Under en regnbågsfärgad kaffekopp

Glänta nr 1 2018

”Här sitter männen som just insett att de ska leva vidare”, sa min vän H och pekade in i den sprillans nyinredda lokalen med sju olika färger på fåtöljerna. Det var knökfullt men fönstren från golv till tak gjorde känslan rymlig. Vi satt inte på vilket kafé som helst – det var den nya samlingspunkten i Chelsea, New Yorks snabbast växande gaygetto, nu i mitten av 90-talet. Ovanför våra huvuden svävade en gigantisk regnbågsfärgad kaffekopp. Kaffemenyn tycktes oändlig, med både smaksättningar och toppings. Ett morgonljus la sig över stället medan vi småpratade och det var som om det förstärktes vid anblicken av det lilla gänget åldrande, hukande män som passerade. De som just klivit ut på gatan efter morgonens sista drink på hörnbaren i byggnaden mittemot, den som framstod som allt mer övergiven, med ständigt fördragna gardiner och plankor uppspikade över fönstren.

Den nya morgondagen hade öppna fönster. H hade, liksom många andra, sökt sig till AA och redan efter några dagar gjort det till sin vana att stanna till här mellan psykologmöten och gymbesök. En lång traumatisk period i spåren av aids-utbredningen gick mot sitt slut. Med AZT och nya bromsmediciner på ingång verkade allt och inget ligga i luften. Sitt sista glas hade H intagit med hjälp av sugrör, det var innan han insett att smärtan från ett blödande magsår i vardande inte kunde mildras genom att sippa på drinken. Nu hade han skaffat hund och konstaterade att det nya, nyktra livet i området kanske var lite tråkigare, men det fanns trots allt sämre platser att befinna sig på.

Jag landade mitt i Chelseas gayboom, hög på den partnerskapsreform som Sverige just klubbat igenom och klev in i en entusiastisk, gay utvecklingsberättelse på stark frammarsch. Den nya morgondagen innebar en resning, ett steg bort från gårdagens skam och död materialiserad i starka bilder. Kvarteren på västra Manhattan utgjorde en löftesrik infrastruktur där alla tycktes befinna sig i en dygnet-runt-bekräftelse av ett queert liv. Det snickrades, putsades och öppnades regnbågsgym, gaymäklarkontor och vitaminshoppar. En ny karaktär såg dagens ljus, Chelseabögen. Han dök upp som skyltdocka i de välfyllda klädbutikerna, snart drog han runt på gator och kaféer; en karaktär som tycktes röra sig bort från undergången, mot beachen och gaypartystränderna på Fire Island i en allt mer homogen, klonad form med perfekt avvägd kroppsmassa. Han bar stråhatt, rutiga shorts och hush puppies och tog lagom med droger utan att för den skull (någonsin) glömma morgondagen.

Assimilationsivrare, radikala liberaler och queeraktivister, alla var upptagna med att analysera samtiden som utspelade sig inför en ny våg av uppmärksamhet inflätat i större politiska skeenden. I gaybokhandelns skyltfönster samsades titlar som The Rise and Fall of Gay Culture– en intellektuell genomgång av hur kommersiella krafter riskerade att döda gaykulturen – med nya politiska tankar från en framväxande queerforskning med anspråk på att också en bredare vänster skulle ta till sig och inkludera idéer som med ny kraft ville bekämpa ett rådande system med så hårt sorterade kategorier som homo, hetero, kvinna, man.

