Efter att under lång tid följt o skrivit om hiv-frågan o den långa, svenska historien av stigmatisering av hiv-positiva framkommer en problembild som experter, forskare, aktivister, direkt berörda ständigt återkommer till: kriminalisering som medel för att komma åt problem förstör, försvårar, orskar enorm press o utsatthet, är kontraproduktivt. Något som delas av många röster i svensk narkotikapolitik (med starka beröringspunkter till hiv-frågan). Kriminaliseringsivern, en allt mer förfäktad idé i vår samtid, idén om nolltolerans för tankarna vidare till idéer om att hålla rent i nationen, innanför gränserna o annat obehagligt. Vingslagen känns igen när kriminalisering av tiggare ska upp på tapeten igen. Knappast en slump i tiden. Dessutom symptomatiskt att motivet bakom förbud mot tiggeri nu i än högre grad motiveras av argument som att det handlar om omsorg om tiggarna, om att ”skydda väldigt utsatta grupper”. Om det handlar om omsorg skulle knappast bestraffning vara utgångspunkt utan innebära en utgångspunkt i en kraftfull fattigdomsbekämpning värd namnet,

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/tiggerisamordnaren-infor-ett-forbud