Nu blire Pride och den klassiska invändningen kom tidigt i år

Inget får oss reagera så starkt, vilka vi nu är, som när ordningsmakten säger till oss. När kristdemokraternas Ebba Busch intervjuas i QX blev det ett stycke välkänd klassisk värdekonservatism: ”det är många som inte känner igen sig i Pride pga allt naket”.

Hon menar alltså naket i det offentliga. 

Man bir lätt raljant eller mästrande i pride-tider. Sitter och muttrar ”så tröttsamt, samma homofobi som alltid”. Ändå är det knappast där hon eller partiet (längre) är – inte nu när gay hör till ett nationellt värderingspaket.

Kanske måste man ändå fundera över vad som hänt med tiden runt partiledaren? Tänka på vad utvecklingen har inneburit för inse varför hennes värdekonservativa falang utgör ett hot mot många av oss och våra liv? För det är vi många som anser. 

Ebba Busch verkar inom en religiös (typ?) och konservativ värld där det framstår som obegripligt vad de som ryms under samlingsnamnet hbtqi+ egentligen är ute efter nu när hon och alla andra makthavare har sagt att det är ok att ”älska vem du vill”. En värld där sexualiteten är privat, något separat, något att avhandla i en bikt eller inom hemmets väggar. Det är just det som skrämmer mig.

Det är ett perspektiv med en lika lång historia som allt annat. Men som fick särskilt genomslag post aids i USA under ett 90-tal då aidsaktivismen började dö ut och fokus på frågor som samkönat äktenskap seglade in. Att äntligen få arbeta med något positivt, slippa döden flåsande i nacken var en enorm lättnad. Det är inte svårt att förstå. Men att den då viktigaste frågan om äktenskap kom i sånt fokus är ingen slump. Den handlar om reglerandet av privatliv och ägande, flyttar fokus från offentlighet. Ett faktum som förskjuter fokus och som vi nu lever i konsekvenserna av.

Det var slutet på en era av universell, ursinnig och närmast enad kamp mot ett samhälle som vänt så många ryggen. Och starten på en våg av liberal rättighetskamp med fokus på isolerade rättigheter, mindre publika och offentliga yttringar. Ett arbete som gjort mycket för många men som också lagt sig som en blöt filt, till och med dränkt perspektiv, bakgrunder, politiska hållningar – alla de skilda förutsättningar vi lever med vad gäller frågor om sexualitet och kön.

Vi borde prata mer om vad som hänt. Då skulle vi säkert inte vara så rädda för att tala om för Ebba Busch och andra värdekonservativa röster att snusk och sex i offentligheten har och alltid kommer vara del i den långa historia vi ingår i. Vi skulle kunna rymma både sorg och skräck för vilka vi är och har blivit. Och kanske våga hantera att mindre uppbyggliga sätt att leva och vara på måste få rymmas.  

Anna-Maria Sörberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.