Tom nere i presentbutiken slog in regnbågskitsch till nyinflyttade gayentusiaster. Med rakat huvud, grå skäggstubb, polisonger och numera läsglasögon till den svarta lädervästen, kamouflagebyxor och militärkängor bar han gayhistorien i sin kropp. Det ofattbara i vad han och många andra just gått igenom förstärktes av ett lakoniskt sätt. Rakt på sak och utan omsvep talade han om vänner han förlorat, om hur området förändrats över tid – från fattigt, multikulturellt gytter av olika etniska grupper till det vi nu befann oss i – liksom om planerna inför det ofrånkomliga åldrandet. Han skulle leva vidare, kanske bli pensionär i Florida tillsammans med andra homosexuella män, som nu för första gången på ett decennium börjat planera framåt. Tom hade flyttat hit från Greenwich Village några kvarter längre ner för att få en nystart och skapa nya minnen, när aktivistmöten, gatuaktioner och barinsamlingar till sjukvårdsräkningar och begravningar blivit färre. Att slippa att dagligen passera de platser där vänner eller älskare levt och se nya par flytta in utan vare sig insikt i eller intresse för vad han och andra gått igenom var en lättnad.

Medan författaren Daniel Mendelsohn fräste över att ännu en partyborg stängt igen, ännu ett ställe där läderkiltar, partydroger och naken hud försvunnit bara för att förvandlas till ett dagöppet kafé, försökte jag försökte förstå hur omfattande den förändring många talade om egentligen var. Framförallt var vi många som undrade vilka konsekvenser förändringarna skulle få för politiken, för aktivismen.

”Märker du inte, det finns ingen här längre som säger fabulous eller style. Fundamenten i vår kultur försvinner”, sa Mendelsohn när jag intervjuade honom. Han hade just lagt handen vid en av årets mest uppmärksammade artiklar i New York Magazine, en personlig uppgörelse med Chelsea – området vars transformering enligt honom summerades genom rubriken ”We’re here, we’re queer, let’s get coffee”. Undertiteln var en spark riktad mot en gayrörelse på väg att förlora sin politiska udd, kanske också sin historia.

1996 hade 80 000 människor dött i sviterna av aids i New York. Det var en stad fylld av gapande hål; hela byggnader hade tömts på människor och aktivism. För en queer kultur innebar post-aids ett katastrofalt skifte, skriver författaren Sarah Schulman, som återvänder till den omvälvande tiden i The Gentrification of the Mind Witness to a lost imagination. Tidpunkten sammanföll med en ny gaypolitisk agenda och en aggressiv gentrifiering. Marknadshyror som rusar i höjden påverkar inte bara vilka som försvinner från ett område eller flyttar in, det handlar lika mycket om en grundläggande förändring av människors sätt att förstå urbanitet och sig själva. Många av de som dött eller fallit ur systemet på grund av samhällets oförmåga att ta hand om insjuknade, alla nära relationer som skapats eller förändrats – tycktes plötsligt bortrensade. Inte bara från aktivistiska och skapande rörelser, utan från hela historien. Ett tomrum uppstod, en övergångstid där centrala delar av en queer historia byttes ut. Det var ett tomrum som snart fylldes av en ny våg gaypolitiker som såg möjligheter till nya tag, formulerandet av en ny agenda som rörde sig bort från den mer radikal hållning som hittills varit utmärkande med krav på att störta eller omfördela makten. Nu presenterades det som en överspelad, extrem politik.

Läraren och författaren Fenton Johnson är inne på samma spår i sitt manifest The future of queer: How gay marriage damaged gay culture. Skiftet som bromsmedicinernas intåg innebar skrevs in i en politisk maktkamp där assimilationsivrarna vann, menar han. Två decennier har gått sedan han inledde sitt politiska, skrivande queera liv. Det är ingen lång tid. Ändå är den politiska agendan för queerfrågor idag så radikalt omskriven, konstaterar han. De berättelser som utgjorde grunden för politiken och arbetet under aidsåren – räddningsaktionerna, aktivismen, alla erfarenheter av mångfacetterade relationer under aidspaniken – allt tycks idag långt borta.

