Ottar nr 2 2021 (ottar.se)

Med Under det rosa täcket öppnade Nina Björk upp för en ny feminism på radikala grunder. Idag rasar åter debatten om kön och Nina Björk tycker vi är på väg åt fel håll. Anna-Maria Sörberg tar oss tillbaka till 90-talet, samtalar med Björk, funderar över sitt eget könsliga mellanland och var ett en gång hoppingivande samtal om kön tog vägen.

”Ska kvinnor inte längre få kalla sig kvinnor” undrar förre utrikesministern Margot Wallström upprört efter att vårdguiden infört könsneutralitet i sin kommunikation. ”Man blandar ihop kön och könsidentitet” utvecklar hon och får strax därefter med sig socialdemokraternas jämställdhetspolitiska taleskvinna Annika Strandhäll: ”vi är inte där än, att vi kan avskaffa man och kvinna” och förklarar i en längre DN-intervju att frågan om en upplösning av kön skulle kunna ingå i nästa fas, när allt annat, som till exempel patriarkatets allra mest destruktiva sida, mäns våld mot kvinnor, har ”löst sig”.  Det var nu ingen planerad politisk könsrevolution vårdguiden genomförde. Snarare en språklig uppdatering efter att man sedan länge konstaterat att fler människor tar till sig livsviktig information och går på årliga kontroller om kroppen, snarare än identiteten (med begrepp som kvinna eller man) står i fokus.   

För några av oss som levt genom tre decennier av samtal om sexualitet och kön framstår de senaste veckornas tonläge och det som nu ringas in som ”den nya teorin om kön”  – ett paket av hotfull könsneutral utveckling – som ett eko från det polariserade 90-talet. Ett decennium av feelgood-böcker som ”män är från mars och kvinnor från venus” och som tackolov avslutades med en nytänkande queerforskare vid namn Judit Butler, vars teorier för de flesta födda från 80-talet idag är vardagsmat. Men tydligen långt ifrån alla. 

-Herregud så butlerianskt, säger författaren Nina Björk när jag läser inledningsscenen över telefon ur hennes Under det rosa täcket från 1994  Hon är hemma i lägenheten i Lund. Den som snabbt blev en klassiker. Jag sitter i mysbyxor i sängen, min samtida frilansarbetsplats. Jag var under 30, och hennes teoretiska vision för feminismen slog an starkt. Till orden ”vi måste kämpa för frigörelse från fasta könsidentiteter” fick det könsliga mellanläge jag börjat finna mig tillrätta i – inte man, kanske kvinna eller ”whatever they call you” en plats att utgå från och som jag befunnit mig på sedan dess. 

I inledningen placerar Björk läsaren framför toalettdörren och gör figuren till symbol för skapelseakten att bli kvinna. Den enkelt framritade konturen av en kjol på streckfiguren har skrivit in i oss i en berättelse där alla vet vad som väntar, oavsett om vi går rakt mot eller bort från symbolen: begränsningar, förväntningar, ett ständigt påpassande och fullt av fällor i den underordning som väntar varje liv som kvinna. Hon stannade inte vid Simone de Beauvoirs Du föds inte som kvinna, du blir det men gick längre: ”Det finns ingen äkta kvinnlighet. Vi lever i en kultur som formar oss, våra identiteteter och vårt uppror.”

–Jag var väldigt fascinerad av Butler, kanske rentav blown away. Framförallt var jag besatt av att förstå de svåra teorierna. Jag är inte säker på att jag hade ägnat så mycket tid åt dom om de inte varit så svåra att förstå.

Nina Björk kallade tidens bakåtsträvare för livmoderfeminister, drivna av idén om en evig natur av kvinnor och män som avgränsade kön, naturligt olika, perfekt kompletterande. 

Vid dörren till den mer radikala vision för feminismen som Nina Björk öppnade upp för stod nya sätt att problematisera kön och sexualitet och stampade. Vi var många som drogs med. Jag gjorde en ofinansierad queertidning med vänner där vi problematiserade heteronormativitet, skrev ilskna artiklar om marknadskrafternas kapitalisering på gaykulturen, funderade på överskridandets betydelse för att upplösa kön. För en stund ingick vi alla i idén där utmaningen av tidens könspolarisering var ett enande politiskt projekt.

