Arena nr 2 2003

För 20 år sedan drog grupper av gayaktivister som Act Up fram på USA:s gator i vrede över att människor bokstavligen låg och dog på gatorna i aids. Aktioner riktades mot företag som chockhöjde priserna på bromsmediciner och mot en homofob presidentadministration. Det var en tid när ”dyke-money” stämplades på dollarsedlar för att markera plats gentemot en sexistisk mainstreamvärld.

När gaykulturens pengar småningom slog igenom på allvar – tidigt 90-talet i rosa pengarnas hemland USA – fylldes gaytidningarna av sprit- parfym- och underklädesannonser. Äntligen frigjorda med de enda medel som talar i ett samhälle där statlig översyn är ett större hot än hopp. Att det i gaytidningarna i dag finns annonser för bromsmediciner är ett av få tecken på att en sjukdom som Aids fortfarande existerar också i den amerikanska mainstream-gayvärlden.

Nu har det blivit 2003 och då har turen kommit till Sverige att bli frälst av marknaden. När Jens Liljestrand introducerar boken Made In Pride – ett reportage om det rosa kapitalet i Timbros lokaler på Östermalm är de välklädda bögarna i majoritet. Och kvällens tes lyder: När lagstiftningen är kirrad för homosexuella är det äntligen dags för marknaden att driva utvecklingen vidare.

Artiklar om Det Rosa Kapitalet har dykt upp lite då och då i tidningarna på senare år, med framgångsrika homomän ogenerat poserande som frivilliga företrädare för gaysamhällets ultrakapitalister. Men eftersom Ikea och Volvo fortfarande är livrädda för att låta bögar sitta i deras möbler eller säten i annonserna ser nu också högern sin chans att plocka lite queerpoäng. Man får det att låta som en ren välgärning.

Det Rosa Kapitalet bygger på alla de gaybarer, gayrestauranger, gayresebyråer och gaymäklare som vuxit fram i de svenska städerna under de senaste åren. Det är den separata marknad som byggts upp enligt communitytanken: gynnar du oss gynnar du dig själv – placera dina pengar hos dom som förstår och bryr sig om dig när ingen annan gör det. Det är en strategi adopterad från gaykvarteren i städer utanför Sverige, där marknaden har fritt spelrum.

Det är dessa pengar, denna medvetenhet, som Timbro nu vill sälja till Den Stora Marknaden med hänvisning till att gaykulturen faktiskt blivit ”rik” på senare år. Dom pengarna, menar Liljestrand, kan användas för en särskilt effektiv kamp mot diskriminering.

I Made In Pride kan man läsa om sånt som den stora segern när kungahuset åt lunch på Djurgårdsterassen (fast det är bögägt). Om kampen för att tvätta bort bilden av lesbiska som aggressiva, militanta, feminister på vänsterkanten. Om tryggheten i medelklassen som ska motivera bögar att sikta uppåt, bort från en arbetarklass som är dömd till evig homofobi och dumhet. Vilken seger.

Klass och kön upphör inte att ha betydelse, att vara tvingande, trots att det nu också finns köpstarka bögar och flator. I marknadens och reklamens värld är man annorlunda fast man håller sig till normen. Kvinna är kvinna och man är man och möjligtvis tillåter man sig att skoja till det lite inom ramen.

När rosa pengar blir ett begrepp utanför den ickeheterosexuella communityn kapas banden mellan dem som en gång deltagit i varandras kamper, förenade av erfarenheten av att vara utanför. Det är männen som i första hand svingar sig upp och kvinnorna som blir kvar på marken. Det finns förmodligen fler bögar som gillar hudkrämer och inredning än flator. Liksom det säkert finns fler bögar som söker sig uppåt i ett klassamhälle än flator. Marknaden fostrar.

Visst kan man glädjas med dom som får det bättre men samtidigt kan jag inte bortse från sorgen över sveket. För det är klart att man vill spendera, klättra och lämna bakom sig när man har 350 000 i årsinkomst och det är klart att man vill ha sin rättmätiga stjärna på reklamhimmeln. Men hävdandet att försäljningen av heterofiltrerad bögkultur är ett medel för att upplösa homofobi och diskriminering blir, försiktigt uttryckt, till ett slag i ansiktet.

Anna-Maria Sörberg

http://www.magasinetarena.se/2003/03/28/heterofiltrerad_bogkultur_-anna-maria_sorberg/