Brytningsåret 1996, genombrottet för de mediciner som äntligen skulle visa sig fungera innebar startskottet för en ny, konservativ agenda. ”Det var som om de stod runt hörnet och väntade för att kasta sig in i politiken”, skriver Johnson och minns ett möte med ett gäng gayrepublikaner i hbtq-aktivismens högborg i New Yorks Community House. Ett rum där kraven på assimilation och giftermål, på att tona ner extrema yttringar, röra bort från den kollektivistiska kamp fram till nu dominerat gayrörelsen, betonades. Nu skulle det istället handla om att skapa förutsättningar för svärföräldrarna att komma på middag, sa mötets vita män som var i absolut majoritet. ”Det var en demografi som berättade allt om vilka som nu skulle gynnas, vilka som utgjorde centrum.” Några år senare hade den konservativa agendan fått genomslag i hela hbtq-rörelsen, konstaterar Johnson. De vann och den romantiska revolutionen tog över.

”Forging a gay mainstream” löd ett av de starka initiativen från en amerikansk gayhöger med kopplingar till det republikanska partiet. I ett tiopunktsprogram formulerat av den oberoende tankesmedjan Independent Gay Forum (IGF) utgjorde ett viktigt mål att göra upp med den vänsterliberala agenda som dominerat gayaktivismen sedan 60-talet med en central kritik av det ekonomiska systemet och den heteronormativa makten. Anarkistiska, ledarlösa organisationer som Act Up var exempel på ideologisk extremism, något som borde ersättas med en pragmatisk, avgränsad rättighetsagenda.Rätten att gifta sig och att göra militärtjänst, utgjorde två centrala frågor inom initiativet, innebar också att idéer om att kampen hade en början och ett slut fick fäste: det postpolitiska tillstånd som skribenten och IGF:s grundare Andrew Sullivan förutspådde 1995 i sitt manifest Virtually Normal: An Argument about Homosexualityskulle innebära en frihet som inträder efterett kort omfamnande av politiken.

Den nya konservativa agendan kan läsas som en mikrostudie över konsekvenserna av ett långt nittiotal fyllt av forcerad, välvillig mångfaldspolitik, menar kulturhistorikern Lisa Duggan. Hon benämnde skiftet ”den nya homonormativiteten”, en politisk ordning där mainstreampolitiken hittade sina perfekta frontfigurer i en nyvaken och konsumtionssugen gaykultur. Avgränsade politiska kompromisser, som rätten till äktenskap, utgjorde starka symboler för den tredje vägens politik. Inte bara för att kompromisserna förändrade fokus, de utgjorde i själva verket en grund för en nyliberal ordning, fungerade som starka kännetecken för en ordning som ville se mindre inblandning från stat och en stark förskjutning av kapital mot privata initiativ.

”Avslutningsfesten var en explosion, den bästa jag varit på”, säger den unge mannen entusiastiskt till flickvännen. Vi sitter på en av Amsterdams sköna lunchrestauranger vid stadens kanaler. Det är 2016 och utvärderingar av Prideveckan som just avslutats tycks pågå överallt. En intensiv partyvecka är fullbordad genom finalen, världens enda flytande Prideparad som varje sommar glider genom staden i en triumferande karneval med tusentalet ekipage. Ännu ett publikrekord för Pridefirandet var slaget i ”landet som grundade gayrättigheterna”. Ett stenkast från lunchrestaurangen ringlar sig kön till Anne Franks museum lång, förbi homomonumentet, som det lite ouppdaterat kallas: världens första och enda monument till minne av de som under nazisternas välde mördades på grund av sin sexualitet eller könsöverskridande. Ingenstans i världen är gaykulturen så starkt integrerad i stadsbilden som här i  staden som etablerat sig som symbol för frihet och liberala värden starkt manifesterat via en framväxande gay medelklasskultur.

”Tre saker kommer man aldrig runt när man pratar om Nederländernas fantastiska utveckling vad gäller gayrättigheter”, berättar socialantropologen Paul Mepschen när jag möter honom i centrala Rotterdam, Amsterdams hårdare systerstad, 20 minuter från huvudstaden. Det första är nyliberalen, populisten, den fräcka bögen Pim Fortuyn som mördades 2002 och vars politiska arv i reseguiderna går under namnet ”the legacy of Pim”. Det andra är socialdemokratins förändring. Det tredje är religionens betydelse eller rättare sagt sekulariseringens rekordsnabba genomdrivande i landet.

