Kom Ut nr 3 2013

Det tog Stella Walsch 11.9 sekunder att springa in sin historiska seger på 100 meter vid OS i Los Angeles 1932. Hon var lång, bredaxlad med senig kropp och smidiga steg. ”Tiden är i världsrekordklass”, sa hon efteråt helt självklart, iklädd sin basker, kanske var hon lite skygg inför tevekamerorna. Redan då fanns rösterna där som sa att ingen kvinna kan springa så snabbt. Idag är det få som tänker på framgång och världsrekord när Stella Walschs namn kommer upp. I en SVT-dokumentär från ett par månader sedan figurerar hon under rubriken ”Idrottsvärldens fuskare.” 50 år efter sin historiska seger föll Stella Walsch tragiskt offer för ett rån och sköts till döds vid en stormarknad i hemstaden Cleveland. På bårhuset gjordes ”den märkliga upptäckten: Stella Walsch visade sig vara en man,” avslutar SVT sin kortfilm. I själva verket levde Stella sitt liv som kvinna, tävlade med kvinnor och hade med all sannolikhet det som idag medicinskt benämns ”ambigous genitalia”, resultatet av en variation i kromosomuppsättningen.

”Gender witch hunt” kallar Rebecca Jordan-Young och Katrina Karkazis från Columbia University och Stanford University´s center for Biomedical Ethics, den jakt på kvinnor som än idag pågår i syfte att hålla eliten könsuppdelad. Jakten på eller historien om den ”obegripliga könsöverskridaren”, kvinnan som är ”en defekt man”, sysselsätter numera forskare, filosofer och sponsorer, en del av den struktur i idrottsvärlden som får återverkan på oss alla. I en uppmärksammad artikel från The Guardian i juli ifrågasätter Jordan-Young och Karkazis hela vetenskapen kring de så kallade könstesterna. När löparen Caster Semenya från Sydafrika vann 800 meter i VM i friidrott i Berlin för tre år sedan, tog det inte lång tid innan hon hamnade i mediafokus som ”unfairly masculine” och utsattes för en förnedringskampanj som hade väldigt lite att göra med några vetenskapliga försök att ringa in problematiken. Kutte Jönsson är idrottsfilosof och verksam vid Malmö Högskola. Han följer diskussionen om kön i idrottsvärlden på nära håll:

– Trots det som hände Semenya är jag ändå försiktigt optimistisk. Walsch hade knappt någon på sin sida men i Semenyas fall slöt ändå konkurrenterna upp. Den kränkande behandling hon utsattes för gjorde att de reagerade, inte bara för att visa solidaritet. De insåg att nästa gång ”kan det vara jag”. I den meningen har något börjat förändras.

Diskussionen kring Semenya ledde till att Internationella olympiska kommittén, IOK, tog fram en ny policy kring könstester med en förändring kring att de nu mäter testosteronhalter istället för tidigare då genitalier utgjorde utgångspunkt. Svenske professorn Martin Ritzén presenteras som ”mannen bakom de nya reglerna” och är både välvillig och förstående inför att kön är ett komplicerat fält och inte reducerbart till kromosomuppsättningar. Han skrev till och med ett upprört debattinlägg mot hetsjakten av Semenya. Men frågan är vad som i slutändan når fram. IOK:s policydokument fortsätter lista de krav på tester som gäller vid könsoklarheter: medicinska dokument samlas in och gynekolog, gentestexpert och endokrinolog (som enkelt beskrivet studerar hormonernas påverkan på kroppen) får lämna bedömningar. Så kommer man fram till huruvida ett tillstånd av ”hyperandrogenism” finns hos den tävlande. För Semenya innebar det uteslutning från tävling tills hennes nivåer hamnade inom ”tillåten gräns”. Är gränserna så enkla att dra?

Den så kallade GH-2000 studien (som i första hand skulle lyfta fram dopingpreparatens skadeverkningar) undersökte också testosteronhalterna hos ett hundratal elitidrottare. Resultaten visade att fem procent av kvinnorna låg på samma nivåer som det som betecknas som ”manliga nivåer” och att så många som 25 procent av männen låg under de normala nivåerna för män. Ett flertal av dessa låg på samma nivåer som för kvinnors ”normalnivåer”. Den gräns som anses avgörande för ett åtskiljande av kategorierna ”man ”och ”kvinna” är alltså inte alls särskilt solklar. Snarare är den ett ”no mans land”. Högre hormonnivåer innebär dessutom inte i sig nödvändigtvis en konkurrensfördel.

Forskarna Karkazys och Jordan-Youngs kritik hamnar i slutändan i förslaget att skrota de nya könstesterna. Tillsammans med Kutte Jönsson och andra filosofer har en internationell diskussion växt fram de senaste åren där Torbjörn Tännsjö och Claudio M Tamburrini går längst. Redan 2005 skrev de sin första artikel för en upplösning av könskategorierna i samtliga sporter på elitnivå. I en kommande amerikansk antologi om kön och sport upprepar Tamburrini sitt argument i bidraget Queer genes? The Bio-Amazons project: A response to critics, som den enda vägen för att uppnå verklig jämlikhet.

”Det traditionella svaret på ojämlikhet mellan könen brukar vara att segregationen i sporten måste upprätthållas och att det är viktigt att satsa på att öka kvinnors andel när det kommer till priser och belöningar. Men det är inte en rationell strategi. Till att börja med bevarar det uppdelningen av stereotypa föreställningar om män och kvinnor inom sporten och riskerar i själva verket att cementera manlig chauvinism och makt. För det andra kan det uppfattas som obefogad om än positiv diskriminering att öka kvinnors inflytande över prisfördelningar. Jämlik belöning är mer eller mindre omöjligt att uppnå i en situation där manligt sportutövande är så mycket högre värderat på marknaden”.

