Ottar nr 4 2018

Han hade bott med sin familj i 20 år i trevåningshuset på 21:a gatan i New York. Landat i staden från Jamaica. Lönen som vaktmästare i huset var knapp men hyran därmed lägre. »The mice are more afraid of you« sa han med sin lugnande stämma medan han letade efter hålet i väggen i min lilla lägenhet. Grannen mitt emot – den ensamstående kvinnan från Ukraina med sin son, hon som slet med två, ibland tre jobb för att få ihop det – fyllde i och försäkrade att möss var en helt naturlig del av vardagen, ett signum för New York. Det var grannar som utgjorde en vardag under två år i mitten av 1990-talet.

Grannar som räknades som oldies i området. Jag däremot, liksom den otrevlige homosexuelle mannen på bottenvåningen med sina två dalmatiner och som släppte dörren i ansiktet på den som kom bakom, tillhörde de nya i området Chelsea. Vi bodde i lägenheter förmedlade av en av områdets gaymäklare som jobbade på högvarv i USA:s då snabbast växande gayborhood. För varje ny hyresgäst tickade hyran ett steg högre. Men än var den överkomlig och framtiden ljus.

Gaykaféer, gaygym, gaytvättomater –ett nytt ställe tycktes slå upp portaren dagligen. Tom krängde regnbågskitch i den lilla presentaffären på hörnan. Han, liksom mina grannar, hade sett området transformeras från etniskt och socioekonomiskt mer blandat till det som nu börjat växa fram. Kanske var det Tom som inte riktigt längre hörde till. Han hade börjat tänka på livet som pensionär, kanske skulle det bära av till Florida. Med nya bromsmediciner på ingång började han liksom andra inse att han skulle leva vidare.

Mina dagliga morgonpromenader längs åttonde avenyn var beroendeframkallande. En queer värld längs trottoarer och byggnader fylld av både historia och nutid. Tiden post aids innebar en ödesstund för queerkulturen, skriver författaren Sarah Schulman i The Gentrification of the Mind – Witness to a lost imagination. Det var visserligen slutet på ett trauma, bara i New York hade 80 000 människor mist livet i sjukdomen. Människor som levt mitt i staden. Nu stod lägenheter gapande tomma.

En efterlängtad morgondag sammanföll med en kraftfull gentrifieringsvåg som tog ett stort kliv via gaykulturen. Medelklassförorternas heterosexuella barnfamiljer flyttade in till de tomma lägenheterna i det som varit queerkulturens vagga The Village, på ett sätt som sällan skådats, konstaterar Schulman. Gaykulturen i 90-talets Chelsea stod snart modell för en gentrifieringsprocess som snart blev ett omskrivet fenomen i många av USAs storstäder, liksom i Paris, Berlin, London och andra europeiska storstäder.

En modell byggd på idén om homosexuella män och kvinnor som någon sorts förtrupp till ett inte inte författigt och nedgånget område, lagom slitet och mottagligt för en boost av konsumtion och tolerans. en som ger fastighetsägare högre hyror och kapitalet en skjuts. Eller som det konstateras i en ny studie »Is ”Gaytrification” a Real Phenomenon?«. Jodå, det finns belägg för fenomenet, konsterar forskarna. När en högre andel samkönade samlas i ett område (visserligen svårmätt) ökar utvecklingen mot gentrifiering med mellan två och tre procent – och ses som en positiv, rentav ofrånkomlig utveckling. Ett steg mot ökad tolerans.

Men en helt annan fråga tar sig in efter genomläsningen av ännu en rapport om ett allt mer omdiskuterat fenomen: vad har berättelsen om gayborhoodsen betytt för hur hbtq-världen framställs, för förståelsen om vilka »vi« är? Efter 25 år av okritiskt hyllande av »gayborhoodsens« uppsving tycks fenomenet slutligen gått in i en annan fas. Eller som en av de intervjuade homosexuella männen från überuppstyrda Williamsburg uttrycker det i The Guardian: »Jag har gentrifierat bort mig själv. Nu har jag inte längre råd att bo kvar här.« Två decenniers upprustande och fixande av fastigheten där han levt har lett till en värdeökninge och hyreshöjningar som gått överstyr. Med ett vanligt jobb måste han nu se sig om efter ett annat område, ett annat boende.

Det som nu allt oftare rapporteras som gayborhoodsens död, också queerbarer och ställen dras med och får stänga, sammanfaller med gentrifieringens slutfas, förutspår Sarah Schulman. Det innebär inte att de som fått flytta efter förändringar och hyreshöjningar kommer tillbaka eller att områden återlämnas men kanske kan det ge nytt liv åt historien, åt alla berättelser om de queera liv och relationer som gömts i gentrifieringsvågen.

Anna-Maria Sörberg