120 battements par minute

På torsdag 28e september visar Cinema Queer sprillans nya och starka 120 battements par minute i regi av Robin Campillo (Sverigepremiär 1 December). Den är ovanlig i bemärkelsen att det är en spelfilm och ingen dokumentär om tiden då aidspaniken drog över Frankrike och om legendariska Act Up Paris med all den aktivism och starka relationer som skapades framförd på ett fantastiskt sätt. Finns massor att säga om filmen, som dessutom kan sägas vara ett inlägg i debatten för aktiv dödshjälp, men det är ett sidospår här… Jag intervjuade journalisten och författaren Didier Lestrade som en gång grundade Act Up Paris (och som jag också porträtterar i min reportagebok) för Ottars räkning. Han älskar filmen och gör intressanta paralleller till nutiden som den erfarne queeraktivist han nu är Se filmen o låt oss aldrig förtränga då- eller samtid (eller för den delen de starka kopplingar som finns mellan dem.)

http://www.ottar.se/artiklar/aktivism-i-aidspanikens-paris

Intervju med Didier Lestrade i Ottar nr 3 2017

– Jag läste manus tidigt och det fick mig att återuppleva allt: klubblivet, politiken, aktivismen. Så mycket död bland unga människor hade en dramatisk påverkan på samhället och filmen lyckas förmedla det på ett drabbande sätt. ”Se till att behålla humorn och sarkasmen som utmärkte oss”, så löd mitt enda råd när de satte igång och de hörde mig. Act Up Paris leddes från starten av unga människor, vårt driv skilde sig från det som präglade den amerikanska hiv-aidsaktivismen som skildrats så mycket mer i vår tid. Vi bar kanske på ett visst komplex gentemot amerikanerna, men vi hade bättre krishantering och höll ut längre i kampen.

Filmen går nära inpå via karismatiska huvudrollskaraktärer som Sean och Nathan och visar konkreta aktioner mot läkemedelsföretag för att få fram mediciner och starka protester mot en omgivning som vägrar erkänna sjukdomens allvar. Lika mycket visar den hur livsviktiga relationerna mellan er var i arbetet. Vad bär du med dig från den här tiden?

– När Act Up var som starkast var det just för att alla inom vår community hjälptes åt. Det kändes som att alla snackade sex och hiv överallt på gatan. Vi var många som gjorde allt vi kunde för att få människor att förstå att de måste använda kondom oavsett vilka de var och hur de levde. Det påverkade vårt sätt att möta varandra, att älska och skapa relationer, inte minst relationen mellan oss som bar på sjukdomen o hiv-negativa. Idag talar vi inte till varandra så direkt på det sättet, möts sällan på det sättet längre. Den smärta och kärlek vi levde med finns inte ens som en sentimental yttring för de flesta av oss idag. Nu handlar allt om dejtingappar, vilket är coolt på många sätt, men det betyder att vi delar mindre på ett personligt plan. 

Hur påverkar det här gaykulturen mer specifikt menar du?

– Jag menar att den typ av distans som vi nu lever med är ny. Den bereder inte minst väg för en delvis ny rasism i gayvärlden vilket är det som gör mig som mest förtvivlad just nu. Avsaknaden av utbyte av kunskap och intimitet, av att dela varandras historier när vi möts på gatorna göder ett sorts hat och misstro som särskilt odlats bland homosexuella män här i Frankrike där så många minoriteter lider på grund av landets oförmåga att hantera ”oss”. Frankrike är i kris, du vet. Men visst, den här filmen skulle kunna innebära en sorts transformering för många, tänk om den skulle göra det, inget skulle göra mig gladare.

Anna-Maria Sörberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.