Tidskriften Hertha, mars 2018

När Barbara Smith och Demita Frazier från det omskrivna Combahee River-kollektivet framträdde på en amerikansk konferens förra året firade deras radikala politiska vision 40 år. Med självklar utgångspunkt i erfarenheterna av att vara svarta, queera, lesbiska feminister skapade de redan under 70-talet ett brett politiskt arbete för social rättvisa.

Det är inte svårt att förstå utmaningarna som omgärdade arbetet. ”Vi sågs som outcasts”, konstaterar Barbara Smith i nättidningen Shadowproof som dokumenterade konferensen. Hon berättar hur de vande sig vid att bli avfärdade. Inte bara för att de betraktades som sekterister när de krävde rum för svarta, lesbiska kvinnor, lika ofta för att de sågs som rasförrädare när de sökte allianser i queera aktivistcommunityn som inte uteslutande fokuserade på svart kamp

Att läsa kollektivets manifest idag känns högaktuellt. En påminnelse om hur praktiskt, intersektionellt arbete med krav på frihet för alla, alltid har pågått. Deras arbete konfronterade rasism och homofobi inom feministisk organisering, slogs mot heterodominans och sexism inom vänsterkretsar. De fokuserade på konkreta projekt för att få fram härbärgen till våldsutsatta kvinnor liksom de fördömde chauvinism i en internationalistisk vision, solidariska med kvinnor världen över.

I sin bästsäljare The Once and Future Liberal: After Identity Politic går statsvetaren Mark Lilla hårt åt Combahee Rivers arbete liksom Black Lives Matter-rörelserna och andra tongivande sociala rörelser idag. I kapitlet ”Pseudo politics” menar han att dagens auktoritära presidentstyre i USA i själva verket är att skylla på en identitetsfixering som gått för långt.

Lillas är inte ensam om den här typen av utfall. En allt mer vagt definierad genus- feministisk eller queerpolitik reduceras till identitetspolitik medan den överbryggande visionen, den som Combahee River så tydligt stod bakom med krav på maktomfördelning, försvinner. Föraktet mot det som buntas ihop till ”förenklad identitetspolitik” och ett ”ovetenskapligt genusflum” framträder med allt större kraft, från höger och vänster, i sociala medier, tevekanaler och artiklar i en auktoritär och nykonservativ omgivning.

”90 procent av de som bashar intersektionalitet idag har ingen aning om historien bakom begreppet”, konstaterar den amerikanska kulturhistorikern Lisa Duggan ilsket på sin facebooksida som svar på Lillas kritik och andra avfärdanden av queerstudier och genusideologiskt hat på frammarsch. Duggan har ägnat tre decennier av akademiskt och aktivistiskt arbete åt att bekämpa den kommersialisering av identitetspolitiken som numera exploderat i hbt- och regnbågsvurmandet från makten. En utveckling som använt gaykulturen, götts av den och som lett till en avpolitisering av frågorna. Något som inte minst manifesteras genom allt större företagssponsring i prideevenemang där begrepp som tolerans och öppenhet blivit kommersiella kärnvärden. Ett frossande i identiteter utan krav på progressiv eller maktkritisk politik i övrigt och resultatet av en förytligad mångfaldspolitik som Duggan kallar ”urtvättad Clintonsk kampanjversion”.

Det är inte svårt att förstå att hon upprörs av att de idéer hon och så många andra under lång tid utmanat, nu håller dem själva ansvariga för utvecklingen. Mark Lilla reducerar viktiga, komplicerade kamper till politiskt tjafs där ”svarta klagar över vitas medverkan, feminister klagar över att män tar för stor plats eller lesbiska som klagar på att feminister är för heterosexistiska.” En så ensidig version av identitet och makt borde vi snabbt begrava om vi ska komma vidare, resonerar Duggan.

Med ett vålår som just inletts är det mer angeläget än någonsin att läsa Combahee River-kollektivet. De rörelser och den frihetskampsom fortsätter pågå från svarta, queera, feministiska aktivister och teoretiker är en viktig väg mot det ständiga formulerandet av progressiv politik. En politik som, för att använda den feministiska filosofen Nancy Frasers begrepp, skapar erkännandeförmänniskors olika erfarenheter och historier i kombination med arbetet där omfördelning av resurser, ekonomisk och politisk makt står högst på agendan.

Anna-Maria Sörberg