– Tamburrini-argumentet är hårddraget, säger Kutte Jönsson.

– Det är svårt att se när det skulle kunna slå igenom – om någonsin. Men som princip har han helt rätt. Kön får och bör inte ges den betydelse som det ges idag. Att inte använda kön som skiljelinje kan innebära en ökad kreativitet. Även om kvinnor till en början hamnar efter män kan det bli grund för att skapa andra sätt att förhålla sig till idrott, där andra tekniker och hur man tränar prövas. Sporten skulle kunna bli mer intressant, mer pluralistisk och andra kvalitéer komma till.

Idag är det mycket som inte prövas, berättar Jönsson vidare. Undersökningar visar  exempelvis att svenska manliga tyngdlyftare inte mäter sig med internationellt tävlande kvinnliga tyngdlyftare . Svenska herrar kan alltså inte klå de bästa damerna i världen vilket är ett ypperligt exempel på att framgång handlar om teknik och hur man tränar.

Idrotten är idag världens i särklass största sociala rörelse med minst två miljoner människor aktiva i en förening eller i en klubb. Det är en rörelse som fostrar och rymmer stora drömmar. Men det är inte bara könsuppdelningen som behöver ses över. Grunder som tävlingsinriktning, gruppindelning och regelverk måste granskas i ljuset av kön. Håkan Larsson är professor i idrott på Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, och tittar på idrottsrörelsens sätt att hantera kön sedan mitten av 90-talet. Han befinner sig nära idrottsutövarna, barn, ungdomar  och alla idrottsledare. Han tvingas vara pragmatisk, säger han själv och betraktar problemen på nära håll genom den verklighet som unga konfronteras med:

– Idrottsvärlden följer en social logik, den tar alltid sikte på den ”riktiga” idrotten, elitnivån. Allt orienteras mot den och ingen kommer undan. Särskilt inte barn och ungdomar. Föreställningen om vad idrott är blir samtidigt begränsad. Om man är tio förväntas man träna på ett visst sätt och i en viss mängd. När man är 15 lite mer. Det handlar om att jämföra sig och sina prestationer med andra och sedan sträva efter att förbättra dem.

Enligt Larsson är det bland annat här, i den nivågruppering som sker paj där man utgår från från att pojkar är bättre och flickor annorlunda som den verkliga könsuppdelningen sätter sig. Om idrotten skulle vara mer breddinriktad, inte så fixerad vid nivåer skulle det också bli lättare att könsblanda.

I sin rapport Genus och heteronormativitet inom barn- och ungdomsidrott (2012) beskriver Håkan Larsson att många idrottsgrenar visserligen tillåter flickor och pojkar att träna tillsammans upp till tonåren. Men så fort det blir tävling skiljs könen konsekvent åt. Det jämställdhetsperspektiv som genomsyrar idrottsvärlden handlar i första hand om att ”hjälpa flickor att få större utrymme”. En verklig förändring kräver antagligen ett större grepp och ett nytt sätt att tänka. Inom idrottsforskningen betyder det att nya frågor måste ställas.

– Jag ser tyvärr inte att det har börjat arbetas med konsekvenserna av uppdelningar i idrottsvärlden på riktigt. Man ser ännu inte hur åtskillnaden faktiskt är kontraproduktiv. Jämställdhetsivrare och jämställdhetsarbete blir snarare ett lappverk som handlar om att försöka täta där det ser illa ut.

Jämställdhetsstrategier kan till och med förstärka problematiken eftersom jämställdhet anses vara ett eftersträvansvärt projekt, ett ”gott projekt”, där den manliga tävlingsklassen fortsätter vara normen och jämställdhetsarbete i huvudsak kommer att handla om ”insatser” som ska stödja flickor och kvinnor.

Kutte Jönsson håller med. En stor del av den jämställdhetspolitik som genomsyrar idrotten och forskningen driver inte kravet att en grundläggande förändring måste ske. Snarare handlar politiken om att flickor och kvinnor måste ges större inflytande vilket gör att vi åter hamnar i den problematik där vi började. En politik som utgår från att könsåtskillnad till varje pris måste upprätthållas och som fortsätter få enorma konsekvenser, inte minst för de kvinnor som idag framförallt är de som pekas ut. Vem tar initiativet att förändra systemet?

– Argumentet mot förändring av könsuppdelningen brukar vara att kvinnor, könsöverskridare och andra som pekas ut ändå kommer fortsätta tvingas betala det högre priset. Jag förstår det argumentet och håller delvis med, säger Jönsson.

Det är dock inte samma sak som att dagens system är rätt. Ingen kan påstå att det snart är jämställt eller är på väg att bli bättre i idrottsvärlden är Jönssons poäng. Det ser helt enkelt inte ut så. Sponsorpengar fortsätter idag i första hand gå till män. De bästa förutsättningarna för att träna och tävla går till män. Ingen kan vara nöjd med dagens system på bred front.

– Den amerikanska ligans damfotboll krackelerar för att bara ge ett exempel på hur den sneda resursfördelningen yttrar sig. Pengar saknas helt enkelt till löner i ett land, gigantiskt i storlek jämfört med Sverige. Det, om något, får stor påverkan på möjligheterna att utöva sporten.

Anna-Maria Sörberg