sexualiteten och idén om sexuell frihet som då stävjades idag kommer tillbaka. Han menar att det oroar, för sjukdomen ökar, liksom övriga könssjukdomar, på ett sätt vi inte sett sedan epedimins början. Samtidigt är det en stor skillnad: det är alldeles tyst. Det offentliga samtalet innehåller inga diskussioner om att hiv-positiva borde isoleras på en ö eller förfärade rapporter om ”smittspridande” sexuell utlevelse. Frågan är om det blivit lättare att vara hiv-positiv?

– En del tycker att hiv-positiva över huvud taget inte ska ha rätt att ha sex. En annan grupp tycker att man inte har rätt att ställa några krav på hiv-positiva, säger Lars Boman som är hiv-läkare på Venhälsan och har arbetat med frågan sedan epidemins inträde.

– Det är den här typen av polarisering som blir resultatet av vår hiv-politik. När dessa polariseringar kombineras med höga straffvärdeskrav i brottsbalken för den som smittar någon annan med hiv uppstår alla problem som idag finns kopplat till hiv. Det finns inget intresse av att överbrygga positonerna, alla har lämnat frågan därhän.

Hiv-politiken skapades, formulerades i en tid av panik och akut läge. Konsekvensen har blivit att hiv idag blivit tydligt separerad från övriga samhällsfrågor; skräcken för att öppna upp för kritik liksom för polariseringen i moralism och oansvar dödar det nödvändiga samtalet om detta konsensus kring ett Vi och Dom. Frågan är hur dessa förutsättningarna skulle kunna förändras? Men dagens hiv-politik som tystar i praktiken och där skuldfrågan ligger i roten av politiken ser det svårt ut. Hur ser vi egentligen på hiv idag? Och vilka är vi? Hur riktar sig kampanjen Är du rädd för aids? 2008?

Anna-Maria Sörberg