För DN Kultur maj 2024
När Björn Söder i somras twittrade om Pride-spektaklet – något som enligt honom legitimerar pedofili – fick partiets kärntrupp slutligen nog. Efter drygt 20 år i den innersta kretsen av sverigedemokrater stod Söder utan plats i styrelsen efter kongressen. ”Det har blivit för otidsenligt att dissa Pride”, konstaterade anonyma källor till Aftonbladet.
Den ”historiska” dörren som slogs upp mitt i Pridesommaren för det omtalade gayminglet i Sagerska palatset – statsministerns svar på Söders pridefobi – visade sig så här i efterhand redan ha varit vidöppen. Konservatismen har blivit liberal. Eller som det svenska forskarteamet som studerar kulturella förändringar och normförskjutningar nyligen konstaterade i en artikel i Nature Human Behaviour: konservativa är i dag mer liberala än de någonsin har varit. I vart fall när det kommer till gayrättigheter.
Bilden av glada gays i maktens mingelrum ligger dock långt ifrån den som framträder i årsrapporten från den internationella hbti-organisationen ILGA. Det är en genomgång som snarare utgör en varningsskrift inför EU-valet med statistik, analyser och opinionsundersökningar från 32 länder. Konsekvenserna av en auktoritär hatretorik framkommer tydligt. Att politiker och organisationsföreträdare pekar ut transpersoner och lesbiska mammor som ett hot mot nationen leder till ökat våld. Hoten mot Prideevenemang och Prideparader ökar. Det är en dyster utveckling.
Men i rapporten framträder också ett annat mönster, som ligger i linje med en konservativ liberalisering. Befolkningen vill något annat. Opinionen skiljer sig mer eller mindre genomgående från de auktoritära röster som nu slåss om scenen i Europa. När de tillfrågas om hbti-personer vill de se ökad acceptans, mer tolerans och fler samkönade äktenskap. Även i länder som Ungern och Tjeckien rör sig opinionen mot större öppenhet – det senare noterar en 40-procentig ökning för stödet för samkönat äktenskap. 70 procent av EU:s invånare anser att lesbiska, bögar och bisexuella ska ha samma rättigheter som heterosexuella. Drygt 60 procent vill att transpersoner får samma rättigheter som alla andra. Och så vidare.
Den till synes motstridiga bilden stannar kvar.
”Samtiden är aldrig tillräcklig för människor som inte åtnjuter privilegiet av att tillhöra majoriteten”, skrev queerteoretikern José Esteban Muñoz i ”Cruising utopia” (2009). Det vi önskar och längtar efter måste hämtas ur något annat, något vi ännu inte har upplevt. Muñoz var en i raden av queerteoretiker och postkoloniala feminister som funderar över konsekvenserna av den assimilering som har tuggat på sedan 90-talet. En tidsrymd som innehåller stora förändringar i synen på kön och sexualitet, men också hur de har kommit att användas och utnyttjas inom politiken.
När Judith Butler 2024 återvänder till frågan om kön i sin nya ”Who’s afraid of gender?” är förväntningarna höga. Den har listats som en av årets mest emotsedda böcker i både Elle och The Washington Post
För drygt 30 år sedan skrev queerteoretikern ”Genustrubbel”. En tid då varken frågorna eller författaren var mainstream. Det var ett verk som landade i en inomkritisk feministisk diskussion och var med och transformerade föreställningar om ”kvinnor” och ”män” som avgränsade kategorier och det ständigt antagna begäret mellan dessa. När Butler 2024 återvänder till frågan om kön i sin nya ”Who’s afraid of gender?” är förväntningarna höga. Den har listats som en av årets mest emotsedda böcker i både Elle och The Washington Post.
Stora tidningar skickar sina bästa reportrar för att intervjua den numera grånade genusstjärnan, reportrar som funderar högt över varför hen skriver så krångliga böcker, oroar sig över felköning och spekulerar i om det var Butler som uppfann ”icke-binär” som kategori. Klart att denna mainstreaming får konsekvenser, konstaterar sociologen Finn Mackay något uppgivet i sin recension i The Guardian. När teorierna rör sig från akademins seminarium till den offentliga debattens centrum blir de ”helt omgjorda, tömda på nyans, förenklade, felaktigt tillämpade och missförstådda”.
Tiden som har gått sedan genusprofessorns genombrott har öppnat upp för nya bilder och representationer i medier och populärkultur, skapat större frihet för människor att leva liv bortom givna förväntningar. Men på den politiska scenen samsas numera å ena sidan auktoritära krafter som betraktar homosexuella, transpersoner eller feminister som ett hot, å andra sidan ett progressivt ”vi” som älskar att dunka gaysen i ryggen. Det är en polariserad tid. Framför allt en tid där sex och kön ofta fungerar som strategi eller projicering.
I en sådan tjänar frågorna både Nederländernas Geert Wilders och Frankrikes Marine Le Pen i en gayvänlig modernisering av deras radikala nationalism. De använder regnbågsflaggan som en tyst symbol, framställd som motsats till de ”homofoba andra” – flyktingarna, migranterna, de som ska hållas borta. Och där på den andra sidan samlas alltså ett förmodat progressivt och assimilerat ”vi”, utan följdfrågor.
Ett ”vi” – vilka vi nu är – som tycks glida allt längre bort allt längre bort från den verklighet i en värld som fortsätter peka ut och stöta bort det annorlunda.
Länk till vetenskapliga artikeln: https://www.nature.com/articles/s41562-019-0647-x.epdf?author_access_token=8ziKxtLemz-PPJ4oTa2JD9RgN0jAjWel9jnR3ZoTv0NYGjWAWCU1KXKkBL39mzqQKEKHKJKkBnIRTXfe7419qmh62hpncb41hJ_qDvLBdVo0vcom_JvgyyW-IqnlxzdunruRgwfdGxc4bzpljmjR1A%3D%3D)
Länk till aftonbladets intervju med anonyma SD-källor:
https://www.dn.se/kultur/anna-maria-sorberg-det-finns-fortfarande-de-som-ar-radda-for-kon/
Anna-Maria Sörberg 