RIP Larry Kramer

Min intervju med Larry Kramer, för Kom Ut, september 2005

Man kan riktigt höra gayhistorierns vingslag i författaren och aidsaktivisten Larry Kramers svala, smakfulla Manhattan-våning. New Yorks sensommar är het och det bemedlade Gay New York förbereder sig för årets sista helg på Fire Island, bögarnas julafton i beach-meckat utanför förortsdrömmen Long Island.

Det är numera en fjärran värld för Kramer, ändå alldeles nära. En värld han varit med att skapa och benämna, en dekadens som både närts av honom och varit föremål för hans kritik och som hämnades med att utestänga honom. Han är pjäsförfattaren som blev militant aktivist, författare, skribent och karismatisk talare och en del i navet i ett skede i gayhistorien som aldrig kommer avslutas för oss efterlevande.

Om man är intresserad av New Yorks gayliv idag är det för all den laddning som reflekteras från åren när politik mötte partyscen och när gränserna upplöstes för en stund mellan olika kategorier som alla samlas under gayparaplyet. Larry symboliserar ilskan i den egna världen, den inre kritiken sammansmält med piskan mot en heteronormativ omvärld. Han har blivit den ilskan personifierad, den som väcker obehag hos såväl högerreligiösa politiker som inom den egna rörelsen.

Det är förstås ingen arg Larry som öppnar dörren. Men bestämd och sakligt kritisk. Några kvarter från hans hem ligger Chelsea lika klonat och otrevligt mot allt som inte följer fräsch-gym-machoperfektlooken som vanligt. För snart 30 år sedan skrev Kramer den omtalade boken Faggots, där sex, droger och party förenades i en undergångsbrygd som var hans egen kultur. Det är svårt att inte tänka på tonen av frustration över att förlora det som varit det egna, själva tiden, hos vilken människa som helst som blir äldre. Men jag tänker på att Kramer faktiskt menar det han säger: det VAR bättre förr.

– Det var egentligen en tid som var så naiv och oskyldig på ett sätt som man omöjligt kan säga om dagens. Idag går det inte att stänga av hjärnan tillräckligt för att missa vad som pågår, ändå verkar det tyvärr som om många gör det.

Hur såg ditt eget liv ut på 70-talet, levde du det liv du beskriver så ingående i Faggots till exempel?

– När jag började skriva på den gick min filmkarriär dåligt. Jag hade inte roligt längre även om jag var framgångsrik. En av mina pjäser floppade rejält och jag ville lägga av med skrivandet. Men så kom vändningen, när en terapeut sa till mig: varför berättar du inte om hur det är i gayvärlden? Jag dedikerade boken till en massa vänner och målet var att beskriva gayvärlden med alla dess aspekter, parader och köttmarknaden, synagogerna, alla möten mellan människor av olika bakgrund, sökandet efter mer sex, ja allt som den innehöll.

Det är en märklig, intensiv tid du beskriver, som man kan känna sig avundsjuk på att ni ”fick”. Att kunna erfara allt ni gjorde med en så naiv inställning, det måste skapat en särskild känsla?

– Javisst, men vem kunde ha anat vad som skulle komma?

Den utlevelse du beskriver är som sagt fantastiskt, det är svårt känna den där intensiteten närvarande idag här i New York. Samtidigt finns det ju i din bok en cynism. Det är svårt att förstå att du beskriver den här världen i så hårda ordalag redan då utan att ha en aning om att hiv skulle slå så hårt inom kort?

– Alla säger alltid det. ”Du måste ha vetat”, men jag tror inte på det. Däremot var jag väldigt pressad av mitt liv. Vad boken säger är att om man har så mycket sex som vi hade då omöjliggör det att man finner någon som helst kärlek. För mig blev det självdestruktivt att leva ett liv utan att vara förmögen till att känna kärlek. Däremot visste jag den allra första gången jag läste en artikel någonsin om hiv, i New York Times, att något hemskt var på väg att hända oss.

Reaktionerna på Faggots var starka, dina vänner vände dig ryggen, du var inte välkommen i sociala rum mer. Reaktionerna handlade om att du inte ansågs lojal mot gayvärlden och att du sedan lade skuld på människor som redan var utsatta genom sjukdom. Var det reaktionerna i sig som gjorde dig till aktivist? För innan detta hade du egentlige varit lika opolitisk och ointresserad av gaypolitik som dina karaktärer i boken?

