ETC Magasin nr 43 27 oktober

”Kolla här”  säger  Finn Mackay och håller upp en screenshot från den brittiska premiärministern Rishi Sunaks slutanförande från Tories konferens dagen innan: ”Ingen ska tvingas tro att en människa kan bli vilket kön den vill. En man är en man och en kvinna är en kvinna. Allt annat är trams”.

– Man vill ju skratta – om det inte vore så allvarligt, fortsätter Mackay. Premiärministern kunde ha talat om ekonomisk kris, hälso- och sjukvård eller vad vi ska göra åt en havererad flyktingpolitik. Men nej, det blev det här – som om politiskt kaos kan gömmas genom hänvisning till en könsordning från förr, säger sociologen Finn Mackay från en bekväm fåtölj i en ljus hotellobby i hjärtat av Södermalm.

Hen har just landat från Bristol för en kortvisit i Stockholm, inbjuden av genusvetenskap på Södertörns högskola, för att fördjupa samtalet om genus och kön. Det handlar om en lite mer komplicerad tappning än den brittiska offentligheten vant sig vid. I Finn Mackays nyutkomna Female Masculinities and The Gender Wars – The Politics of Sex framträder inte bara de samtida rörelser och krafter som är på tårna i kampen mot ”upplösningen av könen”. Mackay avtäcker även orsakerna till dagens polarisering genom en omfattande undersökning över tre decennier av feministisk och queerpolitisk aktivism.

Det är en utveckling som framträder i olika form, med olika styrka över stora delar av Europa idag. Men Storbritannien och USA sticker ut. Där har, för att använda Mackays ord, situationen löpt amok. I USA har fler än 20 delstater passerat någon form av lag som syftar till att kringskära möjligheten till könsbekräftande vård för unga människor. Ett hundratal lagar har skapats med syfte att hindra transpersoner att förändra sin könstillhörighet utan myndigheters inblandning eller som förbjuder skolundervisning som inkluderar transfrågor. I England har rättegångar om förtal och felköning fått stora rubriker och debatten i sociala medier har varit uppskruvad och hatisk. Fysiska sammandrabbningar har skett vid demonstrationer.

– Det här är en högst konkret debatt med ett högt pris för inblandade. Kanske låter det överdrivet med krigsanalogin, men den dramatisering av frågorna som pågår gör det rimligt att kalla det som pågår ett genuskrig, konstaterar sociologen torrt.

I Mackays undersökning framträder tre orsaker till dagens könsångest. förflyttningen av queera frågor in i majoritetskulturen, den framträdande platsen för samtal via sociala medier på bekostnad av de fysiska rum som förut utgjorde grund för komplicerade diskussioner och historien om den radikala feminism som växte fram under 60-talet och som idag – felaktigt enligt Mackay – utpekas som queera och transpersoners huvudfiende.

– Jag vill inte romantisera en tid. Människor var lika arga och upprörda då som nu, slet varandra av scener och mobbade varandra. Men vi satt där med våra samtal, säger Mackay. 

– Vi ordnade festivaler, forum och demonstrationer. Den feministiska rörelsen har alltid varit bred och haft inneboende konflikter, något som idag delvis har glömts bort.

– Transpersoner, likväl som politiskt lesbiska, queera aktivister och bögar – alla har bidragit till den feministiska kampen. Idag är det som om många komplicerade och viktiga diskussioner vi förde är långt borta, säger Mackay.

Mackays undersökning är ett försök att visa den mångfald av aktivism som tre decennier av feministisk och queer politisk organisering har lett till. Det är också en personlig berättelse om att befinna sig i rörelse.

– Som liten var jag tomboy, betraktad som pojke i den skotska lantliga miljö där jag växte upp. Genom åren har jag rört mig med alla möjliga identiteter, flata, butch, queer och transmaskulin. Jag har inte sökt mig till den könsbekräftande vård som finns idag. Jag har det man kallar ”medicinsk fobi” och har förlikat mig med att leva med en könsdysfori som del av mitt liv. Så länge man blir bemött med respekt är det mindre viktigt vilket pronomen som används. 

Erfarenheten av att befinna sig i en mellanposition, mellan kategorier och identiteter, är något som Mackay återvänder till. Det är ett användbart perspektiv som ger möjlighet att betrakta samtidens polarisering från annat håll menar hen. I sin undersökning lyfter Mackay fram den andra vågens feminism, en tid som förde med sig en stark aktivism och organisering som saknar motstycke. Framförallt innebar den starten på och framväxten av den socialistiska och radikala feministiska teori som kallas radikalfeminism. En teori som Mackay ännu omfamnar som konkret strategi och för vad den bidragit med i historien. Det handlar, enligt Mackay, om alternativa familjekonstellationer, skapandet av en antikrigsrörelse och om en väg där kön ska upphöra vara en grundläggande kulturell markör.