Den tiden är förbi. Genus, den första delen i skiljandet på kön som biologiskt och konstruerat är en bra ingång, absolut, säger Nina Björk. Språket, kulturen förändras över tid. Frihetsutrymmet för män, kanske också för kvinnor har blivit större. Så långt är hon med. Men om vi återgår till symbolen för kvinna och rummet bakom dörren utgör den idag snarare ett bevis för att vi är på väg åt fel hål. Den antar allt mer formen av en könsstereotyp schablon, tömd på erfarenheter, menar Björk. 

–- Det är klart det inte spelar så stor roll vem som går in var på de där toaletterna. Men biologiskt kön är ingen konstruktion. Det som nu pläderas, du är det kön du känner dig som, är en återvändsgränd om du frågar mig, säger Nina Björk.

Enligt Nina Björk är Butler ett bra exempel på vad som gått fel. Professorn som Björk en gång introducerade och som kommit att förknippas med begreppet social konstruktion har bara hamnat mer och mer fel.

–Jag tror aldrig jag förstod hur radikal Butler var, förstod inte hur långt hon var beredd att gå i sina tankar om kön som konstruktion. Hon har uppdaterat och utvecklat sina teorier genom åren men det grundläggande – att allt är en konstruktion och att om vi bara bestämmer oss för att klitoris ligger på armen så kan vi förflytta njutningen dit – är ett tänk hon är kvar i. Där tar det stopp för mig.

Butler som ville öppna upp för frågan om hur kön blir till snarare än vad kön är imponerar inte längre på Björk. Inte heller de utvecklingar eller förtydliganden den åldrande professorn har gjort genom åren. Undersökningen av den komplexa relationen mellan biologi, kroppsfunktioner och de sociala och språkliga regler vi lever under i ett liv, den som Butler en gång påbörjade har fått många olika utvecklingar idag.  Men för Björk är det just här, i 

relationen mellan biologi och genus, som något är på väg att raseras snarare än ta oss vidare. Vi tycks framme vid en skiljelinje tänker jag där jag sitter under mitt mörkgröna täcke. Hon ser en ny könskonservatism på ingång snarare än en utveckling mot mer befriande liv. 

-Idén om att man kan ”känna sig som” en kvinna är för mig ett uttryck för essentialism. Då blir kvinna en känsla istället för någonting biologiskt. Om ordet ”kvinna” ändå ska betyda något, vi kommer ändå behöva ha kvar begreppet, måste istället laddas med associationer av vad ”kvinnlighet” är – och det är just det jag vill att vi ska komma bort ifrån, säger Nina Björk

Om vi accepterar idén om att kön sitter i huvudet är vi alltså hårddraget dömda att vara kvinnor eller män för alltid blir min tolkning. Nina Björk anser snarare att det handlar om att vi för alltid tvingas tänka på människor som antingen genuset kvinna eller genuset man Och det är kvinnor som åter kommer få betala priset, menar hon. Förväntningar på kvinnor i ett patriarkat och som fortsätter skilja sig från de som finns på män riskerar göra det än svårare för kvinnor att finna ett utrymme och kroppsliga faktorer som mens, klimakteriet, graviditet och abort riskerar bli än mer undanskymda frågor eller föremål för större kontroll, menar Björk.

—

”Björk tillhör en generation feminister som inte längre hänger med, som har blivit konservativ”, skriver juristen Silas Aliki i tidskriften Kontext och förklarar att det är ett problem att Björk och andra snarare tycks ha fastnat i ett nytt skillnadstänkande. Tiden efter genus och kön har inte gjort det lätt för dem att hänga med. Visserligen ser många att sammankopplingen mellan femininitet och äggstock är destruktiv men alltför många håller ändå fast vid tanken om att ”äggstocken bär på en sanning”, skriver Aliki. 

Artikeln fick Nina Björk att i en kulturartikel i Dagens Nyheter gå till motangrepp där hon menar att den feminism som försöker stå över biologiskt kön är lika dömd att misslyckas som en klimatrörelse som tror att den ekonomi som människan skapat för att organisera liv står över naturlagar. 

– Ibland har blått ansetts vara en färg som kvinnor bär, ibland är det män. Det förändras över tid och rum. Det gör däremot inte biologin, kommenterar Nina Björk sin artikel. Kroppen är materiell, den är kopplad till en beständighet och kan inte kallas konstruerad utan att vi också ger upp idén om en sanning.  En människas liv och möjligheter kan förändras genom könsroller, kläder, yrken, inte minst ekonomiska förutsättningar men förändringen har också en gräns. Man måste skilja på evigheten och samtiden.

