Kärlekens pris – en antologi om homofobi och heteronormativitet  Redaktör: Manu Seppänen Sterky, Atlas 2005

Min text handlar om könsöverskridande o bygger på tre möten med Johan, Honey och Andy. Den är något uppdaterad, hur vi talar om transfrågor har förändrats stort på ett drygt decennium, framförallt de begrepp som den medicinska världen använder.

När normen skaver – att kategorisera, sortera och normalisera.

Jag står i mataffären och ska betala tampongförpackningen när kassörskan tilltalar mig som ”han”: I nästa ögonblick inser hon sitt gigantiska misstag. Hon har just förpassat mig till att vara något annat – en oerhörd anklagelse i vårt samhälle. Bara en antydan om att någon inte passar in i könsmallen anses vara grovt förolämpande. Trots att de flesta vet att kvinnor och män egentligen ser ut på alla möjliga sätt är det i osäkerheten kring könsgränserna som känslor av hot uppstår. Heteronormen är inte bara affärer som kränger rosa och blå barnkläder, den är alla de osynliga regler och förordningar där kravet på och strävan efter att vara godkänd och normal är viktigast. Idag vet vi att normen inte bara handlar om kravet på att vara heterosexuell, utan också om slaget om att få definiera det ”normala”. Heteronormen har en dubbel mission. Å ena sidan lever den på att utdefiniera människors sätt att vara eller se ut genom att klassa dom som sjuka eller annorlunda, å andra sidan kräver den att få ta över allting. Samtidigt finns det många som slåss för att vidga normen, få den att omfatta fler och göra de ”normalas” paraply större.

Vad är du? Ge ett begripligt svar som alla förstår och du är i hamn. Sexuell läggning och könsidentitet måste vara begripligt, så lyder grundkravet. Så måste också det vi ser överensstämma med ”svaret”. Det räcker inte att uppvisa ett heterosexuellt beteende, man måste bete sig ”rätt” på många andra sätt – i könsidentiteten, med känslorna, tillsammans med familjen. Det här gör livet till en kamp i vardagen för att passa in och få plats. Samtidigt krävs också ett förtydligande av oss själva hela tiden. Vad är jag? För vissa är den stora skräcken att uppslukas i en normativ massa där ingen blir sedd som individ, medan det för andra är något av en dröm, en allra högsta önskan beroende på hur vi bemöts i vardagen och betraktas på heteronormens skala, hur andras ögon ser på oss.

——

I en liten by någonstans i Södra Sverige bor Johan omgiven av grannar, tuppar och kor. Hit flyttade han från Norrland för femton år sedan. Som den naturälskande landsbygdsromantiker han är fixar han med huset och sköter trädgården. Och drömmer om sin framtida fru. Trygg och naturälskande liksom han i ett hus fyllt av ungar kommer de att bo och antagligen också tillsammans med en katt och en hund.

Vore det inte för en drygt 20-årig kamp för att förena kroppen med ett inre liv skulle Johans liv och drömmar inte skilja sig från så många andras. Han minns kyrkans barntimmar i livets början och fröknarna som inte ifrågasatte det lilla barnets övertygelse om att han var Johan och inte Maria.

”Den växer nog ut snart”, sa kompisen Macke när de jämförde könsorganen. Det var en flyktig tid av tillåtelse innan krav om anpassning och omgivningens förväntningar tog överhanden. Från och med lekis skulle det vara ordning i leden och slut på tramset. Eftersom det stod i alla papper att han hette Maria skulle han också kallas för det.

– Det finns så många ögonblick som handlade om att det inte var som det skulle. Eller som visade vem jag egentligen var. Men det är något som är mer eller mindre omöjligt att förstå för ett barn om man inte får någon hjälp utifrån.

En dag i vuxen ålder mötte han åter sin fröken från kyrkans barntimar. Hon mindes och kallade honom fortfarande för Johan. För en kort stund fick han känslan av vem han var som liten, ett ögonblick han ännu minns. Under tonåren när sexualiteten blev vägledaren i könsrollen tog det helt stopp. Varken bland tjejer som letade killar att bli kära i, tjejer som spanade på andra tjejer eller i gräbbgäng kunde han få en plats. Det gick inte att se sig själv, spegla sig i något. Långsamt stängde han av.

