Nu blire Pride och den klassiska invändningen kom tidigt i år

Inget får oss reagera så starkt, vilka vi nu är, som när ordningsmakten säger till oss. När kristdemokraternas Ebba Busch intervjuas i QX var det ett stycke välkänd klassisk värdekonservatism i Pride-tider: ”det är många som inte känner igen sig i Pride pga allt naket”.

Hon menar alltså naket i det offentliga. 

Man bir lätt raljant eller mästrande. Sitter och muttrar ”så tröttsamt, samma homofobi osv”. Ändå är det knappast där hon eller partiet (längre) är – inte numera när gay enligt den samlade makten är del av ett nationellt värderingspaket.

Kanske måste man ändå fundera över vad som hänt med tiden runt partiledaren? På vad utvecklingen har inneburit för att se varför hennes värdekonservativa falang utgör ett hot mot så många av oss och våra liv? För det är vi många som anser. 

Ebba Busch verkar inom en religiös (typ?) och konservativ värld där det framstår som obegripligt vad de som ryms under samlingsnamnet hbtqi+ egentligen är ute efter nu när hon och alla andra har sagt att det är ok att ”älska vem du vill”. En värld där sexualiteten är privat, separat, något att avhandla i en bikt eller inom hemmets väggar. Det är just det som skrämmer mig.

Det är ett perspektiv med en lika lång historia som allt annat. Men som fick särskilt genomslag post aids i USA under ett 90-tal då aidsaktivismen började dö ut och frågor som den om samkönat äktenskap seglade in. Att äntligen få arbeta med något positivt, slippa döden flåsande i nacken, var en enorm lättnad. Det är inte svårt att förstå. Men att den då viktigaste frågan om äktenskap blev helt central är heller ingen slump. Den handlar om reglerandet av privatliv och ägande, flyttar fokus från offentlighet och förändrar prioriteringarna för kampen och som vi nu lever i konsekvenserna av.

På många sätt innebar det slutet på en era av universell, ursinnig, närmast enad kamp mot ett samhälle som vänt så många ryggen. Och starten på en liberal rättighetskamp där fokus på isolerade rättigheter, mindre publika och offentliga yttringar tog över med kraft. Ett arbete som gjort mycket för många men som också lagt sig som en blöt filt, till och med dränkt perspektiv, bakgrunder, politiska hållningar – alla de skilda förutsättningar vi lever med inte minst i frågor rörande sexualitet och kön.

Vi borde prata mer om vad som hänt. Då skulle vi säkert inte vara så rädda för att tala om för Ebba Busch och andra värdekonservativa röster att snusk och sex i offentligheten har och alltid kommer vara del i den långa historia vi ingår i. En historia som skulle kunna rymma både sorg och skräck för vilka vi är och har blivit. Och som vågar hantera att mindre uppbyggliga sätt att leva och vara på också måste rymmas.  

Anna-Maria Sörberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.