I don´t want people to forget me

Från Ottars engelska nummer 2021

Patricia Navarro minns hur en av vännerna som vakade på sjukhuset dit hon just anlänt för att vara hos sin son Raymond ömt la en badge i hennes hand, SILENCIO=MUERTE. Det var ACTUPs välkända slagord. Hans vänner lämnade honom aldrig ensam. Hon förstod varför han vigt sitt liv till dem och till organisationen han talat så mycket om. ”Mom, I don´t want people to forget me”, sa han strax innan kroppen gav upp. Kampen mot följdsjukdomar som svimningsanfall, tuberkolos, hjärnhinneinflammation – följdsjukdomar som alla drabbar en människa med hiv utan tillgång till fungerande läkemedel – var över. 


För Patricia som landat rakt in aidskrisens värsta tid i New York blev ACTUP en räddning. Hon gick rakt in i arbetet, fick kraft i sorgen. Kände samhörigheten med de människor som deltog i den vildsinta rörelsen. En rörelse som skulle komma att förbättra livssituationen för tusentals människor med aids. I författaren Sarah Schulmans Let the record show – a political history of ACTUP New York 1987-1993 får de alla liksom historien livIngen är bortglömd. 

Det var ingen liten uppgift. Sju år in i pandemin var intresset från läkemedelsindustrin fortsatt svalt. Tester och framtagande av livsnödvändiga mediciner lät vänta på sig. I ett land utan gemensam hälso- och sjukvård fanns enorma hinder. Människor dog överallt medan tystnaden ända upp till från landets högsta makt var total. Målet för rörelsens första samlande aktionen framstod därför som helt självklart: FDA – myndigheten med ansvar för landets läkemedel och patent. Det var omöjligt att veta hur stort intresset egentligen var utan tillgång till sociala medier och hur många som skulle dyka upp utanför den oansenliga myndighetsbyggnaden mitt i landets politiska centrum Washington DC. Men timingen visade sig vara perfekt.

Människor kom i bussar, bilar, med tåg från väst- och östkust. De kom gående, i grupper eller ensamma. Nybildade ACTUP-fraktioner och människor som aldrig tidigare satt sin fot i ett politiskt sammanhang dök upp. Tiden äntligen kommit för ett politiskt utbrott. Det blev en brutal iscensättning av konsekvenserna av maktens ignorans som spelade ut sig. Aktionen mot FDA kom att bli en förebild för alla de aktioner som följde. Blodindränkta laboratorierockar, die ins – en politisk manifestation där deltagarna spelar döda, gravstenar som plakat över människors huvuden – kreativiteten, det som kommit att utgöra ACTUPs signum – visste inga gränser. 

Innan dagen var slut hade samtliga tevebolag lyft händelsen och förstasidorna var fyllda. En nationell aidsrörelse var född, en som snart skulle växa sig stor långt utanför landet och bli en global angelägenhet.

 ”The fate of a society is determined by very small groups of people”, skriver Schulman i inledningen. Det är svårt att inte hålla med efter att läst hennes 700 sidor bokslut över ACTUP New Yorks arbete, dag efter dag, individ efter individ. Här fanns sprutbytesprogram, fortsatta framgångsrika förhandlingar för tester och läkemedel, boendeprojekt för hemlösa med hiv, aktioner mot katolska kyrkan och inte minst den långa segdragna kampen för en förändring av definitionerna av aids så att också kvinnor som får andra följdsjukdomar än män kunde omfattas av försäkringssystemet. 

Schulmans historiska genomgång har alltid ett sikte mot samtiden. 

Beslut som fattats historiskt har konsekvenser nu, inte minst om man betänker det faktum att så gott som samtliga svarta och vita kvinnor fick sin diagnos under ACTUPs första tid hade dött redan 2001. Röster som statistiskt och konkret förkortat människors liv på grund av rasism och sexism. The plague is not over, påpekar Schulman, trots de återkommande teman i filmer och böcker som hävdar motsatsen. En ny generation har i tre decennier tagit del av fantastiska men verklighetsfrånvända pjäser och filmer med populärkulturella klischéer om en vit homosexuell ung man som dör i vånda och ensamhet, utan något community, för att därefter hjälteförklaras. I ett land där 13 000 människor dör varje år i aids, den absoluta majoriteten av dem fattiga, behövs en ny angelägen berättelse. För att nå den behöver vi se verkligheten också historiskt. Eller som Sarah Schulman uttrycker det: Assessing this history is not a game of call-out. Instead, it is an effort to really understand an make clear how the AIDS rebellion succeeded, and to face where it failed, in order to be more conscious and deliberate, and therefore effective, today. 

Anna-Maria Sörberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.