Spelet om könet

Kom Ut nr 3 2013

Det tog Stella Walsch 11.9 sekunder att springa in sin historiska seger på 100 meter vid OS i Los Angeles 1932. Hon var lång, bredaxlad med senig kropp och smidiga steg. ”Tiden är i världsrekordklass”, sa hon efteråt helt självklart, iklädd sin basker, kanske var hon lite skygg inför tevekamerorna. Redan då fanns rösterna där som sa att ingen kvinna kan springa så snabbt. Idag är det få som tänker på framgång och världsrekord när Stella Walschs namn kommer upp. I en SVT-dokumentär från ett par månader sedan figurerar hon under rubriken ”Idrottsvärldens fuskare.” 50 år efter sin historiska seger föll Stella Walsch tragiskt offer för ett rån och sköts till döds vid en stormarknad i hemstaden Cleveland. På bårhuset gjordes ”den märkliga upptäckten: Stella Walsch visade sig vara en man,” avslutar SVT sin kortfilm. I själva verket levde Stella sitt liv som kvinna, tävlade med kvinnor och hade med all sannolikhet det som idag medicinskt benämns ”ambigous genitalia”, resultatet av en variation i kromosomuppsättningen.

”Gender witch hunt” kallar Rebecca Jordan-Young och Katrina Karkazis från Columbia University och Stanford University´s center for Biomedical Ethics, den jakt på kvinnor som än idag pågår i syfte att hålla eliten könsuppdelad. Jakten på eller historien om den ”obegripliga könsöverskridaren”, kvinnan som är ”en defekt man”, sysselsätter numera forskare, filosofer och sponsorer, en del av den struktur i idrottsvärlden som får återverkan på oss alla. I en uppmärksammad artikel från The Guardian i juli ifrågasätter Jordan-Young och Karkazis hela vetenskapen kring de så kallade könstesterna. När löparen Caster Semenya från Sydafrika vann 800 meter i VM i friidrott i Berlin för tre år sedan, tog det inte lång tid innan hon hamnade i mediafokus som ”unfairly masculine” och utsattes för en förnedringskampanj som hade väldigt lite att göra med några vetenskapliga försök att ringa in problematiken. Kutte Jönsson är idrottsfilosof och verksam vid Malmö Högskola. Han följer diskussionen om kön i idrottsvärlden på nära håll:

– Trots det som hände Semenya är jag ändå försiktigt optimistisk. Walsch hade knappt någon på sin sida men i Semenyas fall slöt ändå konkurrenterna upp. Den kränkande behandling hon utsattes för gjorde att de reagerade, inte bara för att visa solidaritet. De insåg att nästa gång ”kan det vara jag”. I den meningen har något börjat förändras.

Diskussionen kring Semenya ledde till att Internationella olympiska kommittén, IOK, tog fram en ny policy kring könstester som numera hårddraget mäter testosteronhalter till skillnad från tidigare då genitalier stod i fokus. Svenske professorn Martin Ritzén presenteras som ”mannen bakom de nya reglerna” och är både välvillig och förstående till att kön är komplicerat och inte reducerbart till kromosomuppsättningar. Han skrev till och med ett upprört debattinlägg mot hetsjakten av Semenya men frågan är vad som i slutändan når fram när det gäller diskussionen. IOK:s policydokument fortsätter lista de krav på tester som gäller vid könsoklarheter: medicinska dokument samlas in och en gynekolog, gentestexpert och endokrinolog (som enkelt beskrivet studerar hormonernas påverkan på kroppen) får lämna bedömningar. På så sätt kommer man fram till huruvida ett tillstånd av ”hyperandrogenism” finns hos den tävlande. För Semenya innebar det uteslutning från tävling tills hennes nivåer hamnade inom ”tillåten gräns”. Men är gränserna verkligen så enkla att dra? Den så kallade GH-2000 studien (som i första hand syftade till att lyfta fram dopingpreparatens skadeverkningar) undersökte också testosteronhalterna hos ett hundratal elitidrottare. Resultaten visade att fem procent av kvinnorna låg på samma nivåer som det som betecknas som ”manliga nivåer” och att så många som 25 procent av männen låg under de normala nivåerna för män och ett flertal av dessa på samma nivåer som hör till kvinnors ”normalnivåer”. Den gräns som anses avgörande för åtskiljande av kategorierna man och kvinna är alltså inte särskilt solklar,snarare är den att beteckna som ett ”no mans land”. Dessutom hävdar kritiker att högre hormonnivåer inte i sig nödvändigtvis innebär en konkurrensfördel.

Forskarna Karkazys och Jordan-Youngs kritik hamnar i slutändan i förslaget att skrota de nya könstesterna. Tillsammans med Kutte Jönsson och flera andra filosofer har en internationell diskussion växt fram de senaste åren där Torbjörn Tännsjö och Claudio M Tamburrini går längst i sin argumentation. Redan 2005 skrev de en första artikel för en upplösning av könskategorierna i samtliga sporter på elitnivå. I en kommande amerikansk antologi om kön och sport upprepar Tamburrini sitt argument i bidraget Queer genes? The Bio-Amazons project: A response to critics, som den enda vägen för att uppnå verklig jämlikhet.

”Det traditionella svaret på ojämlikhet mellan könen brukar vara att segregationen i sporten måste upprätthållas och att det är viktigt att satsa på att öka kvinnors andel när det kommer till priser och belöningar. Men det här är inte en rationell strategi. Till att börja med bevarar det uppdelningen av stereotypa föreställningar om män och kvinnor inom sporten och riskerar att cementera manlig chauvinism och makt i än högre grad. För det andra riskerar det att uppfattas som obefogad om än positiv diskriminering att öka kvinnors inflytande i sig över prisfördelningar. Jämlik belöning är mer eller mindre omöjligt att uppnå i en situation där manligt sportutövande är så oerhört mycket högre värderat på marknaden”.