– Jag provade allt men inget stämde. Jag var inte heterosexuell tjej. Och jag var inte lesbisk, kände mig inte hemma i världen. Till slut betstämde jag att jag måste vara asexuell.

Kraven på att följa förväntningarna och kampen för att anpassa sig sker genom en rad komplicerade förutsättningar som livet ger oss. Det beror på det kön vi fötts med. Vilken klassbakgrund vi har, etnicitet och/eller kanske vilken läggning vi har. Johans försök att anpassa sig är ånga och enträgna. Han betalade också ett högt pris för att han försökte. Att pressa sig själv till anpassning och att försöka passa in slet hårt.

– Jag gick ur skolan och bara jobbade och jobbade. En dag satt jag i en stol och kunde inte ta mig upp igen. Hela kroppen krampade. Det var bara att åka till psykakuten. Man konstaterade att jag led av djup depression. Men så fick jag tag på en terapeut som en dag bad mig ta med en bild på mig själv. En bild på mitt jag, sa hon. Det blev en bild av mig som femåring och då brast det. Det var bilden av Johan.

Den 23 april 2003 är en dag han särskilt minns. Dagen då han formellt blev inskriven i en könsidentitetsutredning för könskorrigerande vård. Han var på väg in i en process, en så kallad transition, som i svensk sjukvård tar sammanlagt cirka tre år. Innan behandlingen påbörjas ska personen ha levt minst ett år i den könsroll han eller hon känner sig som. För Johan har hormonerna börjat verka och masektomin, bröstborttagningen, är klar. Än så länge tycker han att skägget är för fjunigt men det händer saker hela tiden med kroppen.
Nu återstår sterilisering, det samhället kräver för att godkänna en könskorrigerande behandling. (Den lag som kräver sterilisering upphävdes i Sverige 2013 efter en lång och hård kamp från framförallt transrörelsen för att häva kravet och är idag föremål för processer om skadestånd från många av de människor som drabbats.) Så småningom blir det en avslutande plastikkirugi med formandet av en penis. Själv vill Johan bara att alla ska gå så fort som möjligt, den ”gamla” kroppen känns som något som inte har med honom att göra.

All denna tid av vägledning, omställning i oändliga samtal och möten med utredare, terapeuter och läkare, är vägen till en bekräftad manlighet i det officiella Sverige. Men till sist handlar det ändå om vardagen om mötet mellan honom och de andra.

– Som det är nu vill jag inte gå in i herrarnas omklädningsrum. En man utan könsorgan på ett allmänt badhus anses ju vara något väldigt konstigt. Drar jag på en bussresa och dricker öl tillsammans med ett gäng, så måste jag tänka mig för. Någon gemensam kisspaus kommer inte på fråga.

Johan har en historia som på många sätt skiljer sig från andra mäns även om han inte känner sig annorlunda mot andra män. Snarare är han någon med erfarenheter och insikter som många män går miste om.

– Jag har fostrats i att kommunicera och se på relationer på ett sätt som ofta är förbehållet kvinnor, som kvinnor fostras att värdera. Jag kommer alltid att vara feminist och har upplevt kvinnors situation på ett specifikt sätt. Att bli bekräftad som man är viktigt men jag blir samtidigt förbannad när jag ser vilken plats och hur mycket mer uppmärksamhet det för med sig.

——

För Honey är det här med att vara kvinna på ett plan inte särskilt komplicerat.

– Det är något man är bara, säger hon lågmält men självklart på sin småländska dialekt.
Att vara transsexuell är något hon möjligtvis ser som ett tillägg men inget hon bryr sig särskilt mycket om. Men så är hon också en person som passerar för det mesta i vardagen i mötet med andra.

– Jag är medveten om att jag oftast uppfattas som kvinna och det är klart att jag därför kan känna mig friare i den rollen än många andra, som aldrig erkänns den könsroll den känner sig som.