Själv kom Mepschen in på den politiska scenen under 1990-talet via en socialistisk, politisk queerfalang som med växande oro såg hur den populism och nationalism som följde i Fortuyns fotspår fick allt större grepp om den offentliga debatten. Mepschen bestämde sig för att organisera sig i en bredare vänster för att försöka påverka. Idag är det via akademin han följer frågorna. Vi sitter på stamkaféet i hans hemstad som också utgjorde Fortuyns politiska bas. Här bär femtio procent av invånarna på någon form av migrations- eller invandrarbakgrund, exempelvis som andra eller tredje generationens invandrare från landets forna kolonier. Det är inte konstigt att Fortuyn påbörjade sin korta politiska karriär från den här platsen, menar Mepschen. Här kunde han utnyttja stadens demografi i den politiska debatten och ständigt peka ut vissa grupper och människor, framförallt de unga män vars familjer kommit till landet genom arbetskraftsinvandring från Marocko och som hamnat i stadens segregerade och ekonomiskt utsatta områden.

Martyren Fortuyn står staty på två ställen bara här: utanför politikerns forna palats med de höga svarta järngrindarna samt som en flera meter hög svart granitbyst mitt i stadens finanskvarter, dit de färska blommorna fortsätter anlända. ”Låt oss beskydda yttrandefriheten” står det att läsa under bystens huvud där Fortuyn är avbildad med halvöppen mun som mitt i ett tal. Politikern som skröt om hur han hade sex med marockanska pojkar samtidigt som han vann hela landets förtroende och skakade om den politiska scenen fortsätter att fascinera. Den hårdragna retoriken med ständiga utfall mot utsatta samhällsgrupper har fortsatt nå nya efterföljare. Den exceptionelle bögen var en roll där Fortuyn gjorde sig själv till det främsta beviset för landets framåtskridna gayvänlighet för att sedan använda det som utgångspunkt för en ständigt frammanad bild av hur han och hela landet nu hotades av bakåtsträvande muslimer från ”främmande kulturer” och av en religion som inte hörde hemma där. Genom en ständigt upprepad berättelse, fylld av retoriska krockar, utgjorde han en central röst som fortsatt eka över Europa.

”Tyvärr stannar dock alltför många där idag”, konstaterar Mepschen. Den retorik Fortuyn förde fram må idag ringas in som del av en framväxande gayrasism och spåras till andra uppmärksammade individer och grupperingar bestående av homosexuella män och kvinnor som gått in i högerpopulistiska eller extrema rörelser och nu arbetar för stängda gränser; en berättelse som både avfärdas och väcker förfäran. Men det handlar om något långt större än en högljudd homosexuell man som tog landet med storm, påpekar Mepschen. Strömningarna ingår idag i en ideologi där frågor om sexualitet och kön kommit att bli allt tydligare markörer i förenklade modeller för tolerans och frihet.

När Fortuyn drog in på den politiska scenen var de styrande Socialdemokraterna i Nederländerna redan i kris. Politiken i landet präglades av mättnad och tråkighet. Ett klimat som ständigt strävade efter konsensus och kompromiss snarare än ideologiska strider. Det saknades inte politiska skiljelinjer men den socialdemokratiska andan präglades snarare av nedtonad försiktighet, något som tolkades som en önskan att dölja viktiga samtal om segregation och integration genom policypaket och diskrimineringsreformer. Det var en politik som under 1990-talet gick ut på att balansera mellan ett stillsamt förmynderi och pragmatiska åtgärder genom byråkrati med det övergripande syftet att undvika politisering av viktiga frågor som rörde minoriteter. Ingen ville tala om migration, hur människor ska leva tillsammans, hur segregation kan motverkas. Så trädde Fortuyn in på scenen och kom snart att dominera den helt genom sina ständiga attacker på ett ängsligt politiskt etablissemang.