– Före hiv och reaktionerna på min bok hatade jag när någon kallade mig aktivist. Jag hade en god vän som skrev medicinska nyheter för en av stans gaytidningar. Han sa, ”det är något som håller på att hända” och tipsade mig att tala vidare med en läkare. Han kom hit en kväll i augusti 1981 och jag hade tagit hit lite vänner, vi var 80 killar ungefär. En mix av journalister, advokater, människor från underhållningsbranschen. Jag minns allas ansikten när läkaren sa att vi tror det här är ett virus som sprids via sex, att det är toppen på ett isberg och att om vi har något däruppe så lugnar vi ner oss lite eftersom viruset verkade agera på samma sätt som hepatit.

Hur var stämningen då, blev du rädd?

– Nej jag känner sällan rädsla. Jag har nog inte insett förrän nu när vi sitter här och pratar att jag alltid har varit någon som tar emot en nyhet genom att acceptera den direkt, för att därefter tänka på hur jag ska leva med den. Jag minns dagen när jag fick veta att jag var hiv-positiv. Jag stod på femte avenyn och hade just kommit från labbet runt hörnet där jag fått beskedet, insåg där på gatan att mitt liv nu var radikalt förändrat. Men det gjorde mig inte rädd, bara medveten om att allt var annorlunda från och med nu. Rädsla krymper och hindrar oss från att göra saker, det har aldrig drabbat mig.

Var det många personer som reagerade som du när ni satt här i rummet den gången?

– Vi var några stycken som tog det på stort allvar. En vän till exempel vars vän redan dött, och någon annan som var läkare. Tillsammans gick vi vidare vilket resulterade i Gay Men´s Health Crisis, stadens äldsta hiv-organisation. Däremot var vi förstås inte alls medvetna om den fruktansvärda okunskap och förnekelse vi snart skulle möta, både från staden och regeringen. Men när jag ringde borgmästaren, han som vi alla visste var bög men inte öppen och han vägrade ta emot mina samtal, då förstod jag vart vi var på väg. Vi kunde inte få hjälp någonstans ifrån när vi drog igång det hiv-preventiva arbetet. Jag var inte van vid sådant bemötande, jag var en framgångsrik person, ”viktig” och med fin utbildning. Allt sånt som räknas. Och jag minns hur det slog mig att det är så här det kan vara att vara svart, så så här det kan vara att vara kvinna. Det var förnedrande. Ingen ville hyra ut lokal till oss, ingen ville ta emot oss, men genom skramlade donationer kunde vi börja bygga upp en organisation.

Arbetade ni väldigt fokuserat redan från början?

– Ja, vi var en liten grupp och det var en väldigt spännande tid. Alla var passionerade, engagerade och män och kvinnor, svarta, vita arbetade tillsammans på ett sätt jag inte sett tidigare eller någonsin efter det. Kvinnorna hade lärt sig att inte ta skit, vi lärde mycket av dem och av varandra. Det akuta behovet av allt i ett läge där ingen utifrån gjorde något skapade en ny sammanhållning. Det fanns varken läkare eller försäkringar så vi såg till att få policyn ändrad så att vi också kunde bli försäkrade, vi lyckades ändra definitionen av funktionshinder så att den också inkluderade den som bar på hiv. Vi kom på nya saker varje dag eftersom det hände så mycket, ingen hade tid att tänka ut saker i förväg, vi löste saker efterhand.

Det låter som om mycket av det ni lyckades göra var ett resultat av att många var välbärgade och hade tid att engagera sig?

– Javisst vi hade människor som förlorade sina värstingjobb på Wall Street för att gå med i GMHC. Det var som om de visste att de skulle bli sjuka och dö snart, som om framtiden redan var skriven. Jag levde som alla andra, jag vet inte varför jag fortfarande är i livet. Allt eftersom kom allt mer att handla om struktur och pengar och människor blev allt mer rädda för att uttrycka sin mening. Man blev beroende av finansiärer och betald verksamhet men på bekostnad av högljuddheten. Jag tyckte allt blev som Röda Korset. Alla jobbade bra men man höll inte längre staden ansvarig för sveket. Människor fortsatte ju dö på gatorna.

1987 drog ni igång en hel annan typ av organisering, Act Up, med en mer aggressiv aktivism, berätta om det?