– Tamburrini-argumentet är hårddraget, säger Kutte Jönsson.

– Det är svårt att se när det skulle kunna slå igenom, om någonsin, men som princip har han helt rätt. Kön får och bör inte ges den betydelse som det ges idag. Att inte använda kön som skiljelinje skulle kunna innebära en ökad kreativitet. Även om kvinnor hamnar efter män till en början kan det bli en grund för att skapa andra sätt att förhålla sig till idrott, där andra tekniker och hur man tränar prövas. Sporten skulle därmed kunna bli mer intressant, mer pluralistisk där andra kvalitéer skulle kunna komma till.

– Idag är det dessutom mycket som inte prövas trots att undersökningar visar att exempelvis svenska manliga tyngdlyftare inte kan mäta sig med internationellt tävlande kvinnliga tyngdlyftare. De svenska herrarna kan alltså inte klå de bästa damerna i världen och är exempel på hur framgång handlar om teknik och hur man tränar.

Idrotten är idag världens i särklass största sociala rörelse med minst två miljoner människor aktiva i en förening eller i en klubb. Det är en rörelse som fostrar och rymmer stora drömmar. Men det är inte bara könsuppdelningen som behöver ses över. Idrottens grunder som tävlingsinriktning, gruppindelning och regelverk behöver också granskas i ljuset av kön. Håkan Larsson är professor i idrott på Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, och tittar på idrottsrörelsens sätt att hantera kön sedan mitten av 90-talet. Han befinner sig tillräckligt nära idrottsutövarna, barnen och ungdomarna  och alla idrottsledare för att tvingas vara pragmatisk, säger han själv. Han ser problemen på nära håll genom den verklighet som unga konfronteras med:

– Idrottsvärlden följer en social logik, den tar alltid sikte på den ”riktiga” idrotten, elitnivån. Allt orienteras mot denna och ingen kommer undan, särskilt inte barn och ungdomar. Föreställningen om vad idrott är kan samtidigt bli begränsad. Om man är tio år förväntas man träna på ett visst sätt och i en viss mängd, när man är 15 lite mer. Det handlar om att jämföra sig och sina prestationer med andra och sedan sträva efter att förbättra dem.

– Den nivågruppering som sker följer könsuppdelningen och då utgår man från att pojkar är bättre och flickor annorlunda. Om det skulle vara mer breddinriktat och inte så fixerat vid nivåer skulle det bli lättare att könsblanda.

I sin rapport Genus och heteronormativitet inom barn- och ungdomsidrott (2012) beskriver Håkan Larsson hur många idrottsgrenar visserligen tillåter flickor och pojkar att träna tillsammans upp till tonåren, men så fort det blir tävling skiljs könen konsekvent åt. Det jämställdhetsperspektiv som genomsyrar idrottsvärlden handlar i första hand om att ”hjälpa flickor att få större utrymme”. Frågan är om det räcker idag? En verklig förändring kräver antagligen ett större grepp och ett nytt sätt att tänka. Inom idrottsforskningen betyder det att nya frågor måste ställas.

– Jag ser tyvärr inte att det har börjat arbetas med konsekvenserna av uppdelningar i idrottsvärlden på riktigt. Man ser ännu inte hur åtskillnaden faktiskt är kontraproduktiv. Jämställdhetsivrare och jämställdhetsarbete blir snarare ett lappverk som handlar om att försöka täta där det ser illa ut. Jämställdhetsstrategier kan till och med förstärka problematiken eftersom jämställdhet anses vara ett eftersträvansvärt projekt, ett ”gott projekt”, där den manliga tävlingsklassen fortsätter vara normen eftersom jämställdhetsarbete i huvudsak handlar om insatser för flickor och kvinnor.

Kutte Jönsson håller med. En stor del av den jämställdhetspolitik som genomsyrar idrotten och forskningen driver inte kravet att en grundläggande förändring måste ske vad gäller könsuppdelningen. Snarare handlar denna politik om att flickor och kvinnor måste ges större inflytande vilket gör att vi då åter hamnar i den problematik där vi började, den som utgår från att könsåtskillnaden till varje pris måste upprätthållas och som fortsätter få enorma konsekvenser inte minst för de kvinnor som idag blir utpekade. Frågan är vem som ska ta initiativet att förändra systemet?

– Argumentet mot förändring av könsuppdelningen brukar vara att kvinnor, könsöverskridare och andra som pekas ut ändå kommer fortsätta vara de som får betala det högre priset. Jag förstår det argumentet och håller med. Men det betyder inte att dagens system är rätt. Ingen kan påstå att det nu snart är jämställt eller är på väg att bli bättre i idrottsvärlden, det ser helt enkelt inte ut så. Sponsorpengar går idag i första hand till män, de bästa förutsättningarna för att träna och tävla går till män, ingen kan vara nöjd med dagens system på bred front. Den amerikanska ligans damfotboll håller på att krackelera för att nämna ett exempel på hur den sneda resursfördelningen yttrar sig. Pengar saknas till löner i ett land, gigantiskt i storlek jämfört med Sverige och något som får påverkan på möjligheterna att utöva sporten.

Anna-Maria Sörberg

http://www.tidningenkomut.se/2013/03/spelet-om-konet/