A Post-Progressive Nation: Homophobia, Islam and the New Social Question in the Netherlands konstaterar Paul Mepschen att exakt det politiska klimat som den socialdemokratiska reformvänstern ville få tyst på återvänt med än större kraft. Politiseringen av Fortuyns frågor har normaliserats än mer via mer eller mindre extrema debattörer som Hirsi Ali, Frits Bolkestein och partiledaren för högerextrema Frihetspartiet Geert Wilders. Nu är det inte längre diskriminering som ska förklara samhällsproblemen,utan kultur – kulturen hos ”dom andra”, de som ändå aldrig ”hörde hemma här”. Framförallt har det blivit regel att aldrig tala om gay-frigörelse eller inkludering utan att samtidigt nämna och problematisera integrationen av ”de andra”.

De tjugo år som gått sedan Fortuyns framfart har skapat en rad bakslag, konstaterar Mepschen, oavsett om man befunnit sig nära queerfrågorna och slagits i direktaktioner eller ägnat sig åt en mer organiserad reformistisk kamp. Utvecklingen har skett i samklang med och gjort sig beroende av den explosionsartade och framväxande nyliberalismen. En politisk riktning som möjliggjort vissa sexuellafriheter när staten lämnat över allt mer av makten till marknaden, inte minst den så starkt omhuldade och hyllade äktenskapsreformen för samkönade – den yttersta symbolen för det fullständiga medborgarskapet för hbtq-personer.

Det är ingen slump att äktenskapsfrågan trätt in som frågan nummer ett under samma nyliberala tid som utmärkts av transformeringen av socialdemokratin under 90-talet, konstaterar Mepschen. Förändringen innebar ett tydligt skifte från välfärdsstat till ”lean state” – den samhällsform vi lever under idag, som prioriterar marknadens moral framför allt. Nyliberalismen har möjliggjort en politik där sexuell autonomi och fria individer tycks produceras på löpande band, – en autonomi manifesterad i ett allt vitare gaycommunity. Baksidan är nya moraliska regleringar. Om heteronormativiteten förut upprätthölls av staten och framhöll den heterosexuella familjebildningen som den främsta, har den nya marknadsanpassade staten ritat om kartan med en villkorad samkönad inkludering – samtidigt som nya grupper och människor, de som inte anses tillhöra, inte anses assimilerade, tagit plats som avvikarna.

—-

Det är högsommar och Pride-tider i Stockholm, världens näst mest gayvänliga nation. Regnbågsflaggorna vajar överallt, på stadens bussar, nere vid slottet, omkring kommunhusen. Kaffekedjan, en av Prides många sponsorer har pumpat ut regnbågsmuggar över hela staden, del av samma resa som den regnbågsfärgade kaffekopp jag en gång stod under på nyöppnat kafé i Chelsea. Symbolen har sedan långt tid gått vidare från en inbjudande inredningsdetalj i ett gayberhoodi New York, till att dyka upp i Europeiska storstäders mer socioekonomiskt segregerade förorter.

I Järvaområdet utanför Stockholm har regnbågsflaggan för andra sommaren i rad kastats in i ett kulturkrig. Ett gäng politiskt aktiva, framförallt Sverigedemokrater har utsett Järva, där majoriteten av de boende har någon form av erfarenhet av migration till platsen för att mana fram en hotbild mellan ”dom och oss”. Det är ett krig som har föregångare i London, Amsterdam och Paris och där regnbågen görs till symbolisk fanbärare i händerna på populistiska och radikalnationalistiska rörelser. Det lilla gänget som genomförde ”Sveriges första Pridemarsch i förorten” har filmat sig själva under de två timmar demonstrationen äger rum. Trots att allt gått lugnt till, ingen höjer på ögonbrynen, är budskapet om det stora hotet redan på väg ut i sociala medier och nättrollsforum.