Att slåss mot stereotyperna kring kön och bli kategoriserad är att ge sig in i frågor vars svar kan vara komplicerade och ständigt föränderliga. Det vet många av de som känt att de inte passar in. Det är att leva i en vardag där omgivningen ständigt försöker bringa ordning och reda, stereotypisera eller förenkla. Rätten att få känna sig hemma i det kön man känner sig som kommer inte självmant. Och erfarenheterna av att bli betraktad av en ofta oförstående omgivning påverkar ens livshistoria. Det gäller också Honey.

– Jag uppfattade aldrig att jag betedde mig feminint när jag var yngre och fostrades till att vara pojke. Först senare efter att ha lärt mig den hårda vägen förstod jag vad man får och inte får göra. Eftersom jag identifierade mig mer med tjejerna kändes allt mest förvirrande. En pojke som är feminin blir närmast per automatik mobbad. Det gällde också mig, idag har jag kommit över det. Men så många blir mobbade för att de inte passar in.

För Honey är känslan av att vara kvinna idag något hon med sina tjugotvå år vågar förhålla sig friare till. Mycket tack vare en förstående familj.

– Till och med mormor och morfar tycker allt är lugnt liksom. Med en familj som stöd orkar man slåss mer eftersom man slipper vara ifrågasatt i att man menar allvar med sina känslor.

Iklädd en luvtröja på promenad genom hemstaden Malmö hör hon ibland barn fråga sina föräldrar om det där är en flicka eller pojke men det är inget som får henne att känna sig ifrågasatt i sitt kön. Och hormonerna hon tar har visserligen ännu inte förändrat den fysiska bröststorleken, känslan behöver inte vara avhängig av hur kroppen ser ut även om just hon betraktar sin fysiska kropp som icke önskvärd tills hennes könskorrigerande behandling är färdig.

– Det är viktigare att vara jag och mig själv än att vara kvinna eftersom jag redan uppfattar mig som kvinna. Hur andra uppfattar mig är ändå så olika och påverkar mig egentligen inte särskilt mycket. Det är lätt att man tar på sig en ”överkvinnlig” ro lomman hela tiden känner att man måste bevisa att man menar allvar. I en könsbytesutredning handlar det om att leva som kvinna eller man. Det kallas ett verklighetstest. Men vem bet hur en kvinna lever till skillnad från en man till exempel? Håller man så hårt på kategorierna som vi gör finns alltid en risk att känna sig tvingad till något för att bli erkänd som ”på riktigt”.

För Honey är själva könsbytet en resa som snart kommer till slut. Hon vet vart hon är på väg. En dag får hon sitt nya personnummer och ett id-kort som stämmer överens med den Honey som möter arbetsgivare, läkare eller kassörskan i mataffären. Det är en dag hon längtar till.

– När jag får mitt nya personnummer kommer färre människor få reda på min bakgrund. Det ska bli skönt. Så många hänger upp sig på det här med kön och jag orkar inte alltid förklara min historia. Dessutom går det ju aldrig att förklara litegrann eftersom det råder total begreppsförvirring kring allt som har med transfrågor att göra.

Samtidigt vet hon själv att hennes specifika erfarenhet av att bryta mot ett biologiskt kön gör att hon bär på en annan historia än de som aldrig funderat på vad det innebär att inte passa in.

– Erfarenheten av att veta hur illa behandlad man kan bli delar jag med många. Jag vet hur det känns att gå på gator med människor som tycker det är okej att skrika saker efter mig utan att någon reagerar.

– Vetskapen om hur det känns att vara rädd, vara på min vakt, alltid tänka mig för hur jag rör mig, vart jag går delar jag med så många andra kvinnor, med homosexuella, människor som inte är födda i Sverige. Jag kommer alltid sympatisera med människor som bär på erfarenheter av att inte helt passa in.

