Artikel i Ottar 21 juni 2018

– Det har hänt så mycket under tiden jag har bott här, jag ser saker i andra ljus, är mindre naiv och analyserar det jag ser på fler sätt.

Det är en något trött och nyvaken Abdellah Taïa som tar emot hemma i köket som badar i morgonsol i den lilla lägenheten på Bellevilles höjder. Den stillsamma men politiska rösten är redan igång trots ett dygn av vakenhet efter en inställd flight och miniturné i New York och Toronto.

– Kanske beror det på att jag fyllt 40 säger han och skrattar till. Men det som pågår i världen, hur makten talar om människor, om människor på flykt, hur lagar förändrats, jag kan inte bara låtsas som om jag inte ser. Det har förändrat mig för alltid.

Taïas produktion är imponerade. Sedan han landade i Paris för knappt 20 år sedan har han producerat artiklar, essäer, gjort film och lagt en stor litterär produktion bakom sig som översatts till en rad språk. Med teman som rör sig kring sin egen personliga resa som ung homosexuell man från en kuststad i Marocko till Frankrike vars koloniala spår är så sammanflätade. Det handlar om resande som klassmässig, geografisk och identitetsposition. En resa som aldrig avslutas och där drömmen att bli erkänd som fransk ingår liksom kampen mot att ständigt reduceras till ”araben” eller muslimen i ett nytt hemland präglat av rädsla och extremism.

– Efter morden och attacken mot redaktionen på Charlie Hebdo 2015 frågade jag mig för första gången om jag skulle stanna här. Det fanns så mycket rädsla, varje etnicitet eller grupp tyckte sig ha rätt att se ner på andra. Människor separerades från varandra, det var som om man kunde se det dagligen. Misstänkliggörandet mot att vara arab och muslim nådde nya nivåer.

Rädslor som inte har försvunnit och som många krafter fortsätter att kapitalisera på i extrema nationalistiska tider. Ändå fortsätter han förvånas över att det går att spela så hårt på rädslor för andra människor. Det är sjukt sorglig, konstaterar han, men kanske har det hjälpt honom att bestämma sig för att stanna kvar här, att fortsätta skriva och kämpa för att förändra den situation Europa befinner sig i.

– Det är klart att jag hoppas att vi en dag får andra teman, jag vill inte bara ägna mig åt att försvara muslimer och araber mot extrema krafter. Frankrike är så starkt, varför tillåter vi sånt här att växa fram, rädslorna, det är svårt att förstå.

Runt hörnet tornar några höghus upp sig, hus med statligt subventionerade hyror som huserar några av stadens mer utsatta migranter och flyktingar. Längre ner på avenyn står sexarbetare, kvinnor som polisen dagligen passerar men inte bryr sig om. Allt i en stadsdel som samtidigt bär tydliga spår av ett uppfixat, gentrifierat paradis med ständigt växande hyror.

– Vill man se finns här i området alla de olika röster som utgör staden, ja hela landet. Många finns inte representerade i politiken, har ingen offentlig röst. Det är dem jag vill skriva om nu.

Taïas senaste roman, Den som är värd att bli älskad (översättning av Håkan Lindquist och Davy Prieur) bygger på brev skriva i ursinne och av kärlek från starka relationer. Här konfronterar Ahmed sin döda mamma med smärta och svek från uppväxten liksom sin högborgerlige franske pojkvän. Han som tog på sig rollen av att visa Ahmed världen, som fick honom att ge upp sitt namn för det mer ”gångbara” Midou i det nya hemlandet. ”Du är för jävla jobbig” säger pojkvännen när han gör ett nytt försök att omförhandla relationen och konfrontera den självgode, tolerante pojkvännen med sin självbild vars vänsterliberala ideal alltid utgår från människors lika värde utan några större egna insikter om vad det innebär. De återkommande teman som rör Taïas personliga resa, berättelser om hur han som homosexuell, en feminin pojke som behärskar gatans regler, undkommer en gruppvåldtäkt i det forna hemlandet, som vet hur det är att sova trångt, tätt i en storfamilj i en närmast incestuös familjesituation kommer i fortsättningen få sällskap av nya teman i hans författarskap.

– Jag står för varje del i den jag är. Men jag är mer ointresserad idag av den position som skrivs fram runtomkring mig, av att vara en gayförfattare. Det som kallas gayfrågor idag har blivit problematiskt. Vi måste slåss mot den självupptagenhet som präglar kampen och som fått frågorna att separeras från andra grundläggande delar av människors liv.

För Taïa är tiden nu inriktad på att bli färdig med sin allra första pjäs, Un jour je partirai, One day I will leave,byggd på berättelser från några av de transkvinnor och homosexuella män han följt när han hållit skrivarworkshops i en Paris-förort. En samling monologer från människor och platser, alla migranter, som lämnat eller flytt från platser som Algeriet, Brasilien, Tunisien, Senegal, Peru och som lika mycket handlar om platsen de nu befinner sig på i Europa.

– Ta killen jag just skrivit om. Han kommer från Kongo, togs till en bordell i Istanbul där han befann sig i två år innan en av hans kunder, en turkisk man, hjälpte honom att fly hit. Det är en smärtsam historia med delar som knappt går att ta in. Men det är det viktigaste arbete jag gjort hittills.

Det är scenkost som berättar om de förändringar Europa står inför, allt det han nu ägnar sig åt.

– Vi befinner oss i ett svårt läge. Världen har blivit hårdare, mer extrem och polariserad. De som röstar på Marine Le Pen eller Donald Trump, det är ingen idé att kalla dem monster, snarare måste vi andra nu slåss hårdare för att låta saker och ting få vara mer komplexa. Vi måste stå för något, visa nya sätt att förstå saker på och fortsätta kämpa för att befria människor från några av de fördomsfulla idéer som florerar om andra.

Anna-Maria Sörberg

https://www.ottar.se/artiklar/abdellah-ta-en-vaken-r-st-i-europa