Kriget man anspelar på lever redan sitt eget liv. Jag möter Benjamin Dousa som sitter i Rinkeby-Kistas stadsdelsnämnd och numera är ordförande i Moderaternas ungdomsförbund. Han har växt upp i Järvaområdet, är irriterad över marschen med många Sverigedemokrater, framförallt över den uppmärksamhet de fått. Dousas och hans kollegors svar blir att hissa ännu fler regnbågsflaggor intill kommunbyggnaden. Det är ett sätt att ta tillbaka regnbågsflaggan från nationalisterna, säger han. Själv har han en stark tro på, till och med övertygelse om, att den symbol som regnbågsflaggan idag utgör är en tillräcklig markör för att skilja tolerans från intolerans. De som just vandrat genom orten i Priderörelsens stora kulturkrig har visserligen samma grundidé men det är en manifestation som i Dousas värld genomförts av fel skäl. Utvecklingen går trots allt åt rätt håll, menar han. ”Jag har länge varit engagerad i Moderata Ungdomsförbundet och noterar att det numera snarare blivit norm att vara homo- eller bisexuell”, säger han och ler.

För en politiker som Dousa, och många andra unga moderater som tror på frihet genom ägande, råder ingen konflikt, det anses snarare vara en styrka att en symbol som regnbågsflaggan genomgått en transformering och gjorts till del av en nationell värdegrund. Att den normaliserats som toleranssymbol i samma tid som det globala kapitalet styr alltmer av politiken, långt bortanför nationsgränserna, är en framgång. De miljoner regnbågsfärgade kaffemuggar som nu prånglas ut över staden är enligt Dousa inte bara en frihetssymbol, de kan också visa på viktiga gränser. När han häromdagen stod på macken och väntade på sitt kaffe hamnade han bakom två män som talade arabiska. När kassörskan sträckte fram de regnbågsfärgade kaffekopparna vägrade männen först att ta emot dem. Kanske fick regnbågsfärgerna männen att rygga, spekulerar Dousa. ”Så kan vi inte ha det. Det går inte att förbjuda människor från att tycka något hemma, men på gatan, i offentliga rum måste vi vara eniga när vi ser intolerans.” Dousa är av åsikten att det kan finnas en poäng med en viss typ av kompromisserpå segregerade platser. Arabiskan skulle kunna få ta större plats på gatuskyltar och i stadsbilden i exempelvis Järva-området. Var och en skulle själva kunna få bestämma vilka helgdagar man vill fira, och halal är trots allt bara en slaktmetod och inte nödvändigtvis en specifik kulturyttring som borde helförbjudas.

Men när det kommer till regnbågen behövs inga ytterligare definitioner för att ta ställning, menar Dousa. ”Nyligen placerade vi regnbågsflaggan på omslaget till handlingarna inför ungdomsförbundets kongress. Den var stor, tog över hela bilden. Regnbågen står för något positivt, för glädje, för kärlek och för party. I övrigt behövs inget mer om vad vi menar med hbt-frågor i programmet”, säger han och berättar samtidigt att Socialdemokraternas ungdomsförbund gjorde samma sak. Det är en färgkombination och en viktig frihetssymbol som inte står i konflikt med rätten till eget ägande, tillägger Dousa, som fått inpräntat av sin farfar, som kom till Sverige från Tjeckoslovakien med direkta erfarenheter av kommunismens förtryck, att det enda som hjälper mot totalitarism är eget ägande och fria val. ”En politik som kommit att prägla hela familjen i alla led och framförallt mig själv.”