——

Andy från Stockholm har androgyniteten som ideal. Inte tvekönighet utan ett könlöst utseende. Förutom en klarröd Hello Kitty-handväska är klädseln för dagen rosa. För Andy är de flesta frågor kopplade till teori och praktik. Ett ifrågasättande perspektiv till kön, könsroller, manligt och kvinnligt är självklart. Kvinnor och män som inte passar in i det förväntade är det hen ser och själv strävar efter. Som bög, en kvinna med feminina attribut, en man eller kvinna med rosa hårband – det är inte så noga hur Andy beskrivs, tycker hen själv. Från att Andy var elva har omgivningen inte veta vilket kön hen ”egentligen” är.

– Jag brukar definiera mig som transperson, det är enklast. Då slipper man förhoppningsvis frågor kring sexualitet som jag tycker är ännu svårare att svara på än de kring kön. Jag kan vara homosexuell i en persons ögon och heterosexuell i någon annans. Och jag tycker det är skönt att slippa fler frågor kring vilken läggning jag har, det känns inte så relevant.

Andy vet vem hen är: en konstruktion liksom alla andra, i Andys fall varken man eller kvinna, både och eller något mer som tänker förbli trans i hela sitt liv. Ett valt utanförskap som inte innehåller några offer.

– Jag vet att man kan byta identitetskategori många gånger om och ingenting är beständigt. Men erfarenheter och sympatier kommer för mig alltid finnas kvar för transfrågan och för transidentifierade. Jag kommer aldrig leva som det förväntas av en man eller kvinna. För mig är det en markering om att jag inte vill ingå i världen så som den definieras idag utifrån könsnormer. Det skulle inte vara möjligt utan att vara något påhittat ändå, med tanke på mina erfarenheter.

Det betyder inte att det är enkelt. Allt fler människor vågar komma ut. Samtidigt är skolan idag en högst osäker plats för den som inte följer uppsatta regler kring det som utgör kön och heterosexuell norm. I sökandet efter en identitet och plats har Andy liksom många andra delvis gått via en gayvärld. Tiden i en bögvärld där femininitet inte har hög status blev dock kort. Andy har valt ett komplicerat liv i en omvärld som sändigt kräver ordning i leden och manlighet och kvinnlighet på rätt plats. Det är inte helt enkelt.

– Så fort det finns situationer som kräver en binär uppdelning i kön blir det problematiskt. Ett omklädningsrum, en plats som håller på strikt uppdelning mellan homo- eller hetero, en arbetsplats och så vidare. Jag kommer aldrig leva upp till en heterosexuell norm. Man måste veta att det är ett gränsland man rör sig i om man vill slippa definitionshetsen. Och man måste söka en vettig omgivning.

– Jag är mer isolerad idag, rör mig på färre ställen men det är tack och lov allt fler som samtidigt inser att den gemensamma nämnaren inte bara är en läggning eller en könsidentitet utan det faktum att man inte vill ingå i en norm. Något som kan vara ett medvetet val också som heterosexuell.

Allt vi varje dag företar oss är ett återupprepande av normen eller av nya normer som vi skapar för att försöka hålla ordning. Visst ser vi fler variationer av hur kön definieras idag, accepterar mer, lär oss mer om människor och hur olika vi väljer att leva våra liv. Kanske har vi vidgat vad vi lägger in i kategorier, gjort dem lite större, inlemmat fler inom dem och fått en uppdaterad normalitetsnorm. Men normaliteten förutsätter fortfarande oftast en utgångspunkt med två läggningar och två kön. Att föreställa sig något annat anses inte begripligt. Kanske ligger poängen i att erkänna att ingen kommer undan normen och att den bara tar sig nya uttryck i våra beteenden. Kanske finns det ett värde i att sträva mot den där punkten vi aldrig kommer att uppnå, som kan ta sig uttryck i själva viljan att göra motstånd? En längtan bortom något som vi inte kan ha ett färdigt mål kring och där motståndet har ett värde i sig. Ett mål där vi inte slutar ifrågasätta hur vi betraktas och vilken plats vi har i samhällshierarkin med markörer som klass, läggning, etnicitet och könsidentitet, även om målet i sig ständigt kommer att skifta utifrån vilka konsekvenser våra liv och livsval ger oss.

Anna-Maria Sörberg