– Ja, vi hade ett helt annat anslag. Vi var tillbaka i det kompromisslösa, samtidigt hade vi mer kunskap nu. Situationen var mer konkret, människor stod inför döden, många hade sett sina vänner försvinna vid det här laget, hade en uppdämd ilska som nu blev energi. Vi skapade communities och människor arbetade i många olika projekt, för hemlösa, för missbrukare. Nya grupper poppade upp hela tiden och nya allianser uppstod. Snart fick vi inte plats på gaycentret i Village med våra stormöten. Ändå fortsatte vi hela tiden att enas, trots alla våra olikheter.

Varför tror du det fungerade så bra med allianserna?

– Jag tror inte människor är så rädda idag som vi faktiskt var då. Eller snarare än rädsla var känslan av akuthet så stark. Det är ett framgångsrecept för all form av aktivism. Att det råder akutläge, att man lyckas skapa den känslan, ingjuta den hos de som engagerar sig. Det är därför den konservativa högern är så framgångsrik här idag, de drivs av en akut rädsla för oss.

Det bästa med Act Up, vår största framgång var att vi lyckades få fram mediciner till människor. Läkemedelsföretagen visste inte hur de skulle testa oss för nya mediciner och använde gammalmodiga metoder. En människa som står inför döden vill inte utsättas för placebo-medicin, det finns inte tid för sånt. Vid ett tillfälle bröt några sig in i en läkemedelstillverkares fabrik i Kanada, stal en ny medicin och fann någon som kunde kopiera den. Sedan ordnade vi möte med företaget och sa att om ni inte ger oss tabletterna nu så kommer vi tillverka dem på egen hand. Alla de sätt på vilka vi fick ut mediciner som räddade livet på människor och drev på utvecklingen, det är historiskt.

Träffar du de du arbetade med då än idag?

– Av de som överlevde fortsatte många att arbeta inom de myndigheter som vi slogs mot, de blev assimilerade i systemet. Idag finns egentligen bara en aidsorganisation som inte är helt assimilerad och den verkar mest elak, gammal och trött. Jag har ingen känsla av att det pågår någon särskild hiv- eller aidsaktivism idag.

Å andra sidan tycks inte gayrörelsen driva hivfrågan särskilt hårt över huvud taget? Kan man verkligen vara kritisk mot en rörelse som verkar ha så lite att säga? Aktivismen kanske bara har fortsatt på ställen du inte känner till, inom andra grupper, där hiv och aids fortsätter vara akuta frågor, bland unga, bland svarta till exempel?

– För mig är det här med tystnaden i gayrörelsen fortfarande ett problem eftersom det är så många homosexuella som ännu inte klarar av att identifiera sig som just homosexuella. Få säger ”jag är gay” och då är det inte så konstigt att så få av oss syns idag. Det är så väldigt få som är stolta över sin identitet helt enkelt. Ingenting tar över och det finns inget som är ”vårt” idag. Känner du till alla kända svenska till exempel som är och var gay? Jag tror sådant är viktigt. Vi har just fått veta att Abraham Lincoln var gay. Och Gore Vidal säger att George Washington var gay.

 Måste det här med att vara homosexuell och identitet var så essentiellt i en person menar du? Kan det inte vara så att man går igenom en period av att vara högljudd och stolt men att det inte blir lika viktigt att förhålla sig till efterhand?

– Nej det kommer alltid vara viktigt! Det fortsätter vara en så viktig del av din person, anser jag.

Menar du att det gör dig väsentligt annorlunda mot andra människor? Om man inte måste slåss lika akut för rättigheter ser vi att många släppt allt vad politik heter och är helt ointresserade av sin homosexualitet, är det alltid negativt?

– Nej, man är väl inte annorlunda i sig som gay, men jag anser att det är en del av dig som du inte kan avsvära dig, som färgar din identitet på ett väldigt konkret sätt. Och jag tror inte så många tänker på det så idag. Jag älskar att vara gay, jag vill inte vara något annat! Pride för mig är inte tio tusen halvnakna människor och jag menar inte att låta pryd, men jag förstår inte varför vi bara lyckas hitta såna sätt att dramatisera våra liv. Pride är också att Lincoln är gay och Pride är människor som startar saker som gör något för andra. Usch nu är jag trött… 

Vart vill du rikta kritiken? Mot rörelsen som inte gör tillräckligt med politiskt arbete eller mot individer som inte tar ansvar, eller mot samhället i stort?

– Jag kritiserar människor som inte testar sig själva längre. Och att många inte tar ansvar för sina liv. Jag tror att alla människor känner vad som är fel och vad man måste göra men de har inte energin. Ingen av dem som idag smittas av hiv kan ju hävda att de inte vet hur det gick till.

Andra amerikanska skribenter och författare som Michael Signorile och Dan Savage har liksom du blivit hårt åtgångna för att ni kritiserar gayvärldens ansvarslösa attityd i förhållande till sex och organisationernas rädsla att ta ställning, att ni moraliserar. Tar du aldrig åt dig av den kritiken?

– Nej, det spelar ingen roll vad dom säger. Den där argumentationen är så simpel och den fördjupas aldrig. Jag anser att det är deprimerande tider för gayvärlden i USA idag. Ingen skriver något vettigt om oss, det handlar bara om Gay Pride och hur underbart allt är. Men det är inte bra, det är bullshit. Saker och ting är dåliga, sämre än de någonsin varit. Ingen verkar drivas av engagemang eller fantasi kring hur man ska komma ur det här stadiet och det faktum att allt är så stilla, man hänger sig åt förnekelse istället.

Vad menar du att det här beror på, varför är politiken så lam om det är så illa?

– Det har aldrig funnits särskilt mycket ilska. Av flera miljoner var vi kanske sammanlagt tio tusen som byggde Act Up till exempel. Men vi var fokuserade och lyckades mobilisera ilskan och omsätta den i något och det är det som saknas idag. Synliga företrädare som väcker engagemang hos människor. Jag har inte längre svar på något. Vi lyckas inte ensas om något, därmed lägger ingen heller några pengar för att skapa något. Det är svårt att jobba i rörelsen och inte få betalt, men det har alltid varit svårt Det som gör allt mer problematiskt idag i USA är att vi har en regering som hatar oss. Jag menar inte att de ogillar oss. Vi måste inse att den religiösa högern och de riktigt rika har förenats och tagit kontrollen.

I ditt senaste tal, som blivit en bok, The Tragedy of Todays´Gays, talar du om problemen med presidenten och kritiserar amerikansk politik. Den andra delen är ägnad kritik av gayrörelsen för att den inte tar den amerikanska regeringens hbt-fientlighet på allvar. Ändå har de flesta kritiker tolkat det som att du bara är ute efter gayrörelsen. Varför blir det så, tror du?

– Det är märkligt men det finns inget i min senaste bok som jag inte har sagt genom alla år Det har bara tolkats på olika sätt, beroende på vad som passar. Men jag känner att det nu tillslut har blivit nog för mig Och på det sättet är den här boken väldigt sorglig för mig. Jag vaknade upp häromdagen och sa ”Larry, nu har du sagt det här hundra gånger, du måste inse att du inte kan säga det en gång till.”

Du menar att du är förbi allt, du är inte ens besviken eller arg längre, det låter som en sorglig konsekvens?

– Jodå, jag kan fortfarande arbeta upp mig. Men jag vet inte längre var jag ska lägga energin. Om du har en stor grupp homosexuella män som inte vill göra det du vill göra, tillsammans med dig eller som ens gillar dina idéer, då måste man ju börja tänka om.

Vad tänker du göra istället?

– Jag ska fortsätta skriva på mitt tre tusen-sidors verk om Amerika som jag arbetat med under så lång tid. Den ska täcka historien om det amerikanska folket, historien om minoriteter och historien om sjukdomar och vilket hatiskt land det här är. Jag talar ofta om författarens ansvar och jag är en av de människor som legat i frontlinjen för sjukdomen sedan aids kom och har därmed ett ansvar att fortsätta med det.

Vad är ditt allmäntillstånd, hur ser du på ilskan som drivkraft, skulle du rentav beskriva dig som bitter?

– Nej, jag är glad, trots det jag säger, trots hur jag talar. Jag är lycklig med min partner som jag återförenats med på senare år. Jag förstår bara inte varför inte alla homosexuella författare skriver om samma som det jag skriver om. Hur kan någon lämna de bästa livshistorierna som hiv och aids faktiskt har gett oss? Gaylitteraturen handlar fortfarande alltför ofta bara om kuksugning i buskarna och det är inte tillräckligt intressant längre. Du behöver bara dig själv för att kämpa mot orättvisor. Du kan skriva till redaktörer, du kan göra dina egna affischer, skriva till andra människor som är intresserade av det du gör. Människor är rädda för att göra sånt och visst, man kanske känner sig som en skitstövel ibland, men den typen av arbete får dig också att må väldigt bra.

Anna-Maria Sörberg

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.