Vad vet vi idag om vad ställningstaganden att inte stå bakom en regnbågsflagga betyder? Vem granskar det färdiga koncept som kommer på köpet för den som tar emot en sponsrad regnbågsmönstrad kaffemugg? Det faktum att ”gayness”– starkt omhuldad av kommersialiseringen i delar av Europa och USA – nu är så synonym med en modern förpackning, en som närmast är befriad från homofobi, har samtidigt förändrat relationen mellan sekularitet och religion, skriver socialantropologen Paul Mepschen. Religion utpekas idag alltoftare som roten till problemen i vårt postkoloniala, sekulära Europa. Inte vilken religion som helst, den som ständigt sammankopplas med konservativa migrantcommunities, framförallt med unga män vars föräldrar eller farföräldrar en gång landade i denna hypermoderna, sekulära miljö.

Nederländerna utgör här ett tacksamt studieobjekt, konstaterar Mepschen vidare. Ett land som snabbare än något annat gått från hyperreligiöst till sekulärt. Det snabba offentliga genomförandet av sekulariseringen i landet har gjort att sekulära idéer och praktiker blivit starkt identitetsskapande för Holland, för hur holländare förstår tillhörighet och medborgarskap. Därför spelar frågor om sexualitet och gayrättigheter en sådan central roll; de utgör det man fäster berättelsen om sin egen nationalitet i. På en generation har landet skapat bilden av sig själv som ett som gått från genomreligiöst till ett av världens mest sekulära länder. Sekularismen har lyft landet ur traditionalism, rakt in i en era av individualism och rationalism, uppbyggd runt idén om att det råder fullständig sexuell frihet i landet. Ett antal reformer som rätten till dödshjälp, sexuell liberalism och ett antal gayrättigheter som kronan på verket, är idén om en nation där fullständig könslig jämlikhet och sexuell frihet råder starkt grundad.

Det är i den här berättelsen man idag framförallt bör utläsa den kulturalistiska linjen, menar Mepschen, den som gjort kultur, och inte ekonomi, till främsta skillnadsskapare mellan människor och grupper i ett postkolonialt Europa. Den kulturella nationalismen använder centralt uppnådda och hårt tillkämpade rättigheter inom progressiv eller radikal politik – som feministiska framgångar och utbredda hbtq-rättigheter – för att skapa berättelsen om en genomförd sekularisering och en stark, framgångsrik individualism. Hårt förvärvade reformer presenteras allt oftare utan kontexten av den historiska kamp som föregått dem, görs till del av nationens inbyggda grundvärderingar. Det är kort sagt en berättelse direkt kopplad till medborgarskapspolitiken: vem som tillhör och vem som inte anses tillhöra.

Mepschen bygger vidare på historikern Joan Scotts idéer om ”sexularism”, där sekularism allt oftare presenteras som en gång för alla redan genomfört. Något som genomsyrar hela samhället. Som om det faktum att vissa former av sexuella uttryck lagligen får existera per automatik sätter stopp för exempelvis förtrycket av kvinnor. I Scotts ”sexulära” samhälle antas auktoriteter som tidigare tagit sig rätten att bestämma exempelvis vad kvinnor ska ha på sig ha försvunnit. Detta samhälle är istället en plats fylld av fria individer med makt att skapa sina egna livsöden, personer med egen agens som behandlar (alla) andra människor som autonoma individer och respekterar deras fri- och rättigheter.

Så kom tack och lov Metoo-rörelserna och slog hål på denna farliga, falska berättelse, konstaterar Mepschen. Vittnesmålen visar hur sexuell frihet aldrig är något essentiellt färdigt, aldrig kan tas för givet, alltid måste vara del av en transformerande rörelse med krav på förändring för alla. Framförallt visar Metoo hur faktorer som begränsar individens frihet samverkar långt bortanför sekulära och religiösa idéer. Sekularism kan med andra ord inte göras till standard eller utgångspunkt ett lands modernitet. Snarare måste den betraktas som del av en omställning, ett omdefinierande av roller och en del i förståelsen av vilken plats religion fortsätter att ha i samhället.