– Radikalfeminismen är en revolutionär rörelse som förde med sig en befrielse också för transpersoner och lesbiska som i högsta grad bidragit till rörelsen över tid. 

Idag är samma politiska teori betraktad som fienden, konstaterar Mackay med en suck. Den benämns som drivkraften bakom den transfientlighet som brett ut sig och som i England nu samlas i en allt spretigare och växande rörelse som kallas genuskritisk. Inget kunde var mer fel.

– Gender criticals är en rörelse som sällan eller inte alls har med feministisk historia att göra. Att den idag sammankopplas med en viktig feministisk teori är inte bara vilseledande, det skapar ett problem i vår förståelse av vad det är som har orsakat den kris vi befinner oss i vad gäller frågor om kön och genus. 

Finn Mackay har under 25 år  ägnat sig åt ett konkret arbete utifrån den radikalfeminism hen ser sig som en del av.

– Radikalfeminismen har absolut sina problem. Där finns transfientliga röster och den kräver, liksom all teori, nya uppdateringar – men som utlopp för konkret aktivism är den oslagbar, säger Mackay som har grundat Ta natten tillbaka-marscher i London och skapat policys och organisering runt skyddade boenden i arbetet mot mäns våld. Ett arbete som i England går under namnet Domestic Abuse Service och vars förutsättningar de senaste tio åren har förändrats i grunden.

– Idag drivs merparten av skyddade boenden av privata aktörer med en ökad otrygghet och osäkerhet som följd. Men få känner till förändringen. Många tror att skyddade boenden för våldsutsatta ännu består av hus där kvinnor lever med sina barn och delar hushåll.

Det finns knappt några boenden som drivs av en feministisk rörelse, fortsätter Mackay. I skuggan av denna underfinansierade sektor har en ny fiende uppstått: transkvinnan som anses besatt av att ta sig in i kvinnors separatistiska rum.

– Det handlar om skrämselpropaganda. En man behöver inte identifiera sig som kvinna för att finna vägar att hota eller utsätta en partner för våld. Det händer tyvärr hela tiden ändå. Det patriarkala våldet inte på utdöende – tvärtom.

Att skylla utvecklingen på en redan utsatt grupp transkvinnor och betrakta dem som orsaken till att en sektor utarmats, är enfaldigt, menar Mackay.

– Det är varken radikalfeminismens aktivism och konkreta projekt eller transpersoner som ligger bakom den ekonomiska utvecklingen och politikers beslut om nedskärningar. Det är en motsägelsefull och komplicerad utveckling är Mackays poäng.

-I en sådan måste vi försöka ta oss förbi de allra enklaste villfarelserna och se igenom den retorik som annars lätt tar över. 

Mainstreamkulturens intåg i queer- och gaykultur och transpersoners ökade synlighet är det tredje spåret i Mackays undersökning. För snart tio år sedan publicerades en omtalad artikel i Time Magazine med rubriken ”The trans tipping point”. Det var en publicering som fick stort genomslag och som markerade starten på en i grunden välvillig våg: en ny könsöverskridande representation som blivit en allt tydligare trend i populärkulturen. Men som med så mycket annat kommer ett stort genomslag med en backlash, säger Mackay.

– Ökad synlighet ger ökad medvetenhet och viktiga insikter om vad det innebär att leva med könsöverskridande eller som transperson. Konsekvenserna av synlighet, att allt fler bjuds in, innebär samtidigt att det skapas högljudda motkrafter – röster som anser att allt har gått för långt.

– Det som en gång utgjorde ett eget språk, uttalade diskussionen i slutna rum, utan majoritetens inblick, förändras när den nu befinner sig i mainstreamkulturen. 

Erkännande och rättigheter är nödvändiga, har gett många människor en ökad individuell frihet. Men något annat, en radikalism, har också gått förlorat. Mackays kallar tiden  vi lever i för ett post translandskap. En tid där vi fått mycket, men också förlorat något annat. 

-De samtal och konversationer om gränser och hur vi utmanar dem vad gäller flyktingpolitik, sexualitet, kön, genus ja, varenda diskussion om hur en människas identitet är i ständig rörelse är exempel på sådant som alltid varit del av en queer scen, avslutar Mackay.

-Glöm aldrig det! De var queera, de var feminister, också när de inte bevakades av stora mediehus eller uppmärksammades av en premiärminister. Varje generation måste formulera sin egen politiska vision men uppmärksamheten från makten är något man ska vara försiktig med.

Anna-Maria Sörberg