Den handlar om så mycket den här bilden – Times omslag från i våras.

Om amerikanskt liv såklart, och referenser till ett stillsamt, bekvämt förortsliv med verandor i trä och kolonner som påminner om vita husets pelare. Men framförallt handlar det om hela det vita projekt som gaykulturen gått in med fullt ös sedan 00-talet.

En inramning till – eller som Greta LaFleur kallar det på Los Angeles review of books blog–  ett sort post homonormativitetstillstånd – heterosexualitet men utan kvinnor. Kanske är det så demokraterna nu tänker återvinna makten: med hjälp av mittenpolitik, vithet och utan kvinnor. De tycks just nu tagit ett kliv tillbaka.

Nej, det handlar inte om huruvida man är för eller emot Pete Buttigieg, om man tror att en homosexuell man kommer kunna göra underverk mot homofobin. Det handlar inte alls om den homofobi han helt säkert redan har utsatts för en masse. I USA och globalt. Något han dessutom säkert är väl bekant med sedan tidigare. Det är vi många som är för övrigt. Använd inte det som ett argument mot ett viktigt samtal. Det handlar inte ens om kritik som LaFleur påpekar.

Det handlar om det som framträder i bilden, ett potentiellt löfte om (antagligen inte realiserbart) the FIRST GAY FAMILY.  Här är vitheten en etikett snarare än en rasmarkör. Det är som om allt det jobbiga koopterande, sönderkommersialiserade gayhetsande 00-talet kommer samman i en bild. All kritik mot assimliering, kommodifiering, kommersialisering herregud vad många av oss har hållit på – och så hamnade vi här?

Det får mig nästan att längta tillbaka till den gamla goda familjekristna fundamentalist-tiden av 80-och 90-tal som betraktade familjen som det enda motgiftet som skulle hjälpa världen mot queerhet. Tiden innan alla började projicera allt på postmodernismen (utan några djupare insikter om den).  Och innan hela queerkulturen eller vad vi nu betraktar oss som del av började överge grundläggande argument som att vi faktiskt i vår frihetslängtan har något annat att erbjuda världen än samma gamla konformism. Andra familjerelationer, visioner, andra sätt att leva istället för att gå bort oss eller återvända till ett enda ”men vi är ju också respektfulla queers” – gifter oss och skaffar barn som alla andra.

Hela homonormatitivetetsprojektet har det forskats om i decennier nu. Queerpionjärer och teoretiker som Lisa Duggan och Jasbir Puar har många efterföljare som tagit analyserna vidare på många smarta och spretiga sätt. Frågan är vad som stannar kvar? Greta LeFleur reser kanske en av 20-talets mest relevanta fråga för gay/hbtq/queerkulturen: ville vi bara skapa en ny heterosexualitet? Vit och utan kvinnor?  Håller andan i väntan på svar.