Idén om det fria, sekulära samhället har dessutom fostrat föreställningen om att vi lever i ett postprogressivt samhälle, mer eller mindre färdigt vad gäller frågor om sexualitet. Medan den framförallt vita gaykulturen anses befriad från förtryck för alltid, framställs de som nu kommer till väst genom migration och flykt på samma gång i ständigt behov av att bli befriade. Något som lett till ett ökat fokus på synliggörande av homosexualitet i minoritetskulturella grupper. Migranter måste  ”bli” en särskild form av individ med en standardiserad identitet, menar Mepschen i en modell där religiösa praktiker och ideologier betraktas som varandes i osynk, ständigt och för alltid i ofas, med liberal och sekulär moral.

Många av oss som vill se en fortsatt progressiv, radikal eller liberal utveckling i frågor om sexualitet och könsidentitet avkrävs idag allt oftare ett avståndstagande från framförallt muslimska konservativa röster – de som ofta får spela rollen som hotet mot den sexuella friheten idag; de som anses klampa in i det sekulära landskapet och ständigt görs till homofober på en redan befriad plats. Paul Mepschen konstaterar att sexuella frihetsrörelser ända sedan 1960-talet tycks arbeta utifrån en dubbelhet. Samtidigt som de ökar friheten för några sexuella uttryck kedjar de också fast nya eller andra uttryck i hårdare klassificeringar med syfte att urskilja ”sanna” uttryck och identiteter från andra eller till och med ”rätt” sätt att vara gay och queer på, rätt sätt att komma ut och vara fri på. Just den typ av ”sanningar” som vi nu måste utmana och försöka förändra.

I ett sådant läge är det idag radikalt att kritisera och slåss mot en queer essentialism som fått visst grepp om gayrörelsen, liksom att slåss mot de idéer som försöker framställa gayness som något universellt. De 25 år som gått sedan regnbågsromantiken slog igenom i en ny, konservativ gayagenda kräver idag inte bara en uppdatering – behovet av återaktivering av en queer hållning, inte formulerat som rättigheter utan som förhållningssätt till en omvärld, politik och hur vi skapar relationer till varandra, känns mer angeläget än någonsin.

Att lyfta komplexiteten bakom frågor om sexualitet och könsöverskridanden är idag avgörande. Eller som queerteoretikern och poeten Eve Kosovsky Sedgwick konstaterade 1990, några år innan den nyväckta identitetsvurmen dragit igång med full kraft: ”Idén om homosexualitetens uppkomst har inget givet, oförargligt begreppsmässigt hem. Desto starkare skäl har vi att värna vår förståelse av homosexualitetens ursprung, av gaykulturen och dess materiella reproduktion, i dess komplexitet, dess rika grenverk och granskande öga, respekt och ändlösa, outplånliga omsorg och ömsinthet.”

Anna-Maria Sörberg 

Referenser:

Lisa Duggan: The New Homonormativity: The Sexual Politics of Neoliberalism Duke University Press 2002 (Från antologin Materializing Democracy: Toward a Revitalized Cultural Politics)

Daniel Harris, The Rise and Fall of Gay Culture,Ballantine Books, 1997

Fenton Johnson: The future of queer, how gay marriage damaged gay culture, a manifest. 2017

Paul Mepschen, Jan Willem Duyvendak, Evelien H. Tonkens, Sexual Politics, Orientalism and Multicultural Citizenship in the Netherlands, 2010

Paul Mepschen: A Post-Progressive Nation: Homophobia, Islam and the New Social Question in the Netherlands. London Routledge. 2018 (Från antologin National Politics and Sexuality in Transregional Perspective, The Homophobic Argument.)

Eve Kosofsky Sedgwick Epistemology of the ClosetUniversity of California Press 1990

Sarah Schulman The Gentrification of the Mind – Witness to a lost imagination. University of California Press 2012

Andrew Sullivan Virtually Normal: An Argument about HomosexualityAlfred A. Knopf, Random House, Picador,1995

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.