—

En kvinna i uniform står framför mig och ser på mig med stora, förvirrade ögon. Vi är på en flygplats och jag har just passerat kontrollen. ”Det är lugnt, gör ditt jobb, det är en bomb du letar efter” viskar jag med så mild röst jag kan. Hennes manliga kollega har bryskt puttat över mig till hennes sida efter att ha konstaterat att jag inte är en man. Så vad är jag? Mitt liv består numera av hundratals ögonblick och möten som det här, könsdysforiska ögonblick som samlats i min kropp över tid. Kvinna är ingen enkelt inringad kategori. Scener, händelser, möten, ibland har de varit hotfulla, ibland roliga, ofta mat del av en ordning, som situationen på flygplatsen. Ett sätt att organisera världen. Liksom för många som av olika skäl inte rör sig obemärkt i världen blir de del av erfarenheter, livsmönster som blir en strategi eller beredskap för konfrontation. Ett passande på hur man bäst hanterar möten med andra i en könsuppdelad, könsfixerad, könsbinär värld. Det könsliga mellanlandet har blivit min historia. Inte man, någon form av kvinna, pojkflicka, manskvinna – på tjejtoan en inkräktare, kanske i avsaknad av definition. Någon utan identitet, ibland allierad, ibland alienerad.

—

Nina Björk menar att biologiskt kön aldrig kan bli helt ointressant, eftersom vissa funktioner tillkommer kvinnliga respektive manliga kroppar trots utvecklingen av reproduktiv teknologi. Däremot kan de sociala förväntningar som följer på detta både förändras och bli oviktiga över tid. 

Något som för mig låter som om vi inte kan nå frihet i praktiken, bara i teorin. Att våra förväntningar alltid är beroende av biologiskt kön eftersom vissa funktioner tillkommer kvinnliga respektive manliga kroppar trots utvecklingen av reproduktiv teknologi eller ekonomisk utjämning. För Nina Björk betyder det snarare att vi inte kan komma runt biologiskt kön men att vi inte ska acceptera att kön medför några särskilda påpud i hur vi kan eller ska agera. 

Nina Björk kan ha rätt. Men det har många andra också. Det har gått 30 år sen vi var unga. Jag minns det starka ljuset i ett rum på ett sjukhus, söder om stan dit jag följt med min vän som anhörig och vittne. Hen önskade påbörja utredningen för att ”byta kön” som det då ännu kallades med ett inte helt uppdaterat språk. ”Jag tror inte på kön” sa jag. ”Säg som du tycker ”sa min vän. Min rädsla för kategoriernas återinskrivning, för att min vän skulle försvinna in i en traditionell, tråkig, förutsägbar maskulinitet, lämna mig och alla andra kvar i ett könsligt mellanrum brände i mig.  Biologin, den fysiska kroppen, förändringen framträdde plötsligt som en gräns mellan oss, lyste oss i ansiktet medan professorn bakom skrivbordet vred på sin pennan och höjde något på ögonbrynen under vårt samtal. Han med auktoriteten, makten att bestämma över min väns fortsatta öde, vad tänkte han på? Han som satt där med sin grånande självklarhet, en representant för ett system med makt att definiera vad kön är. Ville han rädda min vän från att hamna mitt emellan, i ingenting, i det samhälle som skymtade där bakom det som jag tycktes hopplöst lost i? 

Är jag och min vän längre från varandra idag? Har våra världar mindre med varandra idag att göra? Knappast. Vi har inte upphört att samtala om vilka vi är och hur det förändras sedan den där stunden i det upplysta sjukhusrummet. ibland är det jag, ibland är det han, ibland är det samhället. Det blir inte färdigt. Hormonblockerare, östrogen, testosteron är preparat – viktiga, rentav livsavgörande för vissa — ovidkommande för andra.  De kan innebära frihet, känslan av att komma närmare den man är, vill vara, alltid varit. Eller inget av det. 

Mellan oss går inte skiljelinjen även om samhället fortsätter dela in oss, kanske än hårdare idag, som han och hon. Eller som han och något annat. Vi fortsätter dela den här tiden en stund till. Kanske kommer ännu en regering och rasar för att de vaknade och kom på något om kön. Kanske kommer de kalla det en teori av något slag. Men vi kommer ha tänkt mer och längre då. Samlat mer erfarenheter i huvud och kropp. Livet pågår och min vän och jag blir äldre, han blir kanske en gubbe, jag kanske än mer obegriplig. 

Men det är ok, det är ingen teori. Det är liv. 

 Anna-Maria Sörberg