Introtext till programblad inför nypremiären av Orlando på Stockholms Stadsteater 2013

När jag i sena tonåren for fram över århundraden, sprakande krinolin, passioner som skrinnade fram på Themsens isar till Londons bakgrund eller vid upplyst eld i turkiska berg var det ändå dedikationen i boken som för mig öppnade upp för det överskridande dramat: Till V. Sackwille-West. Som beviset, det som gjorde allt verkligt och samtidigt lät tiden upphöra. ”Tänk om Orlando visar sig vara Vita”, skrev Virginia en gång i ett brev till henne – ”V”- strax innan avslutningen av arbetet med boken. ”Tänk om allt bara handlar om dig, en lust till ditt kött, din hud, dragen av din personlighet. Tänk om det där skimret av verklighet uppstår som ibland fäster sig kring mina karaktärer som lystern i ett ostronskal”.

För att frihet ska kunna uppstå, frihetskänslan snarare, måste verkligheten på något sätt finnas med som fond. Här fanns en verklighet jag tyckte mig känna varje gång jag lät ögonen svepa över de där bokstäverna. En inledning, en verklig fantasi om den tidlöse, fantastiske, lite ensamme Orlando. Orlando som i V, som i Vita, som i manhaftig, pojkflicka, manskvinna, androgyn, oavsett kostym eller kjol.

”Han – för det kunde inte vara minsta tvivel om hans kön, även om tidens mode gjorde en del för att dölja det – var sysselsatt med att hugga efter ett moriskt huvud som hängde ner från takbjälkarna.”. Det är den andra delen av meningen snarare, våldet, som definierar Orlando. Det avhuggna huvudet som tillhört en man någonstans på Afrikanska kontinentens slätter har mördats av Orlandos far eller farfar, eller någon annan i den privilegierade och mordiska kolonialsläkten. Det är svärdet hon håller i som gör henne maskulin.  Men samtidigt är det inget enkelt ”hon” och alltför sällan är hon sedd som sig själv, däri ligger kanske ensamheten. Heller aldrig könlös eller neutrum, i högsta grad i kontroll över sitt liv. Men samtidigt i en rätt omöjlig position. Orlando blev en kioskvältare, en bestseller som säkert var lättare att skapa med överskridande tema för drygt 80 år sedan, långt innan flödet av representationer via mode, film, musik, instagram. Men det är något mer i omlopp. Det som fortsätter göra Orlando aktuell för tolkningar, projektioner, starka och motstridiga känslor. Orlandos hela väsen liksom hotar genom sitt ”både och” snarare än sin brist på, säg, maskulinitet. Virginia Wolf är både dödsallvarlig och skämtsam kring vår besatthet vid ordning och regler. De borgerliga etiketter hon säkert själv var privilegierad nog att kunna bryta mot, i både skrivandet och det sociala, är fortfarande så stora hinder.

Jag hade inget svärd, men ett brännsbollsträ. På skolgården lurade jag och klassen brallorna av våra vikarierande gympalärare. Jag var egentligen en kille. Eller vad spelade jag? Hela lektionerna behöll vi laddningen och hemligheten tillsammans och avslutningen var en triumf när jag sprang in med de andra killarna till omklädningsrummet för att sen springa ut bakvägen. Säkert hade vi olika syften med iscensättningen av könet som flytande, som uppvisning i performativitet. Jag ville visa världen att jag bestämde vem jag kunde vara eller bli. Idag när jag tjuter i säkerhetskontrollerna på flygplatser är det inte samma lek bakom. Jag har glömt ta av mig stora klockan eller missat några mynt långt ner i fickan och puttas fram till mannen som scannar mig med ögonen, vinkar bort mig till sin kvinnliga kollega och leken är över. Nu är det en fråga om hur vi tar oss igenom det här på ”enklaste, smidigaste sätt”. Kanske är hon rädd att göra eller säga fel, kanske är det jag som inte riktigt orkar med känslan av att övervinna också det här? Hur ska vi ha det egentligen: vad är du, jag, ni egentligen: Sir, Mam, Monsieur, Madame, hijab eller keps, kalsonger eller trosor. Endera – eller. Men bortom det, vilka blir vi? Denna ständiga rädsla att göra fel, kanske går den inte att leva ett liv med utan fortsatt stora uppoffringar. Virginia uppmanar oss att släppa psykologin, biologin, vetenskapen, ”strunta i det motbjudande ämnet kön och sexualitet”. Jag säger till säkerhetskontrollanten: ”andas lugnt så kommer du klara det här”. Vem pratar jag med?

”Orlando hade blivit kvinna – ingen kan förneka detta. Men i alla andra avseenden fortfor han att vara den han varit”. Tänk, så enkelt det aldrig kommer vara. Så åtråvärt att vara både och, göra könet till sitt eget redskap, vara större än kön. Vem orkar leva i ett vacklande mellan känslan av utsatthet och att äga världen?

Till Orlando forever.  

Anna